Det är märkligt det här med sorg. Hur skör och bräcklig jag känner mig i omgångar, jag som normalt är så himla kavat. Hur plötsligt det kan komma över mig och lika hastigt försvinna igen. Så är det bara.
Nästan varje dag händer något som får mig att tänka på pappa och då är det som att trycka på en knapp. Tårarna bara rinner. Dripp dropp. Det går blixtsnabbt och jag hinner inte samla ihop mig.
Jag kan sitta på bussen, vid mitt skrivbord på jobbet eller ligga i badet. Kanske gå över ett torg, höra en låt, känna en doft. Eller bara sitta och prata med någon. Och plötsligt, som att vrida på en kran. Från ingenstans, gråt, gråt.
Oftast är jag ju ensam när det händer, men inte alltid. Och jag inser att det måste kännas en aning besvärande att sitta och äta lunch med någon som plötsligt börjar gråta, till synes helt utan anledning.
Men det är ingen fara. Det går över så snabbt. Jag saknar min pappa, helt enkelt. Det är ju bara fyra månaders sedan han dog. Jag sörjer honom. Det får väl ta den tid det tar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja, sorgen kan bara brotta ner en på öppen gata utan flaggning av ngn sort..det är så sorgesamt och hemskt..men också bra gissar jag, att ha alla mekanismer intakta! Att man känner sorg och då visar kroppen sorg. Den frågar inte om lov först utan tar över rätt och slätt..
Men Ank, fan vilket fint program idag! Så helt supertrevligt med roliga kvinnor som uttrycker allt, skrattar, har självdistans framför allt och som har ett omfång!! Min enda invändning är att programmet är för kort ju! Man vill ha minst 30 minuter till om det är den här sortens dignitet på gästerna!
Sussi
Ja, jag känner faktiskt att det är bra att spärrarna saknas. Att jag har nära till gråt. Det kommer och det går och jag får det ur mig.
Om tre veckor skulle pappa fylla 87, så han var en gammal man. Och jag gläder mig faktiskt över mycket; att han inte behövde vara sjuk länge, inte behövde bli beroende av andra, inte behövde känna sig gammal och överflödig. Utan bara ånga på, tills han vek ner sig.
Men lik förbaskad, denna sorg och saknad som inte släpper taget. Tids nog, tids nog.
Och visst var det ett bra program ikväll. Alla tre gästerna var suveräna och öppenhjärtliga och kloka, men Marie Göranzon står i en klass för sig. En sån otroligt härlig kvinna.
Det finns mer att hämta på tv4.se, där vi visar mer som vi tyvärr måste klippa bort - eftersom programmet är så förbannat kort. Det skulle lätt kunna vara minst dubbelt så långt. Men så roligt ska vi inte ha, tycker tv4. Tyvärr, tyvärr.
Skicka en kommentar