30 november.

B, 11 år, ville gå förbi Kungsan idag och kolla läget vid Karl XII-statyn.
-"Varför då", frågade jag.
- "Jag har ju aldrig sett en livs levande nazist".

Obs. Tom Cruise är en låtsasnazist.

Första advent.

Jaha, då var vi igång. Adventsstjärnan är på plats i fönstret. Samma bök varje år med att få den att hänga rakt, men nu hänger den där, supercentrerad och perfekt. Adventsstaken är framme och första ljuset är tänt. Det blev grön mossa i år. Radiokören sjunger Julens Sånger och Hymner. Som vanligt. Jag dricker kaffe och äter julknäcke med edamerost. Same procedure as last year. Inga överraskningar här, inte.

Precis som det ska vara. Trevligt.

Nytt jobb.

Jag har upptäckt en nytt yrke. En ny titel. Jag vet inte vad jobbet går ut på, men jag vet att det finns. För det har jag sett på tv.

I programmet Nytt läge på TV3. En av killarna som fick hjälp med att bygga om hemma var enligt namnskylten Planör på bilskadeverkstad!

Flanör vet jag vad det är, Skanör ligger i Skåne, men planör...? Får väl slå upp en i parlör (karragoosh...). Och vad är en bilskadeverkstad? En verkstad som lagar skadade bilar? Till skillnad från de andra bilverkstäderna, som lagar oskadade bilar? Frågor söker svar. I väntan på att vi ska få tända första ljuset i advent. Det lackar mot jul.

Tips till en manusförfattare.

Eftersom jag dagligen och stundligen funderar över filmmanuset, som en gång i framtiden ska ge mig framgång och rikedom och för evigt befria mig från löneslaveriet, har jag nu kommit fram till följande kardinalregel:
- Börja inte en film med en sekvens som irriterar tittarna så till den milda grad att de slutar bry sig.

Konkret exempel: Igår kväll bänkade jag mig framför tvn för att se filmen Analysera ännu mera med Robert de Niro och Billy Chrystal. Ungefär 3-4 minuter in i handlingen sitter Billy i kyrkan på sin pappas begravning. Då ringer mobiltelefonen - och han svarar!

Tack för kaffet, där checkar jag ut. Det är redan kört. Nu irriterar jag mig så inihelvete på idioten som pratar mobiltelefon i kyrkan på sin egen pappas begravning, att jag inte klarar av att forsätta titta. Jag ger upp, zappar bort och återvänder inte.

Så fort kan det gå, så lätt är det hänt. Kanske missade jag världens bästa film, men det bryr jag mig inte om. Det är de där första magiska minutrarna som gör det.

Där fick jag allt nåt att tänka på.

Eller inte...

Min älskade bror Huno och hela hans fina familj planerar att åka till Bombay om några veckor. Under rådande omständigheter vill jag, i egenskap av storasyster, flagga för följande:

UD avråder från resor till Bombay
Utrikesdepartementet avråder nu svenskar från att resa till Bombay.
"Med anledning av rådande säkerhetsläge avråder Utrikesdepartementet från icke nödvändiga resor till den indiska staden Mumbai/Bombay", skriver UD på sin hemsida.

Jag instämmer med föregående talare.
Med vänlig hälsning,
Syster Tucka

Wow Wilken Wok!

Jag har freestylat fram världens simplaste pastarätt, som tar ungefär 7,5 sekund att göra. Och den är så god, så god, så god. I all sin enkelhet. Och gjord enligt Kajsa Warg-metoden: Mannh tagher vhad mhan HHHHawerfadderullan lej.

Koka en handfull broccolibuketter, plocka upp med hålslev (eventuellt överkurs; hur många har en hålslev? Jag, i och för sig). Släng ner ett par-tre nävar valfri pasta i det heta broccolivattnet och koka.

Under tiden öppnar man en burk sardiner som ligger och samlar damm i skafferiet. Och plockar fram en burk grön eller röd pesto (båda funkar bra), som också står och dräller i skafferiet.

