Alkoholhumor.

Mina grannar tittade över igår kväll på en liten mojito ur boxen. De berättade att de varit på charter i Turkiet och i resebyråns taxfree-katalog kunde man beställa en treliterslåda whisky för 249:-. Whiskyns namn?

Mac Kartong.

Det, mina damer och herrar, är väldigt roligt!

Ett alkotips från en solstol.

Jag sprang av en slump på följande eminenta sommarprodukt. Den finns inte i Systemets ordinarie sortimentet utan måste beställas.

I med en isbit i glaset, släng i några myntablad och en limeklyfta, tryck på knappen och vips.... Mojito!!!

Toppgott!

Fisken ber om det.

Utanför mitt pörte slår fiskarna så hårt att man tror att de vill komma upp på land. Jag vet tyvärr inte vilken sort det är, för det hinner jag aldrig se, men stora och feta verkar de. Och inne i stugan står fiskespöet och ropar "Använd mig, använd mig, märker du inte att fiskrackarna ber om det...?"

Men det går tyvärr inte, för jag har ingen rulle. Bara ett spö. Och då blir det inte mycket fiskat.

Men nu har fisken slagit sitt sista slag. Efter veckor av retfullt fiskhoppande och -lekande utanför min stugknut, har nu mitt tålamod tagit slut. Nu är det jag som ångar iväg till fiskebutiken och köper en ny haspelrulle av toppkvalla och en låda drag. I rappet.

Bäva fiskjävel, nu ska du upp!

Och plötsligt stannar allt 2.

Heading north.

Har lämnat Lycklig i Båstad och styrt Chevan norrut igen. Med glatt sinne, skoskav och lockigt hår. Som jag får av ett ihärdigt regnande. Lockigt hår, alltså. Det var roligt att jobba på krog. Det gör jag gärna om.

På vägen hem tog jag en liten omväg över Bottnaryd utanför Jönköping, där säteriet Gunillaberg ligger. Här har den danske blomsterkonstnären Tage Andersen byggt upp något alldeles remarkabelt. Varför han valt att slå sig ner i det mörkaste Småland kan man sannerligen undra, men vi svenskar ska vara glada.

Gunillaberg är en otroligt vacker gård, byggd i slutet på 1600-talet och där blandar gubben Andersen moderna konstverk och blomsterinstallationer, både inomhus och utomhus i en vildvuxen park där, hängbuksvin, getter och kor går och spatserar tillsammans med oss betalande gäster.

Höjdpunkten var liljedalen, en plats som tog andan ur mig. En äng med högt gräs och hundratals, tusentals blommande, doftande liljor i alla storlekar. Där i det vildvuxna höga gräset blandade sig liljorna med klotklippta små buxbombuskar och nyss utblommande pioner. Och tusentals fjärilar och humlor. Ni kan ju tänka er doften.

Jag blev gråtfärdig på ett lite märkligt vis av att gå där och supa in allt det vackra. Efter denna naturupplevelse, kände jag mig styrkt att fortsätta min resa norrut.

Och här är jag nu. I mitt söta lilla pörte i skärgården. Där min blåa hortensia har överlevt och mår prima och blommar som om det inte fanns någon morgondag. Och luktärterna likaså.

Trots att det knappt regnar alls.

Skägg-Tage med en av tusen liljor

Och plötsligt stannar allt.

Båstad-ös!

Det är inte måttligt vad det regnar! Jag befinner mig i Båstad och ligger i min säng och hör hur regnet gör sitt bästa för att slå sig in till mig i stugvärmen.

Det regnar utav helvete, för att ge en tydlig bild. De mörkgråa molnen sveper genom dalen på mycket låg höjd och vind och regn dånar in på diagonalen. Vattnet sprutar ur struprännorna och sikten är lika med noll.

Typiskt Båstad-väder, med andra ord. Jag har ju hängt här ganska mycket under årens lopp, framför allt när jag var i tonåren och i mina tidiga tjugo. Och även om det finns mycket soliga/roliga minnen från somrarna på det glada sjuttiotalet, så är det doften av regnvåta rosor som jag minns bäst. Ständigt detta regnande.

Men man kan inte hålla på och oja sig över vädret. Det är som det är med det. Ibland lyser solen, ibland regnar det. Det är bara att gilla läget. Och när det regnar i Båstad, så doftar det i alla fall rosor.

Anno 2011 befinner jag mig i Båstad för att jobba på restaurang! Det var minsann otippat, inte minst för mig själv! Här trodde jag att jag var mediaarbetare, men ickepicke. Nu jobbar jag på krog.

Varje dag ikläder jag mig ett olivgrönt förkläde och blir servitris på Lycklig Bistro & Café. Och det är så roligt, så roligt. Men jobbigt och slitsamt också, förstås.

Det är min kompis Lena som driver Lycklig med tydliga visioner och fingertoppskänsla. Här i den regnsskogslummiga Sinarpsdalen har hon skapat en alldeles egen liten värld, där alla som vill kan titta in och förlusta sig med mat och dryck en stund.

På många vis har mitt ordinarie jobb i tv-apparaten och kneget här på Lycklig många likheter; det handlar om att förbereda allt i detalj, göra det enkelt och tydligt, vara vrålnoga med råvarorna och se till att folk trivs och har det bra.

