Talande tystnad.

Det är inte förrän det blir riktigt tyst omkring en som man förstår vilken evig ljudmatta vi stadsbor ligger och rullar oss på.

Jag minns en tidigare arbetsplats, där fläktarna stängdes av kl 18 varje dag. Det var först då, när det blev tyst, som man insåg hur tärande det där ljudet från fläktarna var. Ett subtilt, malande störmoment, som inte gjorde mycket väsen av sig, men som låg där och nötte hela dagarna. Och det var först när det försvann som man uppfattade det som en lång eftersläpande ringning inne i huvudet.

Riktigt kalla nätter i fjällen, kan det vara så tyst att man hör blodet susa runt i ådrorna. Och om man ställer sig under en telefonledning och lyssnar riktigt noga, kan man höra det stilla tjattret från människor som pratar.

Just nu pågår någon form av blästring utanför mitt fönster. Det är ett annat sorts ljud, inte ett subtilt malande som smyger sig på utan ett ljud som TAR FÖR SIG. Det är helt enkelt ett obeskrivligt, ohyggligt, fruktansvärt oväsen, som aldrig tar slut. Det går inte att prata inomhus, trots att fönstren är stängda. Ute på gatan ska vi inte tala om. Människor springer förbi med händerna för öronen, ungefär som när brandbilen kommer farandes.

Och när blästrarna då och då tar en liten paus, så blir det ringande tyst. En ljuvlig ljudlöshet, som nästan går att ta på. Det dånar och susar av tystnad inne i huvudet. Och efter en liten stund har t o m fåglarna hämtat sig och börjar kvittra igen.

Men sen sätter det förstås igång igen, detta fasansfulla oljud. Och det känns som om jag ska bli galen eller gå sönder eller nåt. Men mest synd är det förstås om blästrarna. Vilket ofattbart gräsligt jävla jobb.