Julevangelium.

Det finns regler för allt. Och i juletid är det extra viktigt att följa dem.

När jag var liten hade vi inget julpynt överhuvud taget förrän på julafton. Jo, adventsstjärna och -stake förstås, men inget mer. När vi barn vaknade på julaftons morgon, var hemmet pyntat och fint. Julgranen stod klädd och lyste i ett hörn och under granen låg morgonjulklappen och väntade. Knäck, fikon och dadlar var upplagt i skålar. Och farmors ischoklad med russin i. Och så den stora halmbocken och tomtar överallt. Julpynt från Hemslöjden. Och krubba, komplett med lamm, elefant (?), palmer, vise män och jesubarn. Jag minns det som något alldeles fantastiskt.

Vissa säger att det är skamligt att inte låta barnen vara med och klä granen, men för mig var det inget konstigt med det. Att granen stod där i all sin glans på julaftons morgon var alldeles magiskt och jag ville inte ha det på något annat vis.

I mitt eget lilla hem är jag inte riktigt lika fundamentalistisk. Lite pynt slipper allt igenom före jul, skam vore det väl annars..., Men under mycket reglerade former. Det gäller att inte gå händelserna i förväg.

Mina husregler i juletid ser ut så här:

1:a advent: Adventstake riggas, adventsstjärnan hängs.

Idag, den 10 december, på självaste Nobeldagen: Julrosett på ytterdörr upp.

Lucia-dagen, den 13 december: Ljuskronan kläs med änglar, små äpplen och lummer. "Flickan" tas fram. Flickan är en ljusstake som föreställer Carl Larsson dotter Brita. Jag älskar henne.


Sen blir det förstås lite amaryllisar och hyacinter som slinker igenom här och där och då och då.

På så vis blir det ett successivt upptrappande av julstämningen. Så att man inte känner sig less när julen äntligen är här. Var sak har sin tid. Nån jävla ordning får det ändå lov att vara.