Och när det gäller råvarorna skojar vi inte här på Lycklig. Det är helt enkelt bara det bästa som gäller. På den lilla men naggande goda menyn ikväll stod

1. Grillade pilgrimsmusslor med blomkålspuré och rostad parmaskinka.

2. Grillad torskrygg med varmrökt sidfläsk, sommar- och vitlök, kastanjechampinjoner, citronzest och smörslungad Bjäre-potatis.

3. Linguini med salsiccia, zuccini, chili, vitlök och parmesan.

4. Grillad haloumi med vattenmelon, nektariner, portabellosvamp, honung och mynta.

Och så en helt överjordisk marängdessert, "Viva Nocciola" med vaniljglass, vispgrädde och en ljuvlig hasselnötssås. Nötallergiker, göre er icke besvär!

Så jobbar vi här på Lycklig i Nötte backar. Come rain or come shine.

Morgonro i havsbandet.

Jag vaknar vid halv fem och behöver gå runt knuten. Men precis när jag ska slå upp dörren hejdar jag mig. Jag ser genom fönstret att klipporna utanför mitt pörte är invaderat av ett menageri av sällan skådat slag.

Jag räknar till fyrtiosex ejdrerhonor med ett oräkneligt antal ungar. Både uppe på land och i vattnet. Måsparet med sina tre skrakbenta bäbisar. Och den där tredje måsen som också hänger med dem. Kanske en au pair.

En kanadagås. En svan, som glor skeptiskt på gåsen. Den ettriga snäppan som verkar irriterad över nåt och mest yr omkring planlöst.

Jag står stilla och iakttar denna illustra samling. Ett sånt här fågelkonvent kan man ju inte störa. Om jag kliver ut nu kommer jag att slå sönder morgonidyllen, den saken är säker.

Så jag lägger mina egna behov åt sidan och går och lägger mig igen. Jag kan hålla mig, jag kan hålla mig.

Det ska gå. Försök bara somna om.

Vill inte, vill inte, vill inte....

Idag ska jag delta i en stor workshop på jobbet om vilka utmaningar företaget står inför.

Det är obligatorisk närvaroplikt. Jag är med andra ord tvångskommenderad in i detta.

Det verkar som om det är tänkt att man ska sitta i mer eller mindre små grupper och diskutera olika ämnen. Om vad man drivs av som tv-arbetare, hur medialandskapet ser ut och en herrans massa annat.

Och jag känner ett kompakt motstånd mot att gå. Nästan så att jag vill smita, ringa mig sjuk, vad som helst. För att slippa.

Jag hatar grupparbeten. Det kommer att bli ett våldsamt tyckande till höger och vänster. Mer eller mindre lösryckta och framtvingade åsikter. Ett malande och ett ältande. Och inte ett skit kommer vi att komma fram till. Eller om vi mot förmodan skulle göra det, så kommer ändå ingen hänsyn att tas till detta.

Så känns det nu. Imorgon kanske jag kommer att känna mig upplyst och entusiastisk. Men just nu känner jag bara att jag vill bli lämnad ifred så att jag kan fortsätta med mitt arbete.

Jag kanske borde försöka analysera varför jag känner sån motvilja mot att älta i grupp. Men det gör jag nån annan dag.

Teamwork.

Sommar, sommar, sommar.

Jag släntrade genom Radiohusparken vid lunchtid idag och där pågick programmet Sommars presskonferens. Det var ett stort mediauppbåd och nästan alla sommarpratarna var på plats. Där satt de på rad i sina blomsterkransar och var utvalda och upphöjda. Att få vara Sommar-värd är en stor ära.

Jag hoppas att det blir lite sula i årets omgång. Jag tycker förra säsongen höll en ganska låg nivå, med några få riktiga gobitar och resten mittemellan.

Ett program jag minns är P O Enqvists från förrförra sommaren. Det var oavbrutet intressant och roligt att lyssna på. Och han avslutade med ett citat från sin hund Pelle, som han tydligen har en nära dialog med. P O frågade schnauzern Pelle vad meningen med livet var och Pelle svarade sin husse så här:

- Lägg av. Vi ska alla dö en dag, men alla andra dagar ska vi leva.

Maken till klok vovve! Är inte det det bästa man har hört? Är det inte exakt just så enkelt det är? Vi är här på jorden och kliver runt ett tag och då ska vi se till att ha det så bra vi kan. Det blir förmodligen både jobbigt och motigt på sina ställen, men det kan bli många fina dagar också, om vi har tur. Och sen ska vi dö. Den dagen, den sorgen.

Jag ska baske mig brodera en kudde med detta underbara citat. Det får bli mitt sommarprojekt.

Vi ska alla dö en dag, men alla andra dagar ska vi leva.

-"Nåt mer du vill veta..?"

Hmmm, det luktar gott.

Jag tänker på alla udda knasbollar man stöter på. En del tycker själva att de är knasiga och koketterar med det. Jobbar på sin knasiga image. Den sorten tycker jag inte så mycket om.

Sedan har vi knasbollarna som håller på med så kufiga och introverta saker att man inte pallar med dom av den anledningen. Ibland kan man t o m känna sig lite rädd för den sorten.

Och så har vi de små rara knasbollarna, som helt omedvetet och utan insikt om att de är roliga/lätta att driva med, håller på med sitt. Som utan att tveka lägger ut sina snäva intressen på Youtube och helhjärtat och allvarligt berättar hur det ligger till.