Släng igång woken med lite olja i botten. Ner med den avrunna pastan och sardinerna. På med några matskedar pesto. Grovmalen svartpeppar och så broccolin. Veva runt och värm upp. Ringla eventuellt lite av fyllegubben Fritiofssons eminenta citronolja över anrättningen och ät sedan. Hur mycket som helst. Tills du ramlar omkull. Så gott är det.

Snömos.

Jag ser på Facebook hur folk engagerar sig i än det ena, än det andra. Och jag funderar lite över hur det går till, rent praktiskt.

T ex "XX har blivit anhängare av Mandela, Nelson"? Vad händer när man blir anhängare av Mandela, Nelson? Vet Mandela, Nelson om detta? Skriver man uppmuntrande mail till honom eller? Får han fler kompisar på FB?

Eller "YY har blivit fan till New York"? Ännu konstigare. Hur vet New York om att just YY har blivit dess fan? Och hur märks det? På New Yorks gator? Eller i YY:s liv?

Eller "XY har gått med i gruppen Jag gillar godis"? Vad gör man i en sådan grupp? Och är det verkligen, handen på hjärtat, nåt för vuxna människor att hålla på med?

Sånt sitter jag och undrar över medan snön utanför mitt fönster töar bort.

Mission completed.

Minns någon Colleen från Elmhurst, Illinois? Världens mest miserabla bloggare som jag skrev om förra månaden?

Sedan jag skrev mitt inlägg har det i princip varit stendött på hennes blogg och jag har börjat oroa mig för att nåt har hänt. Tänk om hon tagit livet av sig? Tänk om hon helt enkelt inte orkade leva efter att hon upptäckt och översatt mitt halvtaskiga inlägg om henne?

Jag har sett framför mig hur hon suttit knalldöd hemma i sin favoritfåtölj och sakta mumifierats i den stilla höstbrisen, som drar in genom ett halvöppet fönster. Kanske att nån skulle hitta henne om några år, när myndigheterna bröt sig in för att grannarna klagade över att ingen tog in posten. Och allt skulle vara mitt fel! Detta har plågat mig.

Men jag har goda nyheter! Colleen lever! Och hon bloggar. Hon har fått livsgnistan åter, därför att hon upptäckt att det finns människor som läser henne.

Och några av dem finns t o m på andra sidan det stora havet. In Sweden. Detta gör Colleen glad. Hon citerar Kattis, som skrev en historiskt förnumstig kommentar på hennes blogg, som i princip sa "pull your self together, woman" och det funkade. Man måste tydligen vara sträng mot Colleen.

Så nu är hon glad igen. En applåd för oss och framför allt för Kattis, som fick Colleen på fötter igen. Slutet gott, allting gott.

Fling, fling, fling...

Åh, det här är mitt väder. Jag älskar att det snöar. Låt hela skiten dreva igen, inte mig emot.

Jag gillar rosiga kinder och ljudet av fötter som stampar av sig snön. Jag gillar att hänga vantar på tork. Jag gillar att folk får ett speciellt pust och stön när de kommer in från snöfallet.
-Håhåjaja, vicket väder vi fick...

Jag gillar att ha elementen emot mig. Jag gillar att få skotta fram bilen och att få hålla i hatten. Kalla mig gärna crazy, men sån är jag. För mig får det gärna fortsätta snöa till i mars nästa år.

Kärringkommentar 19 (r)

På allmän begäran (låtsas vi):


Det heter inte äjängtlingen och aktschier, det heter egentligen och aktier, precis som det stavas - hur svårt kan det vara?

Har jag missat nåt?

På resume.se finns det en hälsoexpert som svarar på läsarnas frågor. Dagens fråga lyder:
- Hur gör jag för att få större, fastare rumpa?"

Vafan..? Större...?? Rumpa....??? Större rumpa.....????

Titta det snöar!

Det är alldeles blött på golvet i hallen. Nåt som ser ut som små lösnaglar ligger och dräller överallt. Jag tittar närmare och inser att det är silverfiskarnas pulkor.

Jaha, nu har den jobbiga perioden börjat också... Suck!

Dödlig vätska.

