In front of a live audience.

Bob Dylan på Berns Salonger. Min gode vän Pontus bjöd på middag och konsert. Vi satt i matsalen och åt sushi, hummer och kalvmedaljong och hade så trevligt att vi blev lite överrumplade när konserten plötsligt började i rummet bredvid. Gamle Bob drog inte ut på grejorna i onödan, utan sparkade igång några minuter före utsatt tid. Han ville väl hem till sena Aktuellt..?

Hur som helst, när man anländer så sent till en Dylan-konsert får man skylla sig själv. Folk hade köat i timmar för bra platser och det var knökfullt. Vi kom in bland de sista och vi kunde höra Dylan, men vi såg honom inte. Något av ett antiklimax.

Till slut tog vi oss upp på en av balkongerna, där vi förstås möttes av en mur av människor. Läget började bli akut. Pontus och jag bestämde oss för att dela på oss, för nu var det djungelns lag som gällde.

Jag krånglade mig runt och hamnade till slut bakom en tvåmetersman i femtioårsåldern med lång, grå hästsvans och exakt likadana kläder som mr Dylan på scenen. Inklusive Zorro-hatt. Han hade ett litet anteckningsblock i handen och jag drog slutsatsen att han var journalist. Det var han inte alls. Han var bara ett hardcore-fan som förde bok över konserten. Dessutom var han norrman.

Jag bad honom att luta sig tillbaka ett par centrimetrar, så att jag kunde få en liten tittlucka. Och när han vänligt gjorde så, tackade jag honom genom att klappa honom på ryggen och ropa i hans öra att det här var min första Dylan-konsert. Och här vände allting.

Från och med nu blev det den långe norrmannens uppgift att se till att jag fick en fin konsertupplevelse. Han slöt upp runt mig och gav mig plats. Plötsligt stod jag längst fram vid balustraden och tittade rakt ner i hjässan på Bob Dylan. Eller rätt ner i Zorro-hatten, snarare....


Min norske välgörare informerade mig lite vartefter. Han hade varit på etthundratjugo (120) Dylan-konserter och förra klubbspelningen på Debaser hade visserligen varit bättre än den här, men då stod han för nära scenen. Man kan uppenbarligen komma för nära. Nu däremot hade vi perfekt avstånd, kanske 10-15 meter och en bit upp i luften. Guldposition.

- "Varför har han inga körtjejer", vrålade jag i norrmannen öra. Jag saknade verkligen det. På riktigt.

Han tittade på mig som om jag hade svurit i kyrkan. Skulle Bob Dylan och hans svartklädda gubbrockband beblanda sig med tjejbaciller? Det var det dummaste han hade hört, det såg jag på honom.

- "Jag känner ganska många här ikväll", ropade han i mitt öra.
Och jag, som redan visst exakt vad han ville höra, svarade
- "Åh, du känner säkert bandet...?"
- "Nettopp, nettopp", svarade han och sträckte på sig så att han blev 210 cm lång.

På väg ut från konserten pratade vi med allsköns luttrade musikkritiker, som tyckte att det var en trött konsert. Men det bryr jag mig inte det minsta om. Jag har sett Bob Dylan live, det räcker långt för mig. Tack Pontus.

Fast han borde ha haft med sig ett par sköna körtjejer, det vidhåller jag.