Som den här fantastiske lille trinde gossen, som troligen ännu inte vet om att han är bög, men som med all säkerhet kommer att komma ut om några år. Och detta kategoriska uttalande törs jag sätta på pränt efter många års empiriska studier av manliga och kvinnliga intressen.

Se hur seriöst och noggrannt han redovisar sitt specialintresse doftljus.

Jag älskar denne lille man och hoppas innerligt att de är snälla mot honom i skolan.

Humor.

Heidi, the Incarnation of Evil.

Project Runway på TV3. Ett program som jag tittar på om jag råkar vara i närheten av en tv när inget bättre lockar.

Programledare är Heidi Klum, den hyllade och ikoniserade supermodellen. Maken till elakt fruntimmer har jag väl aldrig stött på i hela mitt liv.

Hon ger mig kalla kårar. Hennes leende får nyutsprungna blommor att dö frostdöden. Hennes ögon kunde tillhöra en vit haj. Uttryckslösa, kalla.

När hon tittar på sina adepter på catwalken och med ett snett, hånfullt leende, iskall blick och tysk brytning säger "One of you will be named the winner..... and one of you will be.... out", fryser blodet till is i mina ådror.

Paradoxalt nog verkar hon vara ständigt höggravid. Den eviga modern, alltid redo att producera nya ätteläggar. Små elaka mini-Klums. Och fadern är Seal, som verkar vara världens vänligaste man. Eventuellt är han hjärntvättad eller hypnotiserad.

Paret brukar kallas The beauty and the beast, där hon är skönheten och han odjuret. Jag tycker tvärtom.

Tillbaka till Project Runway. När hon svalt kysser veckans utröstade på kinden och föraktfullt viskar "auf wiedersehen" går mina tankar till Eva Braun.

Skulle Tredje riket och Adolf Hitler återuppstå, gud förbjude, skulle Heidi Klum garanterat vara rikskanslerns brud. Ständigt gravid, i kringelhår och tysk dirndl. Alltid redo att stötta sin diaboliske make i hans groteska värv.

Där har ni Hedi Klum, sanna mina ord.

Den onda tysketösen.

Men hur konstigt var inte detta...?

Strax efter att jag skrev mitt inlägg om dragspelsmusik fick jag höra av Chrillo att Sturehof hade dragspelskväll samma vecka!

Vad ska man säga om detta märkliga sammanträffande? Om det kollektiva (o)medvetna. En tanke; en krog, en kungsholmstös. Skumt.

För att smälta detta väljer jag att lägga ut en trudelutt som inte har med dragspelsmusik att göra över huvudtaget.

Den får snarare vara med för att den tillhör låtkategorin "Ganska rejält töntig, men herregud vad bra". Håll tillgodo!

Gnesta-Kalle, var är du?

Ikväll satt jag på buss 62 i godan ro och glodde ut genom fönstret. Plötsligt kom jag på mig själv med att sitta och tänka på dragspelsmusik.

Olle Johnny, Carl och Ebbe Jularbo, bröderna Lindqvist, Pepparn, Andrew Walter, Nils Fläcke, Gnesta-Kalle, hela jämrans familjen Öst. Vad hände?

Förr om åren kunde man inte slå på en radio eller en tv utan att bli översköljd av gammeldans. Jag hatade skiten. Den var överallt.

Men nu...? Nada, rien, nothing. Inget gammeltjo så långt öra och öga når. Och jag saknar det. Lite grann. Pyttepyttelite grann.

Naturlig lycka.

Promenerar genom det soliga försommarlandskapet. Vägen fram till mitt lilla pörte i skärgården är levande pr för Sverige. Det blir inte bättre än så här.

Det är så vackert nu att det kniper i bröstet. Hundratals nyanser av skirt grönt. Surrande humlor och bin, vimmelkantiga av pollensmörgåsbordet som står dukat. Blommande fruktträd. Lammen som går och betar i hagarna.

Häggen på väg att ge upp, syrenerna laddar och slår ut. Dofterna blandar sig. Mandelblom, styvmorsviol, humleblomster, förgätmigej. De mer nobla kungsängsliljorna och Adam & Eva.

Och så förstås gullvivorna. Aldrig har jag sett så mycket gullvivor som i år. De står i stora, resliga stim och bara väntar på att bli plockade. Det tar fem minuter att plocka en gigantisk bukett, som jag sticker ner ansiktet i. Åh, doften av gullviva.

Och om några dagar slår liljekonvaljerna ut.

Det är till att breda ut sig....

Error.

Ville bara säga att blogger.com har gått bananas det senaste dygnet. Bl a försvann inlägget nedan av sig själv, för att nu plötsligt vara tillbaka igen. Men vad som däremot inte kom tillbaka var de kommentarer som jag hade fått på det inlägget.

Konstiga saker händer i cyberrymden. Jag ville bara säga det, så att ni inte tror att jag har raderat några kommentarer. För det har jag inte.

"White is for laundry..."

Apropå alla de här glassiga östermalmarna på uteserveringarna. Vad bruna de har lyckats bli redan!

Det har ju faktiskt bara varit fint väder av och till sedan i påskas, men det vackra folket är redan knallbrunt. Alltså, jag menar inte att de är lite klädsamt solkyssta, de är KNALLBRUNA!