Jag köpte en flaska fluorlösning på Apoteket. På baksidan står det
Förvaras utom syn- och räckhåll för barn.

Jag har grunnat lite på vad det betyder. Jag är ju helt med på själva huvudinnebörden, att man ska förvara flaskan så att barn inte kan komma åt den och dricka upp innehållet. Alltså utom räckhåll.

Men vad menas med synhåll? Vad händer om jag låser in flaskan i ett glasskåp? Barnet kan absolut inte nå flaskan, alltså utom räckhåll. Men det kan se flaskan genom glaset, alltså inom synhåll. Är det farligt för barnet?

Är det samma sak med min flaska fluorlösning som med Fantomens ansikte, "den som ser det dör en fasansfull död"?

Sånt grubblar jag över medan årets första snö faller utanför fönstret.

Kristider.

Det är nedskärningar och stålbad på SVT. Det är synd och skam. Jag föreslår att vi startar en insamling, så att Katarina Sandström kan få en ny kavaj. Visserligen är den snygg och hon passar bra i färgen, men nu orkar jag inte se den där lila sammetshistorian en enda gång till.

Snyltgäster.

Jonas L har bett mig att säga något om mina silverfiskar. Ok, jag delar lägenhet med ett gäng silverfiskar. De är verkligen inget att ha. Inte speciellt lojala, inte trevliga, utan mer att betrakta som uppstudsiga husockupanter. Jag har inte bett om deras sällskap, den saken är säker.

I början var de ganska trevliga. Vi umgicks lite grann, något år firade vi t o m jul ihop. Jag minns att vi gjorde dopp i grytan i en fingerborg och hade hur mysigt som helst. Men nu har de helt spårat ur, jag vet inte vad som har hänt. De är galna.

Ibland när jag har varit borta några dagar, märker jag att de har haft fest. Det ser ut som fan i badrummet och ibland har de t o m varit ute i köket och röjt. Överallt i badkaret ligger pyttepyttepyttesmå ölflaskor och och enormt små chipsflagor och man märker att de har dansat. Och så har de lagt ut tortellinis överallt som sittpuffar. Jag blir tokig.

I helgen var jag en sväng på Ikea. När jag kom hem och ställde ner mina påsar utanför dörren hörde jag hur det väsnades inne i lägenheten. Det spelades Barry Manilow på högsta, det klirrades och oerhört gälla små skratt skar genom märg och ben. Det var helt enkelt värsta röjarfesten därinne.

När jag klev in i hallen snubblade jag över en dockservis. Överallt låg det pyttesmå fimpar slängda. Två silverfiskar låg och hånglade i en kapsyl och uppe på en ostbåge stod två fyllon och körde karaokeversionen av Mandy. Det går inte att beskriva hur det såg ut i handfatet. Rena, rama svinstian. Som silverfiskarnas motsvarighet till Viking Cinderella. En jättejättejätteliten färja.

Nu funderar jag på att ringa Hyresgästföreningen. Det måste bli ett slut på det här. Jag orkar inte ha det så här längre.

En stor humorist.

Zlatan, i sitt tacktal när han fått Guldbollen:

- "Ja, det blev tredje gången gillt, liksom. Nej, skämt åsido...."

Skämt åsido?

Inte mitt problem.

Så här dags för ganska exakt ett år sedan, satt jag i en OB-buss utanför Hovet och gjorde Fotbollsgalan. Jag hade blandat en jätteplunta med Dry Martini, som hängde på kylning utanför bussen och väntade på att få bli uppdrucken av alla inblandade efter sändningen. Drajan alltså, inte jag.

Senare, på efterfesten på Undici, dansade jag på bardisken med Hence von Zweigbergk och han puttade/kastade mig sedemera från denna bardisk, rakt ner i knät på Kalmar FF. Jag gjorde bomben på Kalmar FF, fast utan vatten i poolen. Nu är de nyblivna svenska mästare, så är det något år man ska ramla ner i knät på dem, så är det i år. Jag var för tidigt ute.

I år sitter jag framför tvn och äter popcorn, halvglor, halvirriterar mig, halvintresserar mig och tänker att den där gamla galan gjorde väl jag minst lika bra när det begav sig.

