Katastrof!

Det som just hände mig har tyvärr hänt förr, men det gör sannerligen inte saken lättare. Varje gång det sker så tror jag att jag ska gå sönder, kräkas, svimma eller helt enkelt lägga mig i fosterställning och bara vråla rakt ut.... Men sedan tar den civiliserade människan i mig över, den som säger "Gör något människa, ta dig samman och framför allt - acceptera att det som just hänt absolut inte går att göra något åt". Ungefär som att det inte hjälper att lägga sig ner och sparka och skrika när man har gått vilse på kalfjället i snöstorm, det är bara att trampa på.

Vad var det då som hände alldeles nyss? Jo, jag har suttit i princip hela kvällen och delar av eftermiddagen och jobbat på en text som ska publiceras. Jag har visserligen noterat att datorn betett sig lite märkligt och varit seg under dagen, men jag har ändå aningslöst och oförtrutet jobbat på med min text. Jag har vägt formuleringar på guldvåg, dubbelkollat fakta på nätet och i anteckningar, raderat och skrivit om - och till slut kommmit fram till en text som jag faktiskt känner mig ganska nöjd med.

ÄNTLIGEN är jag klar och kan stänga av datorn och gå hem och belöna mig själv med ett glas vin. Den som brukar skriva, känner säkert exakt igen den här speciella lättnaden och glädjen man känner när man äntligen är klar med en text och hyfsat nöjd.

Jag sparar dokumentet för sista gången, vilket tar ovanligt lång tid noterar jag (fortfarande aningslöst), datorn står liksom och tuggar.... och ska sedan stänga det, när det plötsligt stänger sig självt.

Ja, resten fattar ni. När jag öppnar dokumentet igen ser jag att sista gången någonting i dokumentet sparats automatiskt, var för fyra timmar sedan och av mitt fantastiska manus återstår stolpar och fragment, alltså precis som det såg ut för fyra timmar sedan.

Först vägrar jag att tro det jag ser. Jag börjar desperat försöka återskapa och rekonstruera, sedan kollar jag igenom varje skrymsle av datorn för att se om en nyare version kanske har sparat sig mirakulöst någon annanstans. Men nej, det verkar som om det jag skrivit på något jävla förbannat sätt har förlorat sig rakt ut i cyberrymdshelvetet.

Och det är här någonstans som primaljaget i mig släpps loss, som en bindgalen bullterrier. Jag kastar saker omkring mig, jag slår med näven i skrivbordet och jag börjar hulkgråta. Jag är alldeles ensam på kontoret, ingen ser mig och ingen hör mig. Och ingen kan hjälpa mig. Jag är alldeles ensam med en frustration som inte går att beskriva.

Tidsklipp. Nu har jag förflyttat mig från kontoret till hemmet. Bilresan gick som i ett blurrigt frustrationstöcken. Nu sitter jag framför min dator hemma med ett ofattbart stort glas vin, tänk blomvas, och skriver av mig. Vilket är väldigt korkat, eftersom jag verkligen borde ägna den lilla energi jag har kvar till att försöka rekonstruera den där genialiska texten jag skrev och som nu är uppäten av cyberrymdsråttan.

Men istället hänger jag här och konstaterar lakoniskt att maskinerna alltid kommer att segra över människan och i cyberrymden är det ingen som hör dig ropa och det är inte ett skit vi kan göra åt det. Fy fan.