Eftersom jag dagligen och stundligen funderar över filmmanuset, som en gång i framtiden ska ge mig framgång och rikedom och för evigt befria mig från löneslaveriet, har jag nu kommit fram till följande kardinalregel:
- Börja inte en film med en sekvens som irriterar tittarna så till den milda grad att de slutar bry sig.
Konkret exempel: Igår kväll bänkade jag mig framför tvn för att se filmen Analysera ännu mera med Robert de Niro och Billy Chrystal. Ungefär 3-4 minuter in i handlingen sitter Billy i kyrkan på sin pappas begravning. Då ringer mobiltelefonen - och han svarar!
Tack för kaffet, där checkar jag ut. Det är redan kört. Nu irriterar jag mig så inihelvete på idioten som pratar mobiltelefon i kyrkan på sin egen pappas begravning, att jag inte klarar av att forsätta titta. Jag ger upp, zappar bort och återvänder inte.
Så fort kan det gå, så lätt är det hänt. Kanske missade jag världens bästa film, men det bryr jag mig inte om. Det är de där första magiska minutrarna som gör det.
Där fick jag allt nåt att tänka på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vet du. Samma sak hände mig som skulle titta på Da Vinci-koden. Hur troligt är det att polisen visar upp ett foto på en nyss mördad människa för en författare som sitter och signerar böcker i en affär till entusiastiska fans? Mitt i signeringen alltså. Där tyckte jag nog att ett regifel begåtts. Polisen skulle ju åtminstone ha ta'tt han åt sidan, eller hur?
Thérèse
Klockrent exempel! En usel scen i en usel film.
Skicka en kommentar