Nä, jag tror jag zappar lite. Eller går och lägger mig i badet. I år får de dansa utan mig på Undici.

- Vasaruattduhette,saru?

Lustmord.

Hjälp, jag har just hört bandet Nova massakrera Killing me softly i Dansbandskampen. Vilken gräslig version, vilket fruuuuuuktansvärt vibrato hon har, hon vokalissan.

Och så det där alldeles egna språket; dansbandsengelskan. Ungefär som när man var liten och sjöng hittepåspråk med nån sorts amerikansk låtsasbrytning. Fast på riktigt. Det går inte att beskriva, det måste höras.

Men ändå, visst funkar det. Nog rullar folk ihop ryan hemma framför tvn. Nog dansas det och gungas med hemma i stugorna. Inte i min dock, för jag är ensam hemma med silverfiskarna. Och de är usla på styrdans.

Yihaa!

Jaha, gott folk, klockan är strax efter 18 på lördagkvällen och nyss ljöd helgmålsringningen över nejden. Kyrkklockorna manar till lugn. Dags att ställa ner spaden, hänga av sig selen, koppla ur och stänga av efter veckans dont.

Istället göra sig snygg, slå sig ned, duka fram, korka upp. Ta helg.

Trevlig helg, farmor!

Blåst på konfekten (10).

Ungefär samtidigt som jag försöker lära mig vad nya Bondfilmen heter, läser jag att de svenska titlarna på engelskspråkiga filmer kommer att tas bort. Många läser om filmerna långt innan de har premiär och distri­butörerna vill inte göra biobesökarna förvirrade. Det låter ju logiskt, men jag har ändå blandade känslor för det här. Jag är ju uppvuxen med larviga, missvisande svenska titlar på utländska filmer. Jag vet inte om jag kommer att klara mig utan.

I just Bond-fallet hade en svensk titel verkligen varit på sin plats. Bond - Quantum of Solace?? Vad är det för titel? Jag kan inte uttala det och jag vet inte vad det betyder.

Det kommer aldrig mer att finnas någon Tjejen som.. så fort Goldie Hawn är inblandad och Chevy Chase kommer aldrig mer att vara ett päron till farsa. Det kommer heller aldrig mer att våras för Mel Brooks. Vad trist.

Eller tänk så fiffigt de fick till det med den australiensiska komedin Spotswood, som fick heta När toffelfabriken tystnar, bara för att Anthony Hopkins var med. Genialt.

Fler kanonexempel:
* Du, var är brudarna? (Swingers)
* Hur jag lärde en FBI-agent att dansa marengo (My blue heaven)
* Häxor, läxor och dödliga lektioner (Heathers)
* Kärleken checkar in (Maid in Manhattan)
* Stålmannen går på en krypto-nit (Superman III)
* Ärthjärnan – beväpnad och livsfarlig (Armed and dangerous)

Kan man protestera någonstans? Jag känner mig blåst på konfekten (10).

Eld upphör.

Åttadagarskriget är över. Skönhetsdrottningarna har kroknat och retirerat. Peace in the valley.

Gubbröra.

Igår såg jag Dr John på Berns. Eller egentligen var jag där för att kolla in förbandet, mina gamla kompisar i Madhouse, som hade skakat upp sig till ytan för ett enda gig. Dr John proddade en av deras första plattor på åttiotalet och kvällen till ära hade grabbarna hängt på sig sina gamla urtvättade t-shirts och körde en halvtimmes konsert med gamla hits. Och det svängde på riktigt bra.

Dr John kom liksom lite grann i andra rummet för mig, det erkänner jag villigt.

Det allra roligaste med kvällen var att studera Folk. Hjälp, en sån gubbfestival det var på Berns igår. Jag satte mig längst bak i salen med ett glas vin och bara iakttog.

