En kväll i augusti.

Man förstår att det är nån allvarlig emotionell störning på gång i ens kropp, när tårarna rinner stora, många och tunga nerför kind när Meryl Streep och flickorna sjunger Dancing Queen på den grekiska ön i Mama Mia. Hur är det möjligt?

På det stora hela är det ju en ganska jönsig film och jag sällar mig inte helt oreserverat till hyllningskören. T ex ryter logikpolisen till i mig alldeles för många gånger under filmen. Det håller fan i mig inte ihop hela vägen. Men det kanske blir så, när musiken styr plotten och inte tvärtom.

Men jag gillar filmen i alla fall och blir glad av att se Meryl skutta runt som en fälthare i snickarbyx.

Och som min svägerska säger; "Om Pierce Brosnan i vit uppknäppt skjorta först brister ut i sång och sedan går ner på knä och friar, då säger man väl ja...?"
Ja, det gör man nog, banne mig.

Hursom helst, jag hetsåt popcorn och smågrät mig igenom hela filmen och sedan gick jag och Kickelimuck till East och åt dumplings och Tom Ka Gai och såg gulliga killar i snabba gaffeltruckar och traktorer rigga för morgondagens evenemang.

08.08.08. Det kommer att bli ett disco som heter duga på Stureplan i morgon och jag kommer förhoppningsvis att vara där, lite grann i utkanten, för jag gillar inte när det blir för trångt. Och i väskan kommer jag att ha medhavt vin i petflaska och en liten Tupperware-burk med snacks och så håller jag en tumme för mycket soul och house och gladdisco och inte för mycket techno och skit.

Men först ska jag givetvis sitta klistrad framför tv:n för att se OS-invigningen i Peking. Det kommer med all sannolikhet att vara en orgie i kadaverdisciplinerad Tifo-konst på högsta nivå. Och minst tio gånger under sändningen kommer jag att utbrista till mig själv
- "Är det möjligt att man kan göra så där, enbart med människokroppar, stolsdynor och långa slöjor?"