Passa dig, Maria.....

Jag varnar dig, fru Montazami, snart slutar jag att tycka om dig.

Det kom ett litet varningstecken redan i förra veckans avsnitt av Svenska Hollywood-fruar, när det var julklappsutdelning i det montazamiska tjället. Maria betedde sig som ett bortskämt barn som inte var nöjd och glad förrän hon fick den där Luis Vuitton-filten hon ville, ville, ville ha. Och när den väl kom, så kastade hon den över en soffrygg och där fick den ligga. En filt värd tusentals dollars dränktes sakta i julklappspapper.

Denna vecka bar det av till Whistler i Kanada för skidsemester och herregud, vad hon höll på. Det var Chanel-handväskor hit och dit och plötsligt visste hon inte hur mycket 1- Celsius var. - Is it hot or cold, Kamran?

Hon är väl ändå uppvuxen i Sverige, hon vet väl för fan hur mycket en minusgrad är. Nog för att jag har fattat att hon är pantad, men hallå...??

Och hennes tidigare harmlösa lyxshoppande av tofsar och läppglans tog slut idag, när hon kom ut som den fullfjädrade shopaholic hon uppenbarligen är. Hon handlade skidkläder för nästan 30.000 kronor och sen fick hon ett ryck och gick på skönhetsklinik och botoxade sig. På skidsemestern.

Nej tack Maria, det är inte roligt längre.

Är minusgrader varmt eller kallt...? undrar lilla jag.

Spring ahead. Fall back.

Alltså, bara för att man flyttar fram klockan en timme behöver väl inte hela världen bli upp och ner? Vilken konstig dag det här är. Klockan närmar sig 17, jag sitter fortfarande i pyjamas och glor ut genom fönstret och konstaterar att jag inte har fått ett skit gjort. Och vad ljust det är. Äckligt ljust!

Varför har jag fortfarande inte kommit ur pyjamasen? Vad har jag gjort hela dagen? Har jag sovit? Har jag varit vaken? Jag begriper ingenting. Hur kan en liten ynka timme ställa till det så?

Söndagen den 28 mars kommer definitivt att arkiveras under rubriken "Dagar som var en timme kortare och som kom och gick utan att göra något som helst väsen av sig".

Vad hände...?

Knappt en vecka till påsk.

Idag jobbade jag sista dagen på Hötorget. Nu går jag vidare mot nya uppdrag. Jag har varit på samma ställe sedan i somras och för en frilansande hoppjerka är det en lång tid. Det har varit jätteroligt och jag kommer att sakna alla.

Men just nu finns det bara en tanke i mitt huvud; FAAAAn också, om jag hade jobbat tre dagar längre hade jag fått påskägg!!

Ok, vi kör fågeltema´rå!

Helena har förstås rätt, även talgoxens försiktiga februarikvillrande är ett fantastiskt vårtecken. Om man blundar kan man nästan höra takdroppet i bakgrunden.

Kvidelivitt, kvidelivitt (Lyssna här)


Och på Åsen plockar Lena in de gröna talgpåsarna, för nu är vintern över och oxen kan hitta egen mat.

Koltrasten!!!!!!!

Den är tillbaka och den här gången är den rätt programmerad.

Som ni kanske minns sjöng den sin vårlåt för mig redan i början av december och jag var orolig för att den hade fått grejorna om bakfoten. Men nu är den här igen och pratar pratar pratar hela nätterna utanför mitt fönster.

Den vårjublar högt och jag med den.

Kvidelivitt, kvidelivitt (lyssna här)

Lågt pH-värde.

Jag sitter här och försöker tänka ut något intressant och upplyftande att skriva om. Men allt jag kan komma på är gnäll. Jag vill bara sura och gnälla om olika tv-program, vädret, datavirus, politiker, bilbatterier, grannar, bantingsmetoder, amerikaner, bloggare. Mig själv.

Så jag ber att få återkomma. För nån surkärring är jag inte, det ska ni ha klart för er.

Fnys...

Holiday on Ice.

Vårdagjämning och skärgården badade i sol. Vilken dag! Utemöbeln hade töat fram och D och jag släpade ut stolarna på isen. Kaffe i termos, apelsiner och solbrillor. Minst 10+. Fåglarna tjoade som vore de alldeles yra i mössan.

Sedan kom Steffe från granngården brännandes över isen på sin fyrhjuling. Jag fick låna den och svängde några varv. Det var otroligt kul, men jag fegade lite i kurvorna. Var osäker på hur tjock isen var.
- "Du kör som en kärring", skrek Steffe.

Ja, det blev en fin dag. Hopp om livet.

Så ska det verkligen inte låta.

Så ska det låta drog igång ikväll igen. Den femtonde säsongen. Låt det bli den sista, snälla. Det räcker nu.

Under en timme sa Peter Settman "Bra där" och "Bra jobbat" ungefär 450 gånger. Helt enkelt för att han inte kunde komma på något bättre att säga. Säga vad man vill om Peter Harrysson, men han var i alla fall intresserad av musik.

Och både Tjejlaget och Killaget var jätteduktiga på att sjunga i stämmor, men de sjöng bara egna låtar från senaste plattan. Som ett enda långt promotiongig. Vråltrist.

Och så hade de bytt ut Fröken Falks fina teckningar mot otydliga fotografier, vars motiv inte gick att urskilja från tv-fåtöljen.

Lägg ner skiten. Tack för ordet.

Zzzzzzzzzz....

Det bortglömda decenniet.

Vi satt och lyssnade på nittiotalsmusik på jobbet igår. Gud, vad mycket bra musik det gjordes då. Det hade jag nästan glömt bort.

Och så kom vi in på hur man var klädd under detta decennium. När man pratar om t ex åttiotalet är det så lätt; det var benvärmare, jätteaxelvaddar, stora konstiga frisyrer.

Men nittiotalet??? Vad i herrans namn hade vi på oss? Jag minns ingenting. Varför har jag så dimmiga minnen av nittiotalet?

Den här kommer jag i alla fall ihåg. Året var 1995.

And the Oscar goes to.....

En film som får en Oscar för "Årets bästa film" behöver tydligen inte alls vara det. Bäst alltså.

Jag var och såg The Hurt Locker ikväll. Den kunde jag ha klarat mig utan. Det var ett enda evighetslångt detonerande och desarmerande av bomber i ett stendött irakiskt landskap.

Och förutsägbart. Hela filmen börjar med ett citat av krigskorrespondenten Chris Hedges, som i princip bränner hela storyn i förväg: "The rush of battle is a potent and often lethal addiction, for war is a drug."

Krig kan alltså vara en vanebildande drog - och huvudrollsinnehavaren blir också mycket riktigt hög av livsfara och väljer till slut bort tryggheten med fru och baby hemma i USA, för att kunna fortsätta desarmera bomber i fiendeland. Och inte för den goda sakens skull, utan för kicken. Inga överraskningar där, alltså.

Det enda som var lite förvånande var att Ralph Fiennes dök upp i en pytteliten biroll och blev dödad efter typ fyra minuter. Synd på så rara ärtor.

Pang i bygget.

Hittepåfjäll.

Vi har en väldigt fin terass på mitt jobb. Nära Hötorget. Den är snöfylld. Och solen strålar från en klarblå himmel.

Idag på lunchen tänker jag sätta på mig en anorak och trycka ut en kopp choklad ur automaten. Sen smörjer jag in mig med solskyddsfaktor 1000, tar ett fårskinn och går och sätter mig därute på terassen mot en vägg.

Och i mina hörlurar har jag skidliftsljud så jag slipper höra hur torghandlarna ropar "Halva pris, halva pris". Och så sitter jag där och blundar bakom mina enorma solglasögon och låtsas att jag är i Trillevallen.

Lätt som en plätt. Instant Alpine Experience. In the City.

Innan det är för sent.

Nu är rätta tiden att åka eller promenera på isar i gassande vårvintersol. Det är nu eller aldrig, för om ett litet tag har vi varken isar eller vårvinter.

Se det som ett hot eller ett löfte, beroende på var du står i årstidsfrågan.

På Nybrovikens is 1890.

Upphovsmän(gd).