Det låg en lätt unken doft av ovädrad rockkavaj och gamla fimpar över tillställningen. Av någon anledning många Fleksnes-hattar i svart nappa, skinnjackor, Mats Olsson och andra musikjournalister med patina, manchesterkavajer, Mats Ronander, påfallande många rullstolar, cross dressers (inte transor, utan män som på dagarna bär kostym och några ggr om året sätter på sig jeans och en i USA dyrt inköpt cowboyhatt) med flackande blick, nördar som inte kan konversera kvinnor utan att förolämpa, gamla humpers och bumpers och rodders med engelsk brytning och tröja med Dag Vag-tryck, döttrar och gamla exfruar, Bengt Westerberg (jag svär!), fler rullstolar och ännu fler svarta Ritz-brallor och uttrampade sneakers och oborstade skor. Och som sagt, om jag inte nämnde det, en lätt bris av ovädrad garderob och Röda Prince.

Jag kan känna nån sorts ömhet för de här killarna, som börjar bli gravt medelålders, men som ändå hasar sig ur tv-sofforna och tar sig till Berns för att snicksnacka, dricka starköl och hylla en gammal rockhjälte.

Själv var jag hemma strax före 23. Jag lämnade fältet fritt för boysen.

Masspsykos.

Jag kan informera om att årets Blossa Special Edition är slut på alla Systembolag i Stockholms innerstad.

Den 10 november. Va???

I morrn är det måndag.

Söndagsbrunch, det är grejen. Jag och K på Diplomat med club sandwich och räkomelett. Duggregn utanför fönstret. Mysigt. Lite storstadsflott, så där.

Efter det drällde jag in på Svensk Tenn och provsatt fåtöljer som kostar som en bil och låtsades att jag hade råd.

Jag undrar hur det skulle se ut hemma hos mig om jag hade råd.

Sammanfattning.

Lördagen den 8 november kan enkelt beskrivas med följande åtta ord:

Först var det dimma, sedan blev det svart.

Visst gör det ont när knoppar brista.

Mitt hem är ockuperat av ett gäng skönhetsdrottningar. Långa, yppiga och välfriserade. Lite högdragna står de där och glor på mig med öppet förakt.
-"Hur ser du ut, människa", fnyser de åt mig, "har du helt givit upp?"
-"Skit i mig, jag ser väl ut hur jag vill i mitt eget hem", fräser jag tillbaka. "För övrigt är ni överparfymerade och pråliga", lägger jag till och bär ut kärringarna i badrummet.

Och när jag stänger badrumsdörren om dem, så känner jag hur de tittar anklagande på mig. Som att ge skolans snyggaste brudar rumsarrest på en lördagkväll.
Men det är väl ändå jag som bestämmer i mitt eget hus och nu får det vara nog.

Det handlar om en jättebukett liljor som jag fick härom dagen. Det är en enastående bukett, stor som ett hus - och den blir bara större och större vartefter blommorna slår ut.

Visst är de vackra, nästan perfekta och visst har de gjort sig förtjänta av en framskjuten plats i mitt hem. Men de tar liksom över hela hushållet. Prålar, strör frömjöl omkring sig och framför allt doftar. Så starkt att jag håller på att bli galen.

Jag för en ojämnt kamp mot snyggingarna. Vasen åker som en osalig ande fram och tillbaka i hemmet. Ingenstans får den ro. På dagarna, när jag inte är hemma, får den står i fönstret, så att damerna kan lapa ljus och malla sig mot de som går förbi ute på gatan. Men så fort jag kommer hem åker de ut i badrummet. Nattetid är det inte tal om att ha dem i möblerade rum. Jag får huvudvärk.
-"Ni kunde ta det lite lugnt med parfymen", försöker jag. Men de lyssnar inte.

Och nu på morgonen klev jag ut i badrummet och höll på att få hjärtslag. Jag hade helt glömt bort dem. Men där stod de i badkaret och surade och mötte mig med ett snipigt
-"Jasså, det är dags att vakna nu".

Jag borde förstås slänga ut dem, så jag får tillbaka mitt hem. Men jag kan inte förmå mig. De får ha sitt roliga ett tag till. Tids nog blir de också gamla och fula.

Tills dess bär jag fram dem i ljuset och låter dem stå där och göra sig märkvärdiga. Och själv flyr jag fältet, jag sticker till landet och stänger igen för säsongen.