Jag har uppenbarligen missat nåt här. Jag har levat i villfarelsen att det fortfarande var Jane Austen-ideal som gällde. Att det var coolt att vara blek och skön i hatt och att det t o m var lite underklassigt att vara för solbränd. Det skulle ju kunna tyda på att man var parkarbetare eller asfaltsläggare eller nåt - gud förbjude.

"Liljevit porslinshy under ett parasoll" trodde jag var parollen.

Men där trodde jag som sagt fel. För vi är uppenbarligen tillbaka till åttiotalets bisarrt solbrända ideal. När det inte fanns nån gräns för svärtan. När man badade i Hawaiian Tropic utan solskyddsfaktor och hade foliepapper under hakan för att solen skulle reflektera bättre. Allt för att bli så där härligt vidbränt kolsvart.

Sån bränna ska man uppenbarligen ha i början på 2010-talet. Mot alla odds, mot allt förnuft.

Solens påverkan på stan.

Åh, dessa ljumma ljuvliga försommarkvällar. Häggen doftar så man blir yr i huvudet och koltrasten... ja, ni vet ju hur den håller på så här års. Den kära, kära koltrasten.

På väg hem från jobbet åker jag över Östermalm. På uteserveringarna sitter snygga innerstadsmänniskor och håller immiga glas med rosévin i sina välmanikyrerade händer. På fötterna vippar flickornas nya sandaler och killarnas solglasögon blänker i kvällsolen. Läppglans och Lukta gott. Sorl och glada skratt. Vårkänslor och nyväckta förhoppningar.

Men redan nere vid Kungsträdgården börjar bilden ändras. Och uppe vid Fridhemsplan är förvandlingen total.

Här finns inga nylackade naglar och vippande sandaletter. Inga nystrukna Stenströms-skjortor i pastellfärger. Inga coola Ray bans.

Här är det mer sviterna av för mycket lådvin och fulöl i solen i Rålis. Adidasbrallor och träningslinnen. Mascaran på trekvart. System-påsar, smutsiga fötter och sönderbrända ansikten.

Fyllon som firar att man äntligen kan supa utomhus. Okontrollerad våryra som börjar gå över i baksmälla och trötthet.

Ragglande människor som fylleäter hamburgare på McDonalds. Undertrtyckt aggressivitet.

Se där ja, två sidor av ett vårfagert Stockholm.

Jag, en landsförrädare.

Att Popular med Eric Saade är en skitlåt råder det ju ingen som helst tvekan om.

Men det är inte förrän nu, när många av de andra bidragen i årets Melodifestival börjar gå på högrotation på radion och dom framtonar som helt ok, som det går det upp för mig att vi även detta år skickar den sämsta låten till ESC.

Hoppas den inte går vidare.

Stanna i din löjliga bur.

Hur go´är den?

Sifo har av någon konstig anledning gjort en undersökning om vilken svensk dialekt som är den mest attraktiva.

Göteborgskan vann!

Konstpaus. Suck. Frågetecken.

På sista plats kom närkingskan. Östgötskan nämndes inte ens och det är lite underligt, med tanke på hur löjlig den låter.

Men hallå, ännu underligare... göteborgska? Är dom helt goa i huvet, eller...?

Morgonplåga.

Mötte tv-profilen Hans Wiklund i morse kl 08.30. Han var på väg till brottningsträning.

Jag är chockad! Hur är det möjligt att någon självmant kan vilja gå ner i partär i svinottan? Bli kopplad halvnelson på? Nacksvinga till höger och vänster i arla morgonväkten?

Frågor söker svar.

Nej tack, aldrig före frukost.

Herregud, vad kul!!!!

Vid den årliga middagen i Vita huset med USA:s journalistkår visar den alltid lika elegante Barack Obama var skåpet ska stå.

Donald Trump, som tydligen har bestämt sig för att ge sig in i politiken, är en av dom som har givit sig fan på att bevisa att Obama inte är född i USA.

Här sätter presidenten ner foten på det ljuvligaste vis.

Vig som en vessla?

Sitter och slöbläddrar i mitt husorgan Mitt i Kungsholmen när min blick faller på rubriken "Sköterska gned fot mot sitt underliv"

Så spänstigt, tänker jag. Det skulle aldrig jag klara. Om jag inte satt i skräddarställning, förstås.

Sedan tänker jag att det inte är så mycket till nyhet. Jag menar, det är väl ändå lite privat.

Men sedan läser jag vidare Det visar sig att det är en manlig sjuksköterska som visserligen har gnidit foten mot ett underliv, men inte sitt eget utan någon annans. En ung patients närmare bestämt.

Och då är det plötsligt inte lika spänstigt längre.

Men snälla syster...

Jag blåser bort.

Ibland när punkterna på to do-listan är fler än dygnets timmar, svär jag över att jag har ett så konstigt och krävande jobb.

Då slår min flyktinstinkt till. Då vill jag fly till ett annat jobb. Ofta hittar jag det drömyrket när jag tittar ut genom fönstret.

Idag är drömmen att gå omkring med en sån där luftblås som används för att sopa ihop löv. Fy, vad kul det ser ut. Lagom coolt och avslappnat, men framför allt kul.

Jag skulle vara världens bästa på det. Systematiskt skulle jag jobba mig framåt och vips skulle hela Gärdet vara renblåst och fint som en golfgreen. Och motion skulle jag få. Och brun skulle jag bli.

Ja jösses, vilket drömjobb.