Ikväll är det Melodifestivalsfinal i Globen. Och hur kass årets upplaga än har varit, så kommer jag väl att sitta där framför tvn och glo. Vad annat kan man göra? Det är rena rama masspsykosen.

Och med anledning av det kommer jag på en gåta: Hur många kompositörer går det åt för att skriva en schlagerlåt?

Just i Melodifestivalssammanhang är frågan relevant. Ta t ex första delfinalen i år. Dogge Doggelito ställde upp med en låt som heter Hippare Hoppare. Den var skriven av sju personer. Dessa sju (7) hade tillsammans skrivit en låt med följande text:

"Hippare hoppare
Hipper hopper
Balkan reggaeton, det blir fest på en gång
Balkan reggaeton, there will be a party going on
Höj volym på sånt för nånting är på gång
Raise the volume on that because something is happening
Alla händerna i luften, skrik: fiesta!
All hands up in the air, yell: party!
För ni vet att ni rullar med dom bästa
Because you know you’re rolling with the best..."

Tänk om man hade fått vara med som en fluga på väggen när detta mästerverk skrevs. Att höra hur själva grupparbetet gick till. Att se skapandet. Våndan inför ett ovanligt knepigt rim eller en känslosam sekvens. Vem som bidrog med vad. Och den kollektiva glädjen över slutresultatet. Fjorton armar i luften, sju hjärtan som klappar vilt.

Ett annat bra exempel är från Mel 2004. Andre Esteches bidrag Olé Olé. Skriven av fyra fullvuxna män. Med gemensamma krafter hade de snickrat ihop följande mästerverk:

"I'm feelin hot today
I'm gonna make you sway
So when I count to 4
we're going out that door, it's time to hit the floor!

REF: Olé Olé!
Come on, let's get inside it!
Olé Olé!
We'll never be defided
All around the world, every boy and girl race your hands and say olé olé

Remember when we sang just like a boomerang?
So every girls and boys you have to race your voice, it's time to make some noise!

Olé Olé
Go go Andres
Olé Olé
Go go Andres
Olé Olé
Go go Andres
Olé Olé
Go go...."

Ett omfattande teamwork. Skaparkraft, kreativitet. Fyra personers hårda arbete. Det är stort.

Idag sa jag ifrån.

Om det krävdes körkort för att få vara förälder, skulle många inte klara uppkörningen, den saken är klar.

Idag fick jag nog. I ett provrum på H&M. I provhytten bredvid mig en mamma och hennes dotter i 4-5-årsåldern. Det var mamma som provade kläder, dottern sprang omkring. Mamman pratade nonstop med sin dotter:

- "Nora, kom och titta på mamma. Är den här tröjan fin? Ser mamma lite tjock ut i den? Kanske om jag tar en annan storlek, då kanske mamma ser lite finare ut. Nora, vad tycker du, ser mamma tjock eller smal ut?"

Så där höll hon på, medan jag stod i hytten bredvid och helt kom av mig. Jag kunde knappt tro att jag hörde rätt.

När jag hade provat klart höll den arma människan fortfarande på att mala med sin dotter om hur tjock eller smal hon såg ut i kläderna hon provade. Precis när jag var på väg ut, tittade hon fram bakom skynket.

- "Grattis", sa jag, "du har just för evigt ympat in i din dotter att det är fult att vara tjock. Det var duktigt jobbat".

Mamman tittade på mig, sedan på lilla Nora. Sedan sa hon
- "Lägg dig inte i andra människors liv".

- "Svårt att låta bli", sa jag och seglade ut med högburet huvud.

Fast lite hjärtklappning hade jag allt efteråt.

Jag sa ju att jag är en gin&tonic-tjej.

Läser om det rekordstora tillslaget av cannabis i veckan och kollar in fotona. Det är bilder på växthus med jättestora plantor, som jag tycker ser ut som marijuana.

Menar ni cannabis eller marijuana, tänker jag. Bestäm er.

För jag tror verkligen på fullaste allvar att det är två helt olika droger. Och att hasch är ytterligare en tredje alldeles egen drog.