So long, bitches.

Lamp junkie.

Jag vet att jag har lovat mig själv att slänga minst två saker i hemmet varje dag och inte bära in något nytt. Och jag håller det löftet ganska bra. Vissa dagar kanske jag bara slänger en bibba tidningar eller nån gammal t-shirt, men något åker ut varje dag. Och inget nytt kommer in.

Nästan inget, i alla fall. Ett litet undantag bara, jag har så himla svårt att låta bli att köpa lampor. Det är en konstig vurm att hålla på och köpa lampor i tid och otid. Jag behöver inga nya. Tvärtom, jag har redan för många. Men jag har svårt att låta bli.

I förra veckan lade jag bud på en lampfot på Tradera. En person bjöd över mig, det visade sig vara Monkan H. Men jag höjde med en krona och nu är en lampfot i porslin med kramande björnar på väg till mig.

Brumelibrum

Var ska jag ställa den? Vad har jag gjort? Hur tänkte jag här? Den kanske inte ens fungerar. Ikväll när jag kommer hem måste jag straffslänga minst fyra saker

Yes we can!

Jag såg nyss Barack Obamas segertal. Jösses, vilket tal! Jag fick tårar i ögonen och lät mig bäras hän som om jag hade något med saken att göra. Kom på mig själv med att önska att jag bodde i ett land, där valet av en ny ledare kan tända en sådan gnista.

Och plötsligt står det klart för mig hur oerhört fantastiskt och enastående det är att USA har valt en svart president. Och hur mycket nytändning som står för dörren och hur mycket amerikanarna och omvärlden behöver det här. Allvarligt talat, det känns hoppfullt. Spännande tider väntar. .

Kärringkommentar 19.

Jag läser i Dagens Media att sedan programmet Färjan har börjat gå på Femman, har bokningarna ombord på Cinderella rakat i höjden och rekordmånga hör av sig och söker jobb ombord.

Jag erkänner att jag inte sett alla avsnitt och kalla mig gärna snobb, men det jag har sett av Färjan har varit FÖR JÄVLA BEDRÖVLIGT! Ok, det finns en lite halvgullig östgötsk kryssningsvärd, som håller fanan högt med karaoke för pensionärer, men resten....?

Efter vad jag har sett så äter jag hellre bajs än tillbringar en helg som betalande gäst på Cinderella. Och den som söker jobb på den båten, måste ha en masochistisk längtan efter att omge sig med fyllesvin, torka kräks och argumentera med kompletta idioter.

Jag fattar ingenting! Vad är det för fel på folk? Jag vet inte vad jag ska säga.

Mer än att Det är synd om människan.

Vita Huset kommer snart att bli en Barack!

Herregud, var får jag allt ifrån...?

Mr President

Plötsligt blev jag nervös över hur det ska gå i det amerikanska valet i natt. Jag bävar för Bradley-effekten. Må den utebli.

Jag har aldrig varit med om maken till hausse. Alla jag pratar med ska sitta uppe och valvaka in den nya dagen. Som om det vore vi som gick till valurnorna.

Tänk om amerikanarna visste hur svenskarna engagerar sig i detta val. Men det gör de inte, de vet inte ens var Sverige ligger. Fast de tycker att vi gör fantastiskt fina klockor.

4th of Whatever.

Det var inte så himla många år sedan vi inte firade Halloween i Sverige överhuvud taget. Vi visste knappt vad det var. Nu för tiden tror alla under tjugo att denna tradition är lika gammal som midvinterblot och Hedenhös.

Själv hade jag en bra bit upp i vuxen ålder en mycket luddig uppfattning om det där. Jag hade fattat att man skar ut skojiga mönster i pumpor och gjorde lyktor av dem, för det hade jag nämligen sett att de gjorde i Snobben. Men varför och när hade jag ingen aning om.

Känn på den här helt sanna historien, så fattar ni vidden av min okunskap:

Det var en sommar någon gång i början av åttiotalet. Under den här perioden hängde jag mycket med en tjej som hette Katherine. Hon var amerikanska och hennes pappa jobbade på ambassaden.

