Room with a view

Jag bor vid en park. Utanför mitt fönster kan jag se årstider komma och gå. Och jag följer alltid utvecklingen med stort intresse. Det är en av fördelarna med att bo där jag bor.

En dag för ganska exakt ett år sedan, precis när almen utanför mitt fönster började skifta i ljusgrönt, körde en lastbil upp på gatan och lossade två gigantiska byggbaracker. Dessa staplades på varandra precis utanför mitt fönster mot parken - och vips var utsikt, dagsljus, vårkänsla och hemfrid som bortblåst. Den övre baracken hade ett enda fönster och det fönstret vette mot mitt. Precis innanför fönstret ställdes ett mat/mötesbord, där det ALLTID satt glada byggjobbare som helt ogenerat blängde rakt in i mitt liv. Ibland vinkade de.

När man är van vid att kunna röra sig fritt i sitt hem utan att någon ser en, tar det tid att ställa om. I början glömde jag förstås bort mig hela tiden, till stor glädje för jobbers, men efter ett tag lärde jag mig. Jag började knäa omkring i mitt eget hem, hela tiden medveten om att jag var iakttagen. Jävligt irriterande och begränsande. Och att våren gick över i försommar och senare i sommar utanför mitt fönster, missade jag helt och hållet.

Idag är byggbodarna borta. Jag har fritt flöde. Utanför mitt fönster går almen över i ljusgrönt och forsythian blommar knallgul. Igår fick jag mota ut en humla, som förirrat sig. Och det känns som att jag uppskattar våren utanför mitt fönster så mycket mer i år, bara för att jag inte hade den förra året. Slutet gott, allting gott.