Svisch svosch...

En obekväm situation i Stockholm.

Det händer att jag skyndar förbi försäljare av Situation Stockholm med orden "Tack, men jag har redan köpt den". Fast jag inte alls har det. Bara för att jag känner mig besvärad och inte vill göra dem ledsna eller framstå som ett oengagerat svin.

Men i förrgår köpte jag faktiskt senaste numret av en kille utanför ICA på Kungsholmstorg. Det var en intervju med Mauro Scocco som fångade min uppmärksamhet. Jag är nämligen väldigt svag för Mauro.


Och som alltid när jag kommer till skott och köper tidningen, konstaterade jag att det är en jävla bra publikation. Så jag begriper inte varför jag inte köper varje nummer.

Men det var inte det jag skulle prata om här....

Utan om den absurda situation som uppstod igår, när jag stötte på en annan Situation Stockholm-försäljare i Sickla Köpkvarter. Han stack fram sin tidning och uppmanade mig att köpa.
-"Tack, men jag har redan köpt den", svarade jag.

Och för en gångs skull var det sant!

Och jag uppfylldes av ett behov att förklara för honom att jag på riktigt hade köpt tidningen dagen innan av en annan kille och att det faktiskt var sant. Till skillnad från alla andra gånger som jag bara ljugit, utan att köpa tidningen.

Ja herregud, så dum i huvudet man är.

PS! Jag teg förstås. DS!

Påskafton på Skepparviken.

Den rara lånehunden Birra och jag sover länge på mornarna i vårt lilla lånehus på Skepparviken. Nej, hon sover faktiskt längre än jag. I morse fick jag slääääääpa ut henne vid 10-snåret.

Och nu ligger hon i gräset i solen utanför huset och sover som en stock. Då och då tänker jag på alla fästingar som kryper på henne där hon ligger och att jag borde ta in henne. Men sedan bestämmer jag mig för att strunta i det. Jag ville inte störa, det där med fästingarna får vi ta tag i senare.

Och ute i viken kurrar ejdrarna och solen strålar över folk och fä. Det doftar brasa, för överallt i stugorna runt omkring eldas det. Och blåsipporna blandar sig med vitsipporna uppe i backen och sakta och försiktigt viker påsklijorna ut sig.

Och ikväll blir det lax och lamm och tjo och tjim. Och Birra ska få ett grisöra i sitt påskägg.

Heja Blåvitt!

Ok´rå...

Jag har nu tvingats förlika mig med de ljusa kvällarna och rosépimplandet.

Faktum är att jag har kapitulerat helt och fullständigt. Sticker därför ut i skärgårn där jag helhjärtat kommer att ägna mig åt grillning, frilufts- och umgängesliv och pimplande.

Man är väl inte sämre kvinna än man kan ändra sig?

En synnerligen Glad Påsk önskar jag er alla!

Kuckeliku!

Tuffa tider.

Jaha, nu kommer den där jobbiga tiden då man måste planera sina kvällar. I don´t like.

Under vinterhalvåret är det bara att resa sig och gå hem när arbetsdagen är slut. Det är kolsvart ute och att snabbsprinta hem och gömma sig känns alltid som ett toppalternativ.

Men nu... Nu gassar soleländet från klarblå himmel och överallt radar uteserveringarna upp sig. Det blommar i rabatterna och fåglarna drillar och kvillrar. Det finns inte en chans att smita raka spåret hem.

Utan det måste planeras, det måste ringas telefonsamtal. Det måste bokas bord på olika krogar, det måste pimplas rosé....

Nej, jag tycker inte om det, den saken är säker.

Fy, vad jobbigt...

Svindyrt och vrålbilligt.

Jag åkte förbi en mack på väg till Ikea igår kväll. Mina ögon föll på den stora prisskylten utanför och plötsligt stod den brutala sanningen klar för mig:

Bensinen kostar 14:23/ litern. Fjorton kronor och tjugotre öre för en liter 95-oktanig bensin! Det är oerhört!

Inte mer än rätt, i och för sig. Håller oljan på att ta slut i världen, så får man väl anpassa sig. Lite som med den ryska kaviaren. Den är svindyr för att det är så ont om stör. Det är det ingen som ifrågasätter.

Men 14:23/liter, det känns förstås i plånkan. Och i morse hörde jag på radion att det finns dom som tror att soppan mycket väl kan vara uppe i 18:-/litern i sommar. Då blir det ingen bilsemester för Ank, den saken är säker.

Å andra sidan kostar en wienerkorv med bröd 4:- på Ikea. Fyra kronor för en prima korv med bröd! Det är lika oerhört det, fast precis tvärtom.

Om ni fattar vad jag menar. Uppochnervända världen.

Vojne, vojne...

I vårsolens glans.

Jösses, jag kom just på en sak. För några veckor sedan var jag ju och lasrade bort några fula fläckar i ansiktet och efter ett sådant litet ingrepp ska man inte exponera sig för sol på åtta veckor.

Åtta veckor!? Ska jag behöva sitta inne och trycka i åtta veckor? Jag vill ju gå ut i det fina vädret. Solen gassar ju järnet.

Jag river i skåp och lådor efter nåt heltäckande preparat som inte släpper igenom solens strålar, men det enda jag hittar är tandkräm.

Det får bli tandkräm. Och för säkerhets skull lägger jag på tjockt. Så ser ni nån därute idag som ser ut som en jämrans mimartist, så är det yours truly.

