Julefrid für alle?

Överhörde följande helt autentiska, som jag kommer ihåg den, konversation på buss 69 igår. En kvinna och en man, båda typiska medelålders välvårdade innerstadsbor, sitter bakom mig och pratar. De verkar vara ytligt bekanta. Hon frågar vad han ska göra i jul.

- Jag går nog ner ett varv till Stadsmissionen i år igen, svarar mannen.
- Jaha, jag firar med familjen. Jobbar du för Stadsmissionen eller...?
- Nej, jag brukar fira julen där sedan mamma dog.
- Jaha.... Är det många där..., frågar kvinnan lite osäkert.
- Ja, det är packat. En blandning av vanliga ensamma och uteliggare. Lite speciell stämning, men faktiskt trevligt.
- Fikar ni då, eller...?
- Nej, det är fullt julbord. Prinskorv, rödkål, skinka. Riktigt bra, faktiskt.
- Jaha, men jag trodde att du hade familj, säger kvinnan
- Nej, eller jo, jag har två kusiner. Men de firar med sina familjer. Sen har jag ingen mer. Liten familj, du vet...
- Ja, det var väldigt....
- Jag satt ensam flera år över julen och var jätteledsen. Och jag har normalt inga problem med att vara ensam, men julen är så speciell... Till slut bestämde jag mig för att försöka göra nåt åt det. Så jag ringde runt till en massa människor för att bjuda hem dem till mig. Jag ringde över hundra personer (han sa så, jag svär!) och ingen kunde komma. Alla skulle vara med familjen.
- Men vad tråkigt.
- Ja, till slut blev jag så desperat över alla nej, så jag började fråga om inte jag kunde få komma hem till dem istället. Men då blev de alldeles stressade....
- Det låter hemskt. På julen ska man ju vara snäll.
- Ja, men så är det. Så därför firar jag jul på Stadsmissionen. Där behöver man i alla fall inte sitta ensam och vara ledsen. Det är faktiskt helt ok.
- Det låter ju toppen. Du, jag ska gå av vid nästa hållplats. Trevligt att prata med dig. Ha en riktigt god jul nu då, hoppas jag...
- Ja, god jul själv. Vi ses.