Jag tror jag har kommit på varför jag går på sådant lågt varv så här års. Det handlar inte om mörkret som alla tjatar om. Jag gillar mörker och korta dagar. Tvärtom, känner jag mig alltid lite stressad när ljuset börjar återvända, för då ser man plötsligt hur skamfilat allt är; man själv och det man äger och bor i. Dammigt, repigt, glåmigt.
Nej, jag tror det handlar om att naturen befinner sig i ett vaccum. Det finns inget att hänga upp sig på, ingen energi att hämta någonstans. Allt står stilla. Det fryser inte, det tinar inte. Ingen sol, ingen snö, inget regn. Det faller inga löv, det spirar inga knoppar. Det blåser inte. Det susar inte i säven. Det porlar inte i dikena. Fåglarna sjunger inte. Allt är stilla och grått.
Det händer tammefan ingenting när man sticker ut näsan. Det är stendött!
Tänk om det kunde blåsa in en rejäl snöstorm, eller för all del bara blåsa pyttelite, så att grenarna rör sig på träden. Det räcker. Bara något litet tecken på att naturen inte är helt katatonisk. Någon signal som får en att känna att man lever och är delaktig i allt det där som ligger och slumrar därute.
Jag öppnar mitt fönster och ropar som matadoren i Tjuren Ferdinand
-"Kom igen, Naturen! Stånga mig, sparka mig, GÖR nånting....."
Men Naturen bara sitter där under sin himla korkek och glor.
7 kommentarer:
ja, oj vad man vill att det spirar nu. helst i en mängd olika patinerade krukor på en innergård, i en BOSTADSRÄTTSFÖRENING, någonstans på tegnergatan.
I den bostadsrättsföreningen står det helt stilla nu tyvärr. Framför allt sedan det lilla gårdshuset övergivits.
Nu härskar tujorna och rhododendronen och det kommer aldrig mer att bli så mysigt som det var.
åh, jag ska inte skoja nu, det här var ett av det vackraste du skrivit. Tycker karlavägen.
Tack snälla lilla Tot, vad glad jag blir!
Du skriver och iakttar ju så väldans bra! vad glad jag blir för detta! Att ngn faktiskt både tänker, ser OCH är kul. Kombinationen är så gott som på utdöende! Trevligt!
Funderar på att själv kanske smyg-skriva i den här formen..men då måste man ju säga till folk att man gör det..ett moment 22 uppstår...jag får nog tänka ett par år till på det här käner jag..
Sussi
Sussi,
Tack snälla för berömmande ord. Jag blir jätteglad. När det gäller dina tankar om att själv börja blogga är det är bara att sätta igång. Du skriver och iakttar också väldigt bra, det noterade jag direkt när du började kommentera i min blogg.
När jag startade var det för att få lite snurr på pennan och det var bara en handfull personer som visste och det var lika skönt det. Det är inte många fler som läser idag, nästan bara kompisar, men jag tycker som sagt att det är lika bra. Det är visserligen jättekul när andra personer hittar hit, men jag har inget behov av att nå ut till de stora massorna. Tvärtom, det verkar jobbigt tycker jag. Så många idioter som lägger sig i. Nej, det är bättre att snacka med dem som är snälla och tycker om´en. Och sen blir det som det blir.
Kör hårt! Och glöm inte att länka.
Inte klokt roligt att jag börjat gå in här på din blogg och du har svarat!! Jag som inte ens läser annat än två små bloggar och det har jag börjat med alldeles nyligen, din och en väninnas, som också skriver på blogspot men som ju gubevars jobbar i filmbranschen så hon hinner inte riktigt uppdatera som sig bör. Men även hon skriver intelligent och roligt..ska fråga om jag får länka hennes, hon började av samma orsak som du nämnde, bara för att träna sig lite och det är nog bara jag och typ hennes syrra som vet det ens!
Trevligt och uppiggande också att du säger, precis som jag tänker, att du inte har behov av att vilt främmande människor ska in och konstra och kanske säga ngt otrevligt, klokt!
Här sitter jag och skriver till en människa jag inte känner, antingen är jag under utveckling eller så håller jag på att tappa förståndet, men kul var det att du svarade och jag ska ta och tänka lite på om jag helt enkelt ska ta mod till mig och skriva lite...för träning(!?)är ju en fegis när det gäller tror jag.
Som du säger, man vill ju ogärna att ngn som inte tycker om en ska skriva ngt hemskt...det skulle ju räcka för att jag inte skulle våga närma mig tangentbordet någonsin mer ens för ett litet mail..
Ja, tack igen och på återhörande!
Sussi
Skicka en kommentar