Happy sunday!

Uriiiiiin.

Vad är det för fel på människor? Eller kanske jag ska säga män.

Stan svämmar över av piss. Det verkar inte finnas ett hörn, ett prång, en hiss eller en portuppgång som inte kan användas som offentlig toalett. En sväng på stan en fredagkväll gör mig helt deprimerad.

Jag ska ta ut pengar i en bankomat på Smålandsgatan, mitt emot Riche. En kille står framför mig i kön. Jag är beredd med min plånbok i handen. Jag noterar att killen står väldigt nära bankomaten, som är av en sort som är lite lägre placerad. Tanken far genom mitt huvud; det ser ut som att han står och pinkar rakt in i bankomaten, men det kan ju ändå inte vara möjligt.

Det är inte förrän det börjar skvala runt fötterna på mig, som jag inser att jag har sett rätt. Killen står och kissar rakt in i automaten, samtidigt som han tar ut pengar! Med vänsternäven håller han ballen, med högerhanden knappar han in sin kod!

Jag känner en våg av vrede fara genom kroppen. Jag häpnar, jag äcklas, chockas. Hur är det möjligt? Det är en ren reflex, kanske inte det mest genomtänkta jag gjort, men jag börjar i alla fall banka honom hårt i huvudet - med min plånbok.
-"Står du och pissar in i bankomaten, ditt svin", skriker jag.
-"Sluta slå mig", svarar han.

Min kompis Eva, som också är med och är mitt vittne, so help me god, om nu ingen tror mig, börjar också skälla på honom.
-"Är du inte klok, det var det äckligaste...."

Sen halar han in snoppen, stoppar pengarna i fickan och vinglar därifrån. Kvar står Eva och jag. Kisset rinner nerför trottoaren och det är blött inne i bankomaten och på husväggen.

Vi tittar på varandra, vi häpnar. Sedan börjar vi skratta hysteriskt. Mest skrattar vi nog åt att jag gick loss på honom med min plånbok.

Det faktum att han pinkade rakt in i en bankomat utanför Riche, är fan inget att skratta åt.

"Och när jag går förbi, står pojkarna på rad..."

Tematik.

Och mitt i min Garbo-vecka här på bloggen, gick hon och blev sedel, människan.

Eller var det frimärke?

Sa vi snygg?

Ok, inte så bra skådis, kom vi fram till. Men ojojoj så vacker. Inte minst när hon blev lite äldre. Här är hon 46.

Nu kan det sägas.

Helena af Sandeberg. I en intervju i veckan säger hon plötsligt det ingen annan vågar säga.

-"Jag tycker inte att Greta Garbo var nån speciellt bra skådis."

Men snygg...

Jaha, typiskt....

Nu ska det visst bli förbjudet att sms:a när man kör bil också. Ska det inte finnas nåt roligt kvar för oss med en helt normal, sprittande dödslängtan?

Jävla tjyvsamhälle.

Tomma tunnor skramlar högst.

En bonnhåla tar sig ton.

JÅåååååååååååjajejååå, vad bra!

Vem behöver textskrivare, när det räcker så bra med att bara lalla och tralla.



Notera gärna att det vid 0:58 ser ut som att han håller på att
somna av ren och skär uttråkning.

Lost in suburbia.

Jag körde vilse i Nacka idag. Jag var på väg till en smyckeutförsäljning i Lavalhallen vid Järla sjö. Men jag satt och babblade i telefon, så jag förirrade mig in i Storängen istället. Fråga mig inte hur det gick till. Men Storängen är i alla fall ett äldre villaområde med många fina, flådiga hus.

Snart var jag så hjälplöst insnurrad bland villagatorna att jag behövde fråga någon om vägen. Jag valde att stanna till utanför ett jättefint hus, där det stod en snygg kille i 30-40-årsåldern och krattade löv.

Jag vevade ner rutan och frågade om han visste hur man tar sig till Laval-hallen. Och det visste han. Så han förklarade vägen på ett sätt som jag begrep och så var det bra med det. Jag hade kunnat tacka honom och bara köra därifrån, men istället fick jag för mig att jag skulle säga något trevligt till honom - utöver tack då. (Det kan eventuellt haft att göra med att han var lite snygg...)
.
Så jag hör mig själva säga
-"Det var tur att jag körde vilse, för nu fick jag se alla söta hus här i Storängen".

I samma sekund jag sa det ångrade jag mig. Varför sa jag "söta hus"?? Jag kunde väl precis lika gärna ha sagt "fina hus" eller "pampiga hus". Men jag valde ordet "söta".

Han vill väl inte höra att en för honom totalt okänd människa snurrar omkring i hans område och tycker att hans vråldyra, superpotenta kåk är söt.

Han vill impa med sitt hus. Han älskar sin svindyra grosshandlarvilla från början av förra sekelskiftet. Han har troligen skuldsatt sig för livet för detta hus. Han gillar att bo i ett högstatusområde i rätt del av Nacka. Hans hus är ett statement!

Och så kommer det en brudjävel och säger att det är sött. Gud, vad jag ångar att jag sa så.

Total förvirring i ottan.

Jag har en radio stående vid min säng. Den har två digitala displayer, en klocka och en som berättar vilken frekvens jag har inställd på radion.

