Hattparaden marcherar mot solnedgången.

Vi går mot möss- och hattsäsong. Jag har alltid varit svag för coola hattar, men aldrig vågat bära dem. Inne i mitt huvud har jag gått runt i olika Annie Hall-hattar och nonchalant neddragna tweedmurklor på det självklaraste av vis. Men jag har aldrig lämnat hemmet i en frän hatt. Aldrig gått genom en folksamling med en tuff mössa på huvudet och en bekväm känsla i magen. Jag har inte vågat, jag har känt mig fånig.

När jag var yngre borde det ha varit fritt fram att trycka ner mormors gamla avlagda persianhatt eller stora kvarnhjul på skallen. Men när jag väl stod där framför spegeln, slog alltid självcensuren till. Såg jag inte lite larvig ut? Var det verkligen jag? Oron över att sticka ut fick mig att lämna hatten hemma.

Idag, när jag inte är fullt lika skitnödig och osäker längre, inser jag att det är kört. För idag är en tweedmurkla eller mormors persianhatt inte längre retro och frän på mig, utan mer åldersadekvat.

Med andra ord, om jