Höga halter av gräspollen

Det var ett väldigt tjatande om vädret och våren, men jag upptäckte just att det första gräset klipps utanför mitt fönster och det d o f t a r s å o t r o l i g t g o t t.

Och ett stenkast härifrån ligger Kronobergshäktet och kanske tränger gräsdoften även in dit. Och där inne, bakom lås och bom, sitter en liten kändisflicka och grämer ihjäl sig och längtar ut i vårsolen.
- "Det skulle du ha tänkt på lite tidigare", säger jag och Tom Jones.

"Uti vååååårsolens glans..."

Idag är det Valborgsmässoafton och för första gången på länge ska jag fira den lite ordentligt. Jag brukar normalt vara dränkt i arbete och komma hem sent från jobbet och undra var det brinner, eftersom det ligger en tung röklukt över hela stan. Och då kommer jag på att det är Valborg, herre gud, det hade jag glömt - i år igen...

Men i år, som sagt, blir det sillbord, snaps, majbrasa och vem vet om det kanske t o m blir manskör. Som på den goda tiden, när man hängde med brorsan i Uppsala och var svårt överserverad redan vid 9 på morgonen. Eller riktigt så illa kanske det inte blir, eller vad vet jag? Det kanske det visst blir.

Bror fyller för övrigt år idag och så gör kungen. Hattar i luften för båda två. Hurra, hurra, hurra, hurra!

PS! Läste nyss nånstans att man ska bojkotta majbrasor för att de är dödsfällor för rara igelkottar som ligger och sover därinne. Snälla, kan jag inte få slippa att tänka på det idag, det är så himla lite jag kan göra åt det? DS!

Drömkåken

Om man har tankar på att flytta till Torslanda:

http://www.ulflundin.se/common/capitex/misc/popup.aspx?Title=Lundins&ActivePage=/pages/bilder.ascx&OBJGUID=3H5T1EI4BCQMLUP2&OBJTYPE=CMVilla&typ=alla

Det gäller att vara på hugget...

... annars kan man missa hela skiten. Slappnar man bara av en sekund kan den ha dragit förbi innan man hunnit säga "vintern ra...". Våren alltså. Idag har jag spanat in gullviva och citronfjäril. De fanns inte för några dar sen.

Så nu gäller det att hålla korpgluggar och näsborrar vidöppna , för det går inte att komma och gnälla efteråt och säga att man inte hann med. It´s now or never.

Och imorrn ska jag tammetusan ha studentmössa. Och dricka Östgöta Sädes. För det har jag gjort mig förtjänt av.

Transhybrid

Satt på Treans buss när en uppenbarelse klev ombord. En man i övre medelåldern, en typisk farbror, klädd i ett par praktiska terylenbrallor från Dressman, ljusblå herrskjorta och beige jacka.
Till detta ett par nätta högklackade slingback-sandaletter i lack och över axeln lite nonchalant en damväska med guldkedja. Cross dressing in sin mest bokstavliga tolkning. Jag tyckte han var riktigt stilig, måste jag säga.

Håller jag på att bli utbränd?

För en stund sen klev jag in i mitt badrum och såg att badkaret var fyllt med vatten. Jag stirrade ner i karet och tänkte Har jag badat eller ska jag?

Vit finare än färgad?

Idag gick jag förbi en presentaffär på Kungsholmen. I fönstret hade man skyltat med nån sorts kaninlampa. Den fanns i alla möjliga färger; rött, orange, gult, grönt, vitt. Och när jag tittade noga såg jag att den vita lampkaninen kostade åttio kronor mer än de färgade. Den prissättningen övergår mitt förstånd.

Team building

Jag funderar på att starta en tjejgrupp. Den skulle kunna låta nåt åt det här hållet:

Du ska inte tro du är något.

I går var jag ute på en krogsväng med tre riktigt goda väninnor, varav två är hyfsat kända ansikten. Det var livat värre och vi var uppskojade och på g. Men det är alltid lite speciellt att gå ut med kändisar, det går inte att komma ifrån. Man ligger alltid i nån sorts gräddfil. Dörrar öppnas, "Hej, välkomna", "Stig in i stugvärmen". Inget motstånd nånstans. Man är on top of the world.

