-"Hur ser du ut, människa", fnyser de åt mig, "har du helt givit upp?"
-"Skit i mig, jag ser väl ut hur jag vill i mitt eget hem", fräser jag tillbaka. "För övrigt är ni överparfymerade och pråliga", lägger jag till och bär ut kärringarna i badrummet.
Och när jag stänger badrumsdörren om dem, så känner jag hur de tittar anklagande på mig. Som att ge skolans snyggaste brudar rumsarrest på en lördagkväll.
Men det är väl ändå jag som bestämmer i mitt eget hus och nu får det vara nog.
Det handlar om en jättebukett liljor som jag fick härom dagen. Det är en enastående bukett, stor som ett hus - och den blir bara större och större vartefter blommorna slår ut.
Visst är de vackra, nästan perfekta och visst har de gjort sig förtjänta av en framskjuten plats i mitt hem. Men de tar liksom över hela hushållet. Prålar, strör frömjöl omkring sig och framför allt doftar. Så starkt att jag håller på att bli galen.
Jag för en ojämnt kamp mot snyggingarna. Vasen åker som en osalig ande fram och tillbaka i hemmet. Ingenstans får den ro. På dagarna, när jag inte är hemma, får den står i fönstret, så att damerna kan lapa ljus och malla sig mot de som går förbi ute på gatan. Men så fort jag kommer hem åker de ut i badrummet. Nattetid är det inte tal om att ha dem i möblerade rum. Jag får huvudvärk.
-"Ni kunde ta det lite lugnt med parfymen", försöker jag. Men de lyssnar inte.
Och nu på morgonen klev jag ut i badrummet och höll på att få hjärtslag. Jag hade helt glömt bort dem. Men där stod de i badkaret och surade och mötte mig med ett snipigt
-"Jasså, det är dags att vakna nu".
Jag borde förstås slänga ut dem, så jag får tillbaka mitt hem. Men jag kan inte förmå mig. De får ha sitt roliga ett tag till. Tids nog blir de också gamla och fula.
Tills dess bär jag fram dem i ljuset och låter dem stå där och göra sig märkvärdiga. Och själv flyr jag fältet, jag sticker till landet och stänger igen för säsongen.
So long, bitches.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar