Lost in suburbia.

Jag körde vilse i Nacka idag. Jag var på väg till en smyckeutförsäljning i Lavalhallen vid Järla sjö. Men jag satt och babblade i telefon, så jag förirrade mig in i Storängen istället. Fråga mig inte hur det gick till. Men Storängen är i alla fall ett äldre villaområde med många fina, flådiga hus.

Snart var jag så hjälplöst insnurrad bland villagatorna att jag behövde fråga någon om vägen. Jag valde att stanna till utanför ett jättefint hus, där det stod en snygg kille i 30-40-årsåldern och krattade löv.

Jag vevade ner rutan och frågade om han visste hur man tar sig till Laval-hallen. Och det visste han. Så han förklarade vägen på ett sätt som jag begrep och så var det bra med det. Jag hade kunnat tacka honom och bara köra därifrån, men istället fick jag för mig att jag skulle säga något trevligt till honom - utöver tack då. (Det kan eventuellt haft att göra med att han var lite snygg...)
.
Så jag hör mig själva säga
-"Det var tur att jag körde vilse, för nu fick jag se alla söta hus här i Storängen".

I samma sekund jag sa det ångrade jag mig. Varför sa jag "söta hus"?? Jag kunde väl precis lika gärna ha sagt "fina hus" eller "pampiga hus". Men jag valde ordet "söta".

Han vill väl inte höra att en för honom totalt okänd människa snurrar omkring i hans område och tycker att hans vråldyra, superpotenta kåk är söt.

Han vill impa med sitt hus. Han älskar sin svindyra grosshandlarvilla från början av förra sekelskiftet. Han har troligen skuldsatt sig för livet för detta hus. Han gillar att bo i ett högstatusområde i rätt del av Nacka. Hans hus är ett statement!

Och så kommer det en brudjävel och säger att det är sött. Gud, vad jag ångar att jag sa så.