Vid nåt tillfälle under kvällen gick jag ut en sväng - och när jag sen ville gå in igen blev jag inte insläppt. Dörrvakten tittade på mig som nåt katten dragit in.
-"Jag har mitt sällskap därinne, jag gick bara ut ett varv" försökte jag.
-"Du har inte gått ut härifrån", sa vakten, "jag har stått här hela kvällen och jag har inte sett dig gå ut".
- "Fast du kanske tittade bort då", försökte jag.
- "Jag har inte sett dig gå ut och har du inte gått ut kan du inte heller ha gått in. Och in kommer du inte, vi har fullt ikväll", sa vakten med oomkullrunkelig logik.

Under några svindlande sekunder köpte jag hans resonemang rakt av; om jag inte hade gått ut kunde jag ju inte heller ha varit därinne. Jag måste bara ha inbillat mig. Så jag stod där som Flickan med svavelstickorna och tittade in på mina glada väninnor som glimmade och glammade under kristallkronorna. Tills slut ringde jag in till en av dem som kom ut och hämtade mig.
-"Uj", sa vakten, "var du med dom?"

Man ska inte tro att man är nåt. Man ska bara vara jävligt glad att man får vara med på ett hörn.

Leka affär

Ibland stöter man på såna klåpare att man tappar hakan. Ta t ex min bilmeck, som jag fram till igår tyckte var en ganska gullig kille. Nu har det gått upp för mig att han är en charlatan, en hittepåmekaniker, en skämtartikel av rang. En Buttricks-bilmeck, helt enkelt.

Historien: För en månad sedan bytte jag ljuddämpare på min bil. Det kostade en ganska stor slant, men det var nödvändigt. Igår var jag tillbaka på verkstan för att sätta på sommardäcken. När bilen ändå var upphissad bad jag mecken (vi kan kalla honom Lasse, för det heter han) att kolla att allt stod rätt till undertill. Att allt fortfarande satt på plats och var ok. Det är ju trots allt en 22 år gammal bil.
Han gick ett varv under bilen, knackade initerat på några ställen.
- "Hon läcker lite olja, men annars ser det helbra ut".
- "Så inget håller på att ramla av och inget behöver bytas", trugade jag.
- "Absolut inte, hon är i prima skick, Smycket", sa han och knackade en sista gång på underredet. Bilen hissades ner, jag betalade och körde nöjd därifrån.

Exakt 55 minuter senare - och jag skojar inte - ramlade ljuddämparen av. KABRAK!!!

Det kanske finns människor som inte har insett hur mycket nytta en ljuddämpare gör, som tycker att det är en onödig sak på en bil. Jag kan informera om att en ljuddämpare gör underverk! En ljuddämpare gör faktiskt hela skillnaden! Jag hade ingen aning om att min gamla Audi hade såna röstresurser. Den vrålade sig fram genom det vårfagra landskapet och där satt jag med uppdragna axlar och mord i sinnet.

Jag har ännu inte bestämt mig för hur denne hittepåmekaniker ska bestraffas för sitt usla arbete och för sin monumentala feldiagnos, men just nu lutar det åt knäskålsknackning. Är det nån som har nåt bra telefonnummer?

Love is in the air!

Betingad vårreflex.

Det är vår!!!! Jag känner ett omedelbart behov av att bälga i mig ofantliga mängder rosévin.

Apropå kärring...

Har varit inne och tittat på Blondinbellas blogg. Där pratar hon om mysiga hemmakvällar med Nils, hon ordnar tjejmiddagar när pojkvännen är bortrest, hon äter ceasarsallad med krutonger och dricker ett glas vin till lunch, hon lägger ner en förmögenhet på hudvårdsprodukter, när det är stressigt går hon på kaffe och novalycol(?), hon Low Carb-High Fat-bantar och hon tränar pilates och tycker att det är "balsam för själen" att få jobba med kroppen.

Hon har nyss fyllt sjutton år. Hon säger sig vilja vara en inspirationskälla för tjejer och en generationssymbol! För vilken generation då, om jag får fråga? Sin morsas??

Kärringkommentar 6

Nyss var jag en hårsmån från att stoppa två fjortisar på gatan och tala om för dem att de hade för mycket brunkräm i ansiktet. Jesus Kristus, vad spacklade de var! Tjocka, tjocka lager på lager. Vad är grejen med det? Har de dålig belysning hemma i badrummet eller gillar de att se ut så där?
-Man ser ju inte er fina hy, var jag på vippen att säga.
Men jag besinnade mig.

Apropå goda utsikter

Min bror bodde ett tag i Solna i ett tättbebyggt område med stora hus. Hans utsikt var ett sjuvåningshus och dess invånare.
Han berättade att han ibland brukade titta på en tjej som bodde i en lägenhet mitt emot. När hon var hemma satt hon i telefon, lagade mat, diskade, klappade katten, vattnade blommor, städade, tittade på tv; gjorde allt det som normala människor gör i sina hem - men hon var alltid ensam.

Efter ett tag utvidgade min bror sitt tjuvtittarområde till en lägenhet bredvid. Samma våningsplan men en annan portuppgång. Där bodde en kille i ungefär samma ålder som tjejen. När han var hemma pratade han i telefon, lagade mat, diskade, klappade katten, vattnade blommor, städade, tittade på tv; gjorde allt det som normala människor gör i sina hem - och även han var alltid ensam. Deras sovrum låg vägg i vägg. De sov trettio cm från varandra på nätterna.

Kväll efter kväll såg min bror dessa två ensamma människor utföra sina sysslor, sida vid sida, men alldeles omedvetna om varandra.

Vi pratade mycket om vad man skulle göra för att få dem att upptäcka varandra. Ibland fantiserade brorsan om att bara kliva över gatan och handgripligen ta tag i saken. Agera Kurir d´Amour, helt enkelt. Ringa på hos tjejen och berätta att det bodde en kille vägg i vägg med henne fast i portuppgången bredvid, en singelkille som var perfekt för henne och som hon kunde gifta sig med. Och sen göra samma sak med honom. Men det blev förstås inget av med det.

Och en dag hade tjejen flyttat. Hon fick aldrig veta att hennes drömprins hade funnits trettio cm från henne hela tiden. Det är lite sorgligt när man tänker på det. Eller så kanske det var lika bra att det blev som det blev. De kanske inte alls var gjorda för varandra. De kanske inte ens hade matchande stjärntecken.

Room with a view

Jag bor vid en park. Utanför mitt fönster kan jag se årstider komma och gå. Och jag följer alltid utvecklingen med stort intresse. Det är en av fördelarna med att bo där jag bor.

En dag för ganska exakt ett år sedan, precis när almen utanför mitt fönster började skifta i ljusgrönt, körde en lastbil upp på gatan och lossade två gigantiska byggbaracker. Dessa staplades på varandra precis utanför mitt fönster mot parken - och vips var utsikt, dagsljus, vårkänsla och hemfrid som bortblåst. Den övre baracken hade ett enda fönster och det fönstret vette mot mitt. Precis innanför fönstret ställdes ett mat/mötesbord, där det ALLTID satt glada byggjobbare som helt ogenerat blängde rakt in i mitt liv. Ibland vinkade de.

När man är van vid att kunna röra sig fritt i sitt hem utan att någon ser en, tar det tid att ställa om. I början glömde jag förstås bort mig hela tiden, till stor glädje för jobbers, men efter ett tag lärde jag mig. Jag började knäa omkring i mitt eget hem, hela tiden medveten om att jag var iakttagen. Jävligt irriterande och begränsande. Och att våren gick över i försommar och senare i sommar utanför mitt fönster, missade jag helt och hållet.

Idag är byggbodarna borta. Jag har fritt flöde. Utanför mitt fönster går almen över i ljusgrönt och forsythian blommar knallgul. Igår fick jag mota ut en humla, som förirrat sig. Och det känns som att jag uppskattar våren utanför mitt fönster så mycket mer i år, bara för att jag inte hade den förra året. Slutet gott, allting gott.

Jättedåligt Omdöme AB

Den här filmen vann Guldarslet i kategorin "Hur tänkte ni här?" på årets reklamfilmsfestival i Ramallah.

Varför sa inget nåt?

James Taylor var i stan i helgen. Fan, fan, fan, hur kunde jag missa det? Jag begriper det inte, jag brukar ju ha koll. Men nu har han åkt vidare i världen och kvar sitter jag.
Tröstar mig med den här låten, som jag ofta spelar i bilen. Då sjunger jag duett med James och mina egenhändigt komponerade andra- och tredjestämmor sitter som en mössa (eller som flera mössor). Jag och James!

Hur go´ är den då?

Javisst har vi hört den förr, men den tål att höras igen och igen och igen. Sveriges framsida visar framfötterna.

Surprise!

Jag har hittat ett nytt eldorado. Ett shoppingparadis som tog mig fullständigt på sängen. Jag visste knappt att det fanns, var egentligen på väg till Ikea Kungens Kurva, men hamnade annorstädes.

Jag säger bara Skärholmens Centrum!! Har nån en aning om hur gigantiskt det är? Och nytt och fint. En miljon affärer. Herrejävlar, jag höll inte på att hitta ut! För att inte tala om bilen.... Jag skojar inte om jag säger att jag letade efter den i 20 minuter i Parkeringsgaraget från Helvetet.

Det är långt till jul, vi har inte ens kommit till tiden mellan hägg och syren - men när det drar ihop sig till julklappsshopping är det jag som styr kosan mot Skärholmen. Där har´di allt....

Kärringkommentar 5

Ok, idag är det måndag och vi är några som snackar om att gå ut i helgen. Lika bra att beställa bord redan idag, va?

Sjung med i Bloggarens Sång!

Det finns alltid alternativ.

Två sätt att tillbringa en söndag:

Alternativ A
Vakna vid 10 med huvudvärk och pergamentgom, vingla upp och ta en Ipren, somna om och vakna framåt 14. Ta en skorpa och dricka te, konstatera att solen lyser ute, skita i det och somna om. Gå upp vid 20, poppa lite popcorn till middag och gå och lägga sig igen. Somna om.

Alternativ B
Vakna vid 10, äta frukost i lugn och ro, läsa tidningen grundligt och ta ett bad. Göra sig lite fin, hämta upp en väninna och sedan köra ut till de norra förorterna. Födelsedagslunch i söderläge. Ädlaste champagne och glada återseenden på terrass. Ljuvlig vårsol, värme, solbrillor på, trädgården full med blommor. Mer champagne. Trevlig och kunnig serveringspersonal som i detalj beskriver varje liten ingrediens på buffébordet, goda viner, även de omsorgsfullt valda och beskrivna. Fantastiska ostar av bästa sort, dessertvin därtill. Kaffe på detta. Mer solsken på terrass, cigg och hoppsan, mer champagne. Snack och skratt, Värtans glittrande vatten. Mer champagne.
Hem i skymningen lite lummig. Liten kvällsmacka framför söndagsfilmen och i säng i hyfsad tid.

Jag väljer alternativ B.

Kärringkommentar 4

Varför är det så tyst om Lasse Kronér? Jag saknar honom.

Det finns många svin i Stockholm....

men inte hälften så många som i Trosa-trakten. Idag körde jag rakt in i ett helt stim av vildsvin. Säkert 10-15 stycken. I flock. Vildsvin is the new Älg.

Barack, kom in och ät!

Klippdockan Obama

Får Hillary komma ut och leka?

PS! Hon fungerar även som nötknäppare.

Men nu är jag stor och bestämmer själv....

så därför ska jag köpa en Donald Trump-docka.

Och inte fick jag nån Marie Osmond-åkka heller.

När jag var liten önskade jag mig en ne´glåkka.

Men jag fick aldrig nån, det fanns nog ingen att köpa i Linköping.

Stoppa pressarna!

En av killarna i Kroumata hoppar av.

Tidens tand gnager.

Inte alla viner mår bra av lagring. Den här låten tyckte jag var fruuuuktansvärt bra när den kom. Och det är tyvärr bara att konstatera att den suger rätt rejält år 2008. (Fast lite bra är den, pyttepyttelite bra är den allt...)

Mina damer och herrar, jag ger er Two divided by love med the Grass Roots!

Vill tant köpa en majblomma?

Det är väldigt vad jag har sprungit på många söta, fina barn idag. De är överallt. Det är för att majblommeförsäljningen har kommit igång. Och då är ju barnen rarare än någonsin. Där står de utanför Ica med sina små fina majblomme-portföljer och är så artiga och gulliga att jag får en klump i halsen. Och jag köper majblommor så att det står härliga till, framför allt av de som är lite blygare, har scout-uniform eller glasögon. Eller tänk alla tre grejorna på en gång, blyg/scout/glasögon - då köper jag hela lagret. Och jag ser hur de räknar i sina små huvuden för att ge tillbaka rätt växel och då vill jag bara nypa tag i deras kinder och säga "Ni är så sööööta så jag vill äta upp er..." Fast jag gör det inte, för jag minns ju vad jag tyckte om tanter som nöp en i kinderna. Det var tammefan det värsta som fanns.

Mylingar!

Jag tittar ut genom mitt fönster och blir sittande i fascination. Utanför i parken leker barn. Ett dagis på grönbete, ungarna kan vara i 3-4årsåldern, typ. En bataljon i galon. Att sitta bakom en stängd ruta och titta på är väldigt kul, som en stumfilm. Herregud, vad barn är konstiga och irrationella. Och söta.

De stackars fröknarna försöker styra upp nån form av organiserad aktivitet, det ställs ut koner och ungarna delas upp i grupper. Det går så där. Det verkar som om koncentrationstiden är max tio sekunder, sen dyker det upp nåt som verkar intressantare. En pinne, tex.

Några är fristilare, jag antar att man kan se sånt tidigt; vilka som är individualister och vilka som gillar att hänga i grupp.
En liten fristilare bryter sig ur gemenskapen hela tiden. Just nu sitter han bakom en trädstam, till synes helt uppslukad av något som ligger på marken. En kastanj, kanske. En polare ansluter, sitter ner bredvid och verkar lika intresserad av det som ligger där på marken. Ordlös gemenskap. Nu reser de sig som på ett givet tecken och vinglar ut på gräsplanen och bär bort konerna som markerar fotbollsmål. Konerna ställer de i en buske, sedan återgår de till navelskåderiet bakom trädet. Fröknarna bär tillbaka konerna. En liten tjej springer rakt fram mot en boll, bollen ligger upplagd och klar, det är tid för avspark - men icke sa nicke, ungen springer bara förbi bollen. Det kom nåt annat i vägen, en kille på cykel var intressantare.

Förvirringen är total och alla verkar köra sitt eget race och ha fullt upp. Nu har även fröknarna givit upp, de pratar mest med varandra, kanske om vad de ska göra till helgen. Men alla verkar så nöjda och glada.

Och så detta springande. Barn kan inte gå, de springer. Hela tiden. Fast de inte har bråttom. Det är helt fantastiskt att se. Några skuttar. Men ingen går. Jag undrar hur gammal jag var när jag slutade springa utan att ha bråttom och istället började gå.

Barn är precis som hundar, slår det mig. Glada, nyfikna, leriga, har lätt för att börja slåss, intresserar sig för pinnar, pinkar i buskarna. Och är mycket söta.

Man borde hålla på ett lag.

Zappade just förbi den femte delfinalmatchen i elitserien i hockey. Och plötsligt slår det mig att det är ju för guds skull min hemstad Linköping som tillsammans med HV71 har gått till final. Och varför sitter jag då inte som klistrad framför tvn?

Jag har ju ett alldeles eget lag att heja på, varför har jag inte fattat det tidigare? Fr o m nu ska jag ska vara helt jävla fanatisk och lite aggressiv mot dem som håller på nåt annat lag för det är bara Linköping som gäller!! Jag ska vara beredd att gå i döden för LHC. Jag ska bära matchtröja hemma i soffan när jag lyssnar på matchreferat på radion och jag ska ha på mig en mössa med klubbemblem och händer uppe på skulten som klappar när man drar i ett snöre under hakan.

Och varje gång nån säger att de håller på ett annat lag, så ska jag se arrogant och frågande ut och säga "Är du helt jävla dum i huvet, det finns ju bara ett lag, L I N K Ö Ö Ö Ö P I N G!!! (klapp, klapp, klapp).

Fast nu begriper jag ingenting; när jag började skriva det här så stod det 2-0 till Linköping, men nu plötsligt står det 5-2 till HV71, vad är det som händer??? Och så pratar de om Stefan Livh, är det han från Rally i P3, som var gift med Karin Hjulström-Livh? Spelar han hockey, det hade jag ingen aning om.
Och därför känner jag mig nu manad att ur mitt underläge skrika "DÖDA HV71!!!!"

Och just som jag skriver detta, så gör Linköping mål och det står 5-3 och jag har verkligen inte tid att sitta här längre - jag måste sätta på mig matchtröja och bänka mig framför tvn för det går jävligt fort i hockey!!! Och där ljöd Hesa Fredrik, snart börjar tredje perioden.

Världens bästa slutscen?

Slutscenen i Love Actually, tårarna bara rinner. Jag älskar den. Och låten, världens bästa låt.....

En sak i taget

Varför måste vi alltid konsumera en nyhet i taget? Jag söker förgäves i tidningarna efter information om Arboga-morden. Lyssnar på radion, tittar på tvn. Hur mår mamman, minns hon något? Och vad händer med tyskan? Men inte ett ljud, inte en rad. Det är yesterdays news. Här tar vi en sak i taget, tack så mycket. Det stör mig.

Tidningsdöden

Jag vet inte om jag inbillar mig, men det känns som om kvällstidningarna (och faktiskt även morgontidningarna) slår nya vämjeliga rekord när det gäller rapporteringen runt mordet på Engla. SvD ropar ut att "Englas liv kunde ha räddats". Den formuleringen gör det inte precis lättare för flickans föräldrar att behålla förståndet. En av kvällstidningarna brakar på med "Hit förde han Engla" och så en bild på nåt skogsparti. Behöver jag veta det, behöver mitt inre fotoalbum kompletteras med ytterligare en bild, nämligen bilden på platsen där det här aset troligen förgrep sig på och senare mördade flickan? Vad är det för mening med det, vad tillför det? Hur tror kvällsblaskorna att jag är behjälpt av den informationen? Jag kan bara hoppas att Englas familj och vänner har styrkan att hålla sig ifrån tidningarna. Tyvärr tror jag inte de klarar det. Och inget bra kommer att komma ur det.

Däremot skulle jag gärna vilja få lite mer information om den gudasände man som testade sin nya kamera framför både Engla och mördaren i sin röda bil. Den personen, och ingen annan, gjorde jobbet som Kling och Klang aldrig hade lyckats med. Hade det inte varit för den mannen hade troligen tipsen om Anders Eklund blivit liggande på nåt överfyllt skrivbord hos dalapolisen tills han hade slagit till igen. Men där stod mannen med sin nya kamera och knäppte bilder vid en öde vägkant och på nåt förunderligt vis var det något som gick rätt i det här eländet som annars gick så fullständigt åt helvete.

Och på Facebook blev jag idag inbjuden att vara med i en grupp som heter "Vi som vill se Anders Eklund död" eller nåt liknande. Vad ska man säga? Ignore, typ.

Kärringkommentar 3

Sanna mina ord, så här flotta människor ser man aldrig nu för tiden. Det är synd och skam.

David Niven med parant hustru Hjördis

Tips från coachen

Till alla duktiga kostymdesigners, koreografer och låtskrivare därute, skulle någon av er drabbas av idétorka bjuder jag här på lite divine inspiration. Varsågoda, så här ska det se ut och låta:

Hallå, hör du mig?

Jag h a t a r när det pratas högt i mobiltelefon på offentliga platser. Jag vet inte varför men det känns som om jag vill krypa ur skinnet. Jag blir så fruktansvärt generad och vill egentligen bara resa mig och gå därifrån. Men det funkar ju inte alltid, som exempelvis på tunnelbanan eller bussen. Och då håller jag som sagt på att smälla av. Och att säga ifrån, det blir inte heller riktigt bra, det kan jag lova.

Ta förra veckan, när jag kände jag mig tvingad att sätta ner foten på tuben. En kille i tjugoårsåldern berättade med tordönsröst för sin väninna i andra änden (jo, jag hörde henne också) om sin moster, som hade kastat ut honom på gatan och om hur mycket hon knarkade och med vilka killar hon låg och vad hon h e t t e. Där nånstans kände jag att gränsen gick. Mycket mer info än jag hade bett om.
- "Snälla, kan du inte dra ner volymen lite", försökte jag, "det här känns väldigt privat".
Han tystnade, stirrade på mig nån sekund och så vrålade han till sin kompis i telefon
- "Det sitter en jävla kärring här och tycker att jag ska lägga på".
- "Det sa jag väl ändå inte", pep jag.
- "Du", sa killen och pekade på mig med sitt flottiga finger, "du din jävla kärring, ska inte tala om för mig att jag ska lägga på luren".
- "Men det har jag ju inte sagt, jag sa ju bara att du skulle tala lite tys....."
- "Du, din jävla kärring, ska bara hålla käft och dra åt helvete för du är så jävla ful" röt han och fortsatte sen helt obesvärat att rapportera om sin knarkande, knullande, namngivna moster som till på köpet hade en katt som hade pinkat ner alla hans kläder och som han nu alltså inte längre fick bo kvar hos.