I morse vaknade jag och tittade på klockan. Den var 10.33. Åh jädrar vad skönt att jag fick sova så länge idag, tänkte jag.

Och sen kastade jag mig upp och hämtade tidningen för att leta fram Melodidkryss-planen. Programmet börjar ju kl 10.00 och nu var man redan halvvägs in i krysset. Här gäller det att sätta fart, tänkte jag.

Tillbaka i sängen slog jag på radion för att ta mig an uppgiften. Döm om min förvåning när det inte alls var Melodikryss på P4 utan nån sorts meningslös nattradio.

I mitt yrvakna tillstånd hade jag kollat in fel display. Jag noterade 10.33 och trodde det var förmiddag. I själva verket var det frekvensdisplayen jag tittat på, där det stod 103.3, d v s P4.

Självaste klockan var halv sex på morgonen. Ridå! Eller rullgardin kanske är ett bättre ord i sammanhanget.

Så jag somnade om, vaknade märkligt nog vid 10.33-tiden igen och löste Melodikrysset på snabbgenomgången.

Se där en liten historia att begrunda. Oklart hur.

Hur mycket är hon äjängtlingen..?

Och plötsligt blev man lite kär i kungen igen.

Se hur elegant han klipper till slemmot Johan T Lindwall.

Ordtorfteri.

Jag tycker verkligen illa om ordet sjukt. Ordet har gått och blivit ett universalverktyg som används för alla tänkbara ändamål och i alla sammanhang. Både positiva och negativa. Vilket är helt sjukt, eftersom det finns så himla många bra och användbara små ord i det svenska språket.

Några exempel från det senaste dygnet:
- Han är fan helt sjuk, den där Khadaffi.
- Det är helt sjukt, det snöar igen.
- När jag tittade på mitt nyfödda barn som låg på min mage kändes det helt sjukt.
- Men vad sjukt, vi har likadana väskor.
- Gud, vad sjukt snygg du är i den där singoallatoppen.
- Dom här brallorna sitter verkligen sjukt illa på mig.
- Klart jag kommer på lördag, jag är sjukt på.
- Vilken sjukt fet hund som går där borta.

Så där håller det på. Exemplen är otaliga. Ordet drar fram som en jävla gräsbrand över retorikens prärie. Som om det bara fanns ett enda ord.

Så torftigt.

Sjuk eller bara lite hängig?

Guilty!

Ordet skyldig står skrivet över hela mitt håriga lilla ansikte.

"Säg ja till dig själv i tydlighetsdansen..."

Jag borde egentligen inte göra mig lustig över det här, för det finns något lite rörande över det också - men alltså frigörande dans.... vad fan är det?

Det är bedrövligt att det finns så många därute som är så låsta och ängsliga att de inte kan få fart på dököttet om inte någon gör en kurs av det och kallar det för frigörande dans.

Mitt tips är att sätta på en svängig platta där hemma, rulla ihop ryan och ge järnet. Ensam eller i grupp. Varför inte på parmiddagen eller i tvättstugan. I sidled, framåt, bakåt, på rygg, på mage. Fuldansa helt kostnadsfritt och i egen regi.

Med eller utan pottklippning och svepande sjal.

Frigörande dans är blaha blaha. Ett sorgligt fenomen i en knasig tid.

Blomstermobbing.

I helgen var det Trädgårdsmässa igen. Det är alltid lika roligt att gå där och drälla och glo. Av tillströmningen att döma, finns det enormt trädgårdsintresse i det här landet. Och folk verkar så kunniga. Och har sina specialintressen.

De specialintresserade är alltid roligast. De fulaste små montrarna är oftast de mest välbesökta. Det kan vara Svenska Fuchsia-sällskapet, Sankt Paulia-klubben och Dahlia-sällskapet. För att inte tala om Brutala Blommor, blomsterhandeln som bara säljer köttätande växter. Där var det packat med folk.

Och så årets dumdumlansering. Nytt för i år: Vårljung! Mycket konstig idé. Finns det nåt höstigare än ljung? Jag tänker mig blöt, grå november och så ljung i balkonglådor och krukor, för att det är det enda som överlever i kylan.

Så varför i herrans namn lägga ner krut på att ta fram något som ser ut som vanlig ljung, kalla det för vårljung och lansera det med dunder och brak som om det vore nåt. Som om någon vettig människa skulle vilja pynta sin spirande och knoppande vårträdgård med höstdeppblommor.

Till på köpet får man aldrig ta in ljung i hemmet, det vet ni, va? För det betyder att någon dör i familjen. Jag gjorde det av misstag en gång när jag var liten. Det var på vårt landställe i Småland och jag hade varit ute och plockat en bukett, som nu stod i en vas på spiskransen.

Och så kom min farmor Rut på besök och hon var en mycket vidskeplig dam. Jag kommer aldrig att glömma hur hon frös till is på tröskeln när hon fick se ljungen. Hon vägrade gå in i rummet och väste bara sammanbitet "Ta ut ljungen!"

Och pappa tog illa vid sig och jag kände mig jättedum och lite rädd och ut åkte ljungen med en jävla fart. Efter det blomsterintermezzot skulle jag aldrig drömma om att ta in en endaste liten ljungkvist i hemmet.

Så trots att jag älskar alla blommor och växter i vår herres hage, så får just ljungen gärna stå kvar i skogen utan vidare uppmärksamhet. Den får helt enkelt tummen ner från mig.

