Måndag kl 21.00 i TV3.

Jag måste prata lite om Cityakuten. Ikväll har jag tagit farväl av Abby Lockhart och Luka Kovacs. De var gamla vänner till mig. Jag fällde en liten tår förstås och jag önskar dem lycka till när de försvinner ut ur serien för att starta ett nytt liv och lappa ihop sitt förhållande.

Som jag har gråtit framför Cityakuten genom åren! Det är inte klokt. När doktor Greene dog på Hawaii för några år sedan, var jag helt otröstlig. På riktigt. Jag överdriver inte. Jag grät som jag aldrig har gråtit förr och det var en gråt som höll i sig flera timmar efteråt. När avsnittet var slut ringde jag mitt i gråten till K, en annan hängiven fan. Och när hon svarade, kunde hon inte prata, så mycket hulkade hon. Jag blev först livrädd att det hade hänt hennes familj något, men sedan insåg jag att hon just sett samma avsnitt. Sedan sörjde vi doktor Greene tillsammans, länge. Eventuellt har vi fortfarande inte kommit över hans död.

Nu läser jag att han kommer tillbaka. Serien är inne på sin sista och femtonde säsong i USA och i februari 09 går sista avsnittet. Och på något sätt kommer doktor Greene tillbaka. Alltid en liten tröst.

Jag drar mig inte för att säga att Cityakuten är VÄRLDENS BÄSTA TV-SERIE!!! Ingenting slår den, jag kommer aldrig att tröttna. Jag skulle kunna prata i timmar om alla personerna som kommit och gått och som jag lärt känna. Doktor Ross (suck, jag minns avsnittet när han bytte frisyr), John Carter, Susan Lewis som nästan gifte sig med dr Green, Elisabeth Corday som gifte sig med dr Green, Peter Benton, det gamle surkartet, Carol Hathaway som älskade dr Ross så mycket att hon försökte ta livet av sig för hans skull i pilotavsnittet, Kerry Weaver, Jeannie Boulet och alla de andra.


Jag minns så väl hur det började. Året var 1995 och jag var med från allra första början. Man skulle utan överdrift kunna säga att jag blev totalt drabbad.

Jag var en missionär som ville frälsa hela världen. Inför andra säsongen hade jag skrivit en resumé av säsong 1 till mina arbetskompisar. Jag tror t o m att jag förhörde dem om handling och karaktärer. Premiärkvällen hade jag fest hemma. När gästerna kom fick de ta en vitamintablett och sätta på sig blå plasttossor på fötterna. Vi bar läkarrockar, åt chips ur rondskålar, drack drinkar ur provrör och åt passerad mat medan vi såg första avsnittet tillsammans. Någon tipsade Radio Stockholm om hur jag höll på och jag blev intervjuad i direktsändning om min premiärfest. Det var fullkomlig hysteri.

Sedan dess har jag varit trogen. Under många år spelade jag in varenda avsnitt. Har hela vinden full med vhsr. Pilotavsnittet tjatade jag mig till från någon jag kände på TV3.

Idag finns hela serien på dvd. Någon gång ska jag investera i en tokbox med alla femton säsongerna. Sedan låser jag in mig nånstans med bäcken och passerad mat och kommer inte ut förrän jag har sett alla avsnitten igen. Det kan ta tid, det.

Man kanske skulle ringa och tipsa Radio Stockholm.