Det är synd att jag inte är japan. Då hade jag troligen blivit korad till Employee of the Year vartenda jävla år. Jag är nämligen en sådan som de älskar och hyllar därborta i den uppåtgående solens rike; den perfekta arbetaren som åker till jobbet i ur och skur och aldrig smiter tidigare för att hämta barn på dagis eller vabbar eller ens blir sjuk. För det blir jag först när ledigheten klappar på dörren. Sådan är jag!
Här har jag suttit hela hösten i en korseld av kräk, snor och host och bara jobbat på. Men så fort det lackar mot jul, då börjar jag få ont i kroppen och nysa och vips; vrålförkyld! Det är just en fin julklapp att släpa hem till föräldrarna.
Och bortsett från den allmänna hängigheten, fnasigheten, glåmigheten, fulheten och bedrövligheten så tappar man lukt- och smaksinnet lagom till julbordet. Timing.
Nej, man borde bo i Japan. Där finns det nog någon, kejsaren kanske, som belönar en för sådan lojalitet. Så att det blir värt det, menar jag.
Här har jag suttit hela hösten i en korseld av kräk, snor och host och bara jobbat på. Men så fort det lackar mot jul, då börjar jag få ont i kroppen och nysa och vips; vrålförkyld! Det är just en fin julklapp att släpa hem till föräldrarna.
Och bortsett från den allmänna hängigheten, fnasigheten, glåmigheten, fulheten och bedrövligheten så tappar man lukt- och smaksinnet lagom till julbordet. Timing.
Nej, man borde bo i Japan. Där finns det nog någon, kejsaren kanske, som belönar en för sådan lojalitet. Så att det blir värt det, menar jag.
-"Ebola, jag? Verkligen inte, vi har bokslut i morrn..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar