Det går åt skogen med det svenska deltagandet i OS. Det kan man väl säga utan att överdriva? Nyss hörde jag Karolina Klüft säga att det kändes kanon inför finalen på fredag. Hon hoppade 6´70 i kvalet, men "det känns som om det finns mycket mer i kroppen". Till finalen ska det nog komma.
Det hoppas jag verkligen.
Och den rara Kallur hade också fantastiska tider inom sig. Men var så svårt övertänd att hon rusade rakt in i första häcken och slog på häcken. Och sen var hon jätteledsen och besviken, men konstaterade ändå att det hade känts så himla bra inom henne och att livet går vidare. Och det har hon rätt i, men herregud vad mycket pengar hon har kostat och vad många som blev besvikna.
Jag tycker att vi har en väldig fördragsamhet med våra fallna sporthjältar. Det räcker med att de efteråt förklarar att allt kändes toppen inombords, men att det sket sig ändå.
Jag roar mig med att jämföra deras värv med "vanliga" jobb. Dum jämförelse, säger säkert många, men jag gör det ändå.
Tänk om jag skulle säga att jag har ett världens bästa manus inom mig, waiting to happen. Och eftersom jag har gjort hyfsat bra ifrån mig tidigare, så får jag åka på fantastiska skrivarkurser över hela jordklotet och så till slut levererar jag en fullkomligt usel bok. Och jag är otröstlig och säger att jag inte vet vad som hände, det kändes ju så himla bra inne i mig.
Och recensenterna är inte irriterade eller arga alls, utan startar sympatigrupper för mig på Facebook.
-"Stackars henne. Ok, vi kanske hade hoppats på nåt annat, fast nu skrev hon för jävla kasst. Men vi vet att hon hade en fantastisk bok inom sig, för hon säger det. Hon ramlade visserligen på röven, men hon reser sig nog snart och kommer igen. Så vi rekommenderar varmt den här boken."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar