Hallå, hör du mig?

Jag h a t a r när det pratas högt i mobiltelefon på offentliga platser. Jag vet inte varför men det känns som om jag vill krypa ur skinnet. Jag blir så fruktansvärt generad och vill egentligen bara resa mig och gå därifrån. Men det funkar ju inte alltid, som exempelvis på tunnelbanan eller bussen. Och då håller jag som sagt på att smälla av. Och att säga ifrån, det blir inte heller riktigt bra, det kan jag lova.

Ta förra veckan, när jag kände jag mig tvingad att sätta ner foten på tuben. En kille i tjugoårsåldern berättade med tordönsröst för sin väninna i andra änden (jo, jag hörde henne också) om sin moster, som hade kastat ut honom på gatan och om hur mycket hon knarkade och med vilka killar hon låg och vad hon h e t t e. Där nånstans kände jag att gränsen gick. Mycket mer info än jag hade bett om.
- "Snälla, kan du inte dra ner volymen lite", försökte jag, "det här känns väldigt privat".
Han tystnade, stirrade på mig nån sekund och så vrålade han till sin kompis i telefon
- "Det sitter en jävla kärring här och tycker att jag ska lägga på".
- "Det sa jag väl ändå inte", pep jag.
- "Du", sa killen och pekade på mig med sitt flottiga finger, "du din jävla kärring, ska inte tala om för mig att jag ska lägga på luren".
- "Men det har jag ju inte sagt, jag sa ju bara att du skulle tala lite tys....."
- "Du, din jävla kärring, ska bara hålla käft och dra åt helvete för du är så jävla ful" röt han och fortsatte sen helt obesvärat att rapportera om sin knarkande, knullande, namngivna moster som till på köpet hade en katt som hade pinkat ner alla hans kläder och som han nu alltså inte längre fick bo kvar hos.

I de lägena, när man sitter där omringad av medresenärer med fjärrskådande blickar och tunnelseende, vill man ju komma på den optimalt dräpande kommentaren eller nån annan fiffig åtgärd som skulle kunna trycka till den lille grabbhalvan så att han aldrig glömmer det. Som att t ex plocka fram nån sort apparat ur väskan, rikta den mot hans telefon och fräs, så skulle telefonen brinna upp, eller för all del, det skulle räcka om samtalet bröts. Finns det såna apparater nu för tiden?

Min pappa hade en liknande manick på sjuttiotalet. Det var en liten radio-störsändare som han riktade mot grannens altan på somrarna där/när det spelades alldeles för högt på transistorn, according to pappa. Det kunde vara Sommar med Thorsten Ehrenmark eller Det ska vi fira med Pekka Langer eller Ring så spelar vi med Hasse Telemar, inte vet jag. Tio i topp, kanske.

Hur som helst, Krackalibjånk, schzzzz, frzzzz, sa radion och grannen kravlade sig upp ur sin Baden-Baden och började frenetiskt ratta för att hitta tillbaka till frekvensen. Men det gick ju inte, för på andra sidan berberishäcken satt min pappa med sin dragna lans och störde ut hela skiten. Och till slut gav grannen upp och stängde av radion. Och återigen kunde pappa höra tystnaden, fågelkvittret, suset inne i sitt eget huvud eller vad det nu var han föredrog framför grannens radio. Min farsa förde en oförtruten kamp mot oönskade ljud och det här var ett av hans mest effektiva vapen. Han fortsätter i och för sig att föra samma kamp även idag, men inte riktigt lika intensivt, eftersom han tack och lov hör lite sämre.

Men när jag växte upp satt det en sån där dymo-remsa i plast på radion i köket som sa "Död åt Melodiradion". Den hade pappa tryckt ut så fint med sin Dymo-pistol. Och när jag fick min första stereo, så ingick inga högtalare utan två par hörlurar. Så där satt jag och min bästis i flickrummet, inkapslade i varsitt gigantiskt Pioneer-headset och lyssnade på First Choice utan att kunna prata med varandra. Det hände väl att nån skrek allt vad den orkade till den andra "Fasiken, vad det här svänger, du" och då skrek den andra tillbaka "Va???" och så där höll det på, antar jag - tills pappa klev in i rummet och bad oss vara tysta.

Och nu sitter jag på tunnelbanan och ber folk tona ner sig i mobiltelefon. Allting går igen, men korven har två.