Just det....

Jag kokar!

Läser i blaskan att man återigen har hittat en person som legat död i sin lägenhet i evigheter.

En åttiotreårig man. Död och förmultnad i sin säng. Oöppnad post och mat i kylen från 2008. Pensionen har betalats ut och räkningarna reglerats via autogiro. Det där jädrans autogirot som vi ju tycker är så smidigt, kan uppenbarligen också bidra till att ingen upptäcker att något är fel.

Det var när man skulle installera bredband i huset som mannen upptäcktes. Till på köpet var ytterdörren olåst. I över tre år har hans dörr stått olåst och ingen har någonsin tryckt ner handtaget.

Ingen har sökt honom, ingen har saknat honom. Grannarna säger att det var en snäll och trevlig farbror och att man tog för givet att han var på nåt ålderdomshem eller nåt.

Brevbärarna borde väl ha sett att det svämmade över på hallmattan? Eller det kanske inte funkar så. Uppenbarligen inte.

Till på köpet hade han familj. Tidningen skriver att de förgäves sökt mannens son.

Farbrorn hade alltså barn. Hur är det möjligt att inte bry sig om att ta kontakt med sin gamla pappa på 3-4 år? Ok, vi vet inte ett smack om hur den familjerelationen såg ut, men det gör mig rasande att en människa med grannar, familj och troligen vänner kan bli liggande på det sättet, år efter år.

Gode gud, gör så att jag aldrig kommer att ligga och dö och bli mumifierad i min säng, bara för att ingen bryr sig om mig eller saknar mig.

Och påminn mig om att säga upp mitt autogiro.

"Vi på Posten tänkte att han var bortrest... typ jättelänge..."

Hur var det här då?

Igår var jag hos Doktor Laser på Götgatan för att bränna bort fula fläckar i ansiktet. Det är alltid en hisnande upplevelse att gå till honom för han skräder ICKE orden.

Jag lade mig ner på hans brits och han granskade mitt ansikte genom en lupp som säkerligen är starkare än NASA:s Hubble-teleskop.

-"Det var fan vad grova porer du har, men såna får man vid din ålder", sa han på sitt milda vis. -"Dom kan man lasra bort med min nya kanon".

Bra öppningsreplik, doktor Mengele. En sån kommentar får mig verkligen att känna mig bekräftad, sedd och snygg.

Sedan riktade han teleskopet mot ett ärr jag har på ena näsvingen. För några år sedan var jag tvungen att lägga mig under kniven för att ta bort en grej som mycket oönskat hade placerat sig där.

-"Förresten, det här ärret du har på näsan, det var ett jävla fult jobb. Det hade jag kunnat göra snyggare. Synd att du inte kom till mig."

-"Fast det gjorde jag", pep jag. "Du remitterade mig vidare till Sofiahemmet".

- "Javisst fan, men du skulle kommit hit efteråt, så hade jag snyggat till det" ångade han på.

Efter den upplyftande dialogen hade det blivit dags att ägna sig åt det jag kommit för, nämligen en fläck under ögat. En liten rackare som skulle bort, helt enkelt. Med sakkunnigt hummande tittade han på den med sitt gigantiska jätteförstoringsglas.

-Hm, hm, solklar åldersförändring. Du är i den åldern, sa jag det...?

-"Ja, du nämnde det. Går den att ta bort", undrade jag.

-"Jajamensan, den tar vi bort fort som fan. Men det kommer att komma fler, räkna med det! Du är i den åldern..."

Och så riktade han lasern mot mitt krateransikte och fräste bort fläcken och några till i förbifarten. Och det med en herrans fart och fläkt.

Efter det var det dags för det obligatoriska frossandet i äckelpäckel. Varje gång jag besöker Doktor Laser börjar han slå i sin facklitteratur för att visa mig hur det kan gå om man inte tar tag i grejorna i tid.

Och det är bilder, vill jag lova. Nästan alltid i fyrfärg. Närbilder på extrema bölder, eksem, tumörer och utslag. F r u k t a n s v ä r d a fotografier som får mig att hisna av skräck och nästan kräkas.

-"Men herregud, vad äckligt", flämtade jag, "vilken evig tur att jag kom till dig i tid."

-"Ja, jävlar vad illa det kan gå", skrockade han förtjust.

Ujujuj, det här ser v e r k l i g e n inte bra ut...

Kanon på kontor.

Är du pysselsugen? Vill du vara snygg på jobbet? Råkar du ha ett par IBM-kulor liggandes i en låda?

Pling, pling, bling, bling.

Annat ljud i skällan.

Nej, jag vill inte ha tillbaka skrivmaskinerna, så bakåtsträvande är inte ens jag. Men jag slogs plötsligt av skönheten hos en hederlig gammal IBM-kula.

Och ok´rå, ibland saknar jag ljudet.

Precis som vi!

Läser en stor artikel i tidningen Expressen, att kronprinsessan Victoria vid flera tillfällen visat upp sig med mörkt lackade naglar!!

Och som om det inte räckte så har lillasyster Madeleine också hakat på den mörka nagellackstrenden. Vid en promenad i New York med sin nya pojkvän var hennes naglar mörkt lackade. Har Expressen noterat.

Jag blir nästan yr i huvudet över denna nyhet. Så stort, så näsan i myllan. Så privat.

Jag känner mig väldigt, väldigt nära sessorna just nu.