The 4th of July det här året var jag bjuden på mottagning på amerikanska ambassaden och jag tänkte att jag skulle ta med mig något till Kathys föräldrar. Blommor kändes för simpelt, jag ville vara lite mer påhittig. Och det var i det här skedet som min överhettade och oinformerade hjärna gjorde det fatala misstaget att få för sig att urholkade pumpor var en nationaldagsgrej.

Jag stegade alltså iväg till affären för att inhandla pumpa, men någon sådan stod inte att finna. Däremot hittade jag en stor, fin vattenmelon som jag tog hem och holkade ur enligt konstens alla regler. Jag skar ut ögon och mun på den och satte ett värmeljus i. Jag var mycket nöjd med min present, den perfekta 4th of July-gåvan.

Sedan gjorde jag mig lite fin, tog min vattenmelon och begav mig till residenset i diplomatstaden. Jag blev insläppt av en maid i svart klänning och vitt förkläde och kom in i den stora entréhallen, där Kathys föräldrar tog emot.

Ljuset flämtade så vackert där inne i vattenmelonen, när jag räckte över min gåva till mamma Polly. The rest is history.

De skrattade i en halvtimme. Och under hela mottagningen kom det fram människor och undrade om det var jag som var jubelidioten som hade kommit med halloweenmelon på nationaldagen.

I morgon är det inte fjärde juli utan fjärde november. Och då går amerikanarna till val.

Och den här gången ska det blir rätt. Jag går till affären och köper en pumpa. Och så holkar jag ur den och ställer in ett värmeljus för Barack Hussein Obama.

Heja heja!

Bland tomtar och troll.

Glömde säga att jag såg en vätte på Fårö.

Vi körde vägen från Sudersand ner mot Broa i skymningen. Småtjejerna satt i baksätet och spelade dataspel Plötsligt satt han/den bara där vid vägkanten, uppflugen på en mjölkpall eller något. Lite tillbakalutad, med raka ben, grå luva och mörk jacka. En liten vätte. Eller tomte.

Ki och jag tittade på varandra samtidigt.
- Såg du det där, frågade jag.
- Absolut. Vad i herrans namn var det för konstigt, sa Ki.
- Det såg ut som en pyssling eller nåt, sa jag.
- Ingen dvärg i alla fall, absolut mer tomteliknande, sa Ki.
- Absolut tomtelikt. Ska vi åka tillbaka, frågade jag.
- Nej, vi låter det vara, sa Ki.

Så vi åkte hem. Och lät oknyttet vara. Senare berättade vi för småtjejerna och de trodde oss inte. Men Ki och jag vet vad vi såg.

Livet i glesbygd.

Jag har tillbringat fyra stärkande dagar på Fårö. Där firar man inte Halloween. När vi vinglade in på ICA för att köpa en pumpa att holka ur, möttes vi av ett fnys. På Fårö är det Alla helgons dag, no more no less.

Inte mig emot. Jag är som en gammal taliban när det gäller helger och tycker precis som fåröborna att det räcker så bra med Allahelgona, som faktiskt är en av våra finaste helger, då vi tänder ljus och tänker extra mycket på dom som inte är med oss längre. Hela den här monstergrejen känns en aning ansträngd.

Och varför är det ingen som reagerar på att Halloween bara är copy paste på påsken? En massa utklädda ungar som springer runt och knackar dörr och tigger godis. Räcker det inte med en gång om året?

Nåja, tillbaka till Fårö. Ingen Halloween alltså och ingen pumpa att köpa i affären. Och ingen sockerfri saft.
- "Sånt dricker inte vi fåröbor", som herr Icander uttryckte saken och fick mig att känna mig som den puckade nollåtta jag är.

Ingen Fun Light, men däremot en herrans massa får som sjunger på sista versen. De går där och betar i det svidande vackra landskapet och har ingen aning om att deras dagar är räknade. Fårslakten pågår för fullt.

Och på ICA är det halva priset på haloumi, bresaola och lite annat skit som är kvar sedan sommaren och som fåröborna inte äter.