Jag tittar ut genom mitt fönster och blir sittande i fascination. Utanför i parken leker barn. Ett dagis på grönbete, ungarna kan vara i 3-4årsåldern, typ. En bataljon i galon. Att sitta bakom en stängd ruta och titta på är väldigt kul, som en stumfilm. Herregud, vad barn är konstiga och irrationella. Och söta.
De stackars fröknarna försöker styra upp nån form av organiserad aktivitet, det ställs ut koner och ungarna delas upp i grupper. Det går så där. Det verkar som om koncentrationstiden är max tio sekunder, sen dyker det upp nåt som verkar intressantare. En pinne, tex.
Några är fristilare, jag antar att man kan se sånt tidigt; vilka som är individualister och vilka som gillar att hänga i grupp.
En liten fristilare bryter sig ur gemenskapen hela tiden. Just nu sitter han bakom en trädstam, till synes helt uppslukad av något som ligger på marken. En kastanj, kanske. En polare ansluter, sitter ner bredvid och verkar lika intresserad av det som ligger där på marken. Ordlös gemenskap. Nu reser de sig som på ett givet tecken och vinglar ut på gräsplanen och bär bort konerna som markerar fotbollsmål. Konerna ställer de i en buske, sedan återgår de till navelskåderiet bakom trädet. Fröknarna bär tillbaka konerna. En liten tjej springer rakt fram mot en boll, bollen ligger upplagd och klar, det är tid för avspark - men icke sa nicke, ungen springer bara förbi bollen. Det kom nåt annat i vägen, en kille på cykel var intressantare.
Förvirringen är total och alla verkar köra sitt eget race och ha fullt upp. Nu har även fröknarna givit upp, de pratar mest med varandra, kanske om vad de ska göra till helgen. Men alla verkar så nöjda och glada.
Och så detta springande. Barn kan inte gå, de springer. Hela tiden. Fast de inte har bråttom. Det är helt fantastiskt att se. Några skuttar. Men ingen går. Jag undrar hur gammal jag var när jag slutade springa utan att ha bråttom och istället började gå.
Barn är precis som hundar, slår det mig. Glada, nyfikna, leriga, har lätt för att börja slåss, intresserar sig för pinnar, pinkar i buskarna. Och är mycket söta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
haha skrattar, tänker på när min äldsta son var med på någon fotbollscup, träning kommer inte ihåg, han kanske var 4-5 år, mitt i anfallet om man nu kan kalla det anfall, så söta rör sig i grupp efter bollen, men plötsligt stannade han, gick av planen satte sig i gräset och började plocka blommor.. sen vill han inge mer fotboll varken då eller sen.
Barn och barns behov.. sen vuxen som att det ska vara en ny världen och som att våra behov som barn slutar... tack för en fin historia!
Nej du Hank, jag tror inte att vi nånsin slutar att vara barn. Det är bara att vi med åren lägger på oss en civiliserad polerad fasad -vi börjar kanske helt enkelt bete oss mer som människor och mindre som vovvar. Det är trist. Man skulle följa sina impulser och instinkter mer.
Ja du Ank, det skriver jag verkligen under på, vi borde vovva mer i våra liv, det är så mycket som begränsar oss ibland, roller, jobb.., jag ska berätta en hemlis för dig, gjorde för många åren sen en transaktionsanalys vilket är en förenklad teoretisk modell som kan vara till hjälp att bättre förstå oss själva.. ganska ofta använd inom ledarskap, sammansättning av team, projekt mm
Till min förvåning visade sig att jag har ett ganska stort barn i mig hahatrallala bra ibland och mindre bra i andra fall, det positiva är: intuition, kreativitet, känslor, glädje, spontanitet.. det lite mindre bra i alla fall i vissa situationer: för impulsivt – föga genomtänkt, illusioner, behov att visa upp sig, göra andra till lags, måste ske omedelbart ja jag generalisera lite.. jag är också en vuxen man, med vuxet förstånd tror jag, hoppas jag..
Skicka en kommentar