Men jag bestämmer mig för att gå till botten med det hela, så jag kollar upp på Wikipedia. Och döm om min förvåning när det visar sig att det är samma sak!

Jag har alltså gått ett helt liv och trott att cannabis, marijuana och hasch är tre olika sorters knark. Och så visar det sig att det är samma sak. Hasch visserligen nån kådliknande fulvariant, men ändå.... Samma rara lilla planta.

Ständigt dessa enorma kunskapsluckor. Det tar aldrig slut.

Den 10 mars.

Idag skulle min pappa ha fyllt 87 år.

Det känns konstigt att inte kunna ringa och gratulera honom . Men hylla honom kan jag . Bl a genom att låta er lyssna på det här igen. Om ni orkar och har tid. (Klicka på "Förhandslyssna")

Året är 1956 och Bengt Feldreich har åkt till Malmslätt för att göra ett radioreportage om att flyga i överljudsfart. Ljudbangar var grejen på femtiotalet. Det var det fränaste som fanns. Och i det här inslaget är det pappa som brakar genom ljudvallen med ett Lansen-plan, så det dånar över hela östgötaslätten.

Hipp hipp hurra, lilla pappa.

Förlåt, hur var namnet?

Läser i tidningen att Laila Bagges utåtriktade bröllopsklänning är designad av någon som heter Åsita Lötbom.

Åsita Lötbom. Känn på namnet. Det är ett namn som sannerligen har vett att ta för sig.

Åsita Lötbom.
Åsita Lötbom.
Det är inte vilket skitnamn som helst. Åsita Lötbom.

Jag ser Åsita framför mig. Gör ni?

Itch itch.

Jag tycker ofta att nya kläder kliar. En jobbig allmän klikänsla över hela kroppen varje gång jag har på mig något nytt. Och det går inte över förrän jag har tvättat plagget första gången.

Jag har vant mig att det alltid är så och inte reflekterat så mycket över det. Som att det ska vara så. Nya kläder kliar, helt enkelt.

Men i natt när jag låg och vred mig i nytt påslakan och i ny pyjamas, började jag plötsligt grubbla över varför det kliar.

Vad fan är det för skit de blandar i tyget, som gör att det killar över hela min kropp? Arsenik, DDT, klipulver, xylometazolin-hydroklorid? Rhoca-Gil?

Vad är det som kliar?

Är det redan fredag?

Jordbävningen i Chile förra lördagen var så kraftig att den fick jorden att snurra fortare och därför har dygnet blivit 1,26 mikrosekunder kortare.

Jag tyckte väl att den här veckan gick ovanligt fort.

Sånt därnt kladd.

Vad är det med män och smink? Varför måste de alltid spela dumma i huvudet när det kommer till kosmetik? Varför lär de sig aldrig skillnaden mellan ögonskugga och mascara?

Jag vet vad en Windsor-knut är, fast jag aldrig bär slips. Varför kan inte en kille lära sig att det röda tjejer har på kinderna kallas rouge? Det är som om hela manligheten skulle ryka all världens väg om han erkände att han hade lite koll på detta område.

Idag på Apoteket. En kille går fram till kassan för att köpa ett cerat. Det är klart han vet att det är ett cerat och säkerligen är det han själv som ska använda det. Men han kan inte bara betala i tysthet och gå, utan han måste markera till kassören genom att fråga
- "Är det här sånt där läppsmet?"

Fast vi snackar om ett Lypsyl. Som om han inte visste.

Som om det vore omanligt att försöka undvika torra läppar.

Japaner och trängsel, del 2

Favorit i repris:
(Observera gärna tystnaden)

Ju fler desto bättre.

Alltså, vad är det med japaner och trängsel?

Å ja ba...va..??

Läser senaste numret av QX, där redaktören Ronny Larsson skriver

"Melodifestivalen är som alla vet "mitt" program. Men ett år då låtarna inte är det starkaste kortet i schlagerleken är det en lättnad att se att programmet humormässigt är starkare än någonsin. Edward af Sillén (och hans medförfattare Daniel Rehn) skapar med små gester ett stort underhållningsprogram."

Känns som att nån vill ligga med nån här....

En fjäskdocka