I de lägena, när man sitter där omringad av medresenärer med fjärrskådande blickar och tunnelseende, vill man ju komma på den optimalt dräpande kommentaren eller nån annan fiffig åtgärd som skulle kunna trycka till den lille grabbhalvan så att han aldrig glömmer det. Som att t ex plocka fram nån sort apparat ur väskan, rikta den mot hans telefon och fräs, så skulle telefonen brinna upp, eller för all del, det skulle räcka om samtalet bröts. Finns det såna apparater nu för tiden?

Min pappa hade en liknande manick på sjuttiotalet. Det var en liten radio-störsändare som han riktade mot grannens altan på somrarna där/när det spelades alldeles för högt på transistorn, according to pappa. Det kunde vara Sommar med Thorsten Ehrenmark eller Det ska vi fira med Pekka Langer eller Ring så spelar vi med Hasse Telemar, inte vet jag. Tio i topp, kanske.

Hur som helst, Krackalibjånk, schzzzz, frzzzz, sa radion och grannen kravlade sig upp ur sin Baden-Baden och började frenetiskt ratta för att hitta tillbaka till frekvensen. Men det gick ju inte, för på andra sidan berberishäcken satt min pappa med sin dragna lans och störde ut hela skiten. Och till slut gav grannen upp och stängde av radion. Och återigen kunde pappa höra tystnaden, fågelkvittret, suset inne i sitt eget huvud eller vad det nu var han föredrog framför grannens radio. Min farsa förde en oförtruten kamp mot oönskade ljud och det här var ett av hans mest effektiva vapen. Han fortsätter i och för sig att föra samma kamp även idag, men inte riktigt lika intensivt, eftersom han tack och lov hör lite sämre.

Men när jag växte upp satt det en sån där dymo-remsa i plast på radion i köket som sa "Död åt Melodiradion". Den hade pappa tryckt ut så fint med sin Dymo-pistol. Och när jag fick min första stereo, så ingick inga högtalare utan två par hörlurar. Så där satt jag och min bästis i flickrummet, inkapslade i varsitt gigantiskt Pioneer-headset och lyssnade på First Choice utan att kunna prata med varandra. Det hände väl att nån skrek allt vad den orkade till den andra "Fasiken, vad det här svänger, du" och då skrek den andra tillbaka "Va???" och så där höll det på, antar jag - tills pappa klev in i rummet och bad oss vara tysta.

Och nu sitter jag på tunnelbanan och ber folk tona ner sig i mobiltelefon. Allting går igen, men korven har två.

Kärringkommentar 2

Det heter inte äjängtlingen och aktschier, det heter egentligen och aktier, precis som det stavas - ska det vara så svårt?

Lycksalighetens ö

Döda mig om ni vill, men jag får obehagskänslor av Körslaget.

Dagens kärringkommentar 1

Åh, nu har lövkojorna kommit på torget. Det är en härlig tid!

Kan själv.

Gårdagskvällen gick i bubblets tecken. Varför har jag så svårt att låta mig bjudas på middag på krogen? Varför måste jag vifta med mitt kort och insistera på att dela lika när middagssällskapet erbjuder sig/har råd/vill och tycker om att bjuda några töser på mat och dryck. Att få känna sig gentil är ju trevligt, ju. Lika trevligt som att bli bjuden. Släpp efter, honey, säger jag till mig själv. Du har bjudit dig själv på krogen i en miljon år, nu kan du väl för fan låta nån annan göra det. Njut av att slippa lätta på lädret och njut av att känna dig lite lyxig.

Och till slut släppte jag efter och lät mig bjudas. Och idag är jag bakis.