Gubbröra.

Igår såg jag Dr John på Berns. Eller egentligen var jag där för att kolla in förbandet, mina gamla kompisar i Madhouse, som hade skakat upp sig till ytan för ett enda gig. Dr John proddade en av deras första plattor på åttiotalet och kvällen till ära hade grabbarna hängt på sig sina gamla urtvättade t-shirts och körde en halvtimmes konsert med gamla hits. Och det svängde på riktigt bra.

Dr John kom liksom lite grann i andra rummet för mig, det erkänner jag villigt.

Det allra roligaste med kvällen var att studera Folk. Hjälp, en sån gubbfestival det var på Berns igår. Jag satte mig längst bak i salen med ett glas vin och bara iakttog.

Det låg en lätt unken doft av ovädrad rockkavaj och gamla fimpar över tillställningen. Av någon anledning många Fleksnes-hattar i svart nappa, skinnjackor, Mats Olsson och andra musikjournalister med patina, manchesterkavajer, Mats Ronander, påfallande många rullstolar, cross dressers (inte transor, utan män som på dagarna bär kostym och några ggr om året sätter på sig jeans och en i USA dyrt inköpt cowboyhatt) med flackande blick, nördar som inte kan konversera kvinnor utan att förolämpa, gamla humpers och bumpers och rodders med engelsk brytning och tröja med Dag Vag-tryck, döttrar och gamla exfruar, Bengt Westerberg (jag svär!), fler rullstolar och ännu fler svarta Ritz-brallor och uttrampade sneakers och oborstade skor. Och som sagt, om jag inte nämnde det, en lätt bris av ovädrad garderob och Röda Prince.

Jag kan känna nån sorts ömhet för de här killarna, som börjar bli gravt medelålders, men som ändå hasar sig ur tv-sofforna och tar sig till Berns för att snicksnacka, dricka starköl och hylla en gammal rockhjälte.

Själv var jag hemma strax före 23. Jag lämnade fältet fritt för boysen.