Du ska inte tro du är något.

I går var jag ute på en krogsväng med tre riktigt goda väninnor, varav två är hyfsat kända ansikten. Det var livat värre och vi var uppskojade och på g. Men det är alltid lite speciellt att gå ut med kändisar, det går inte att komma ifrån. Man ligger alltid i nån sorts gräddfil. Dörrar öppnas, "Hej, välkomna", "Stig in i stugvärmen". Inget motstånd nånstans. Man är on top of the world.

Vid nåt tillfälle under kvällen gick jag ut en sväng - och när jag sen ville gå in igen blev jag inte insläppt. Dörrvakten tittade på mig som nåt katten dragit in.
-"Jag har mitt sällskap därinne, jag gick bara ut ett varv" försökte jag.
-"Du har inte gått ut härifrån", sa vakten, "jag har stått här hela kvällen och jag har inte sett dig gå ut".
- "Fast du kanske tittade bort då", försökte jag.
- "Jag har inte sett dig gå ut och har du inte gått ut kan du inte heller ha gått in. Och in kommer du inte, vi har fullt ikväll", sa vakten med oomkullrunkelig logik.

Under några svindlande sekunder köpte jag hans resonemang rakt av; om jag inte hade gått ut kunde jag ju inte heller ha varit därinne. Jag måste bara ha inbillat mig. Så jag stod där som Flickan med svavelstickorna och tittade in på mina glada väninnor som glimmade och glammade under kristallkronorna. Tills slut ringde jag in till en av dem som kom ut och hämtade mig.
-"Uj", sa vakten, "var du med dom?"

Man ska inte tro att man är nåt. Man ska bara vara jävligt glad att man får vara med på ett hörn.