Snyltgäster.

Jonas L har bett mig att säga något om mina silverfiskar. Ok, jag delar lägenhet med ett gäng silverfiskar. De är verkligen inget att ha. Inte speciellt lojala, inte trevliga, utan mer att betrakta som uppstudsiga husockupanter. Jag har inte bett om deras sällskap, den saken är säker.

I början var de ganska trevliga. Vi umgicks lite grann, något år firade vi t o m jul ihop. Jag minns att vi gjorde dopp i grytan i en fingerborg och hade hur mysigt som helst. Men nu har de helt spårat ur, jag vet inte vad som har hänt. De är galna.

Ibland när jag har varit borta några dagar, märker jag att de har haft fest. Det ser ut som fan i badrummet och ibland har de t o m varit ute i köket och röjt. Överallt i badkaret ligger pyttepyttepyttesmå ölflaskor och och enormt små chipsflagor och man märker att de har dansat. Och så har de lagt ut tortellinis överallt som sittpuffar. Jag blir tokig.

I helgen var jag en sväng på Ikea. När jag kom hem och ställde ner mina påsar utanför dörren hörde jag hur det väsnades inne i lägenheten. Det spelades Barry Manilow på högsta, det klirrades och oerhört gälla små skratt skar genom märg och ben. Det var helt enkelt värsta röjarfesten därinne.

När jag klev in i hallen snubblade jag över en dockservis. Överallt låg det pyttesmå fimpar slängda. Två silverfiskar låg och hånglade i en kapsyl och uppe på en ostbåge stod två fyllon och körde karaokeversionen av Mandy. Det går inte att beskriva hur det såg ut i handfatet. Rena, rama svinstian. Som silverfiskarnas motsvarighet till Viking Cinderella. En jättejättejätteliten färja.

Nu funderar jag på att ringa Hyresgästföreningen. Det måste bli ett slut på det här. Jag orkar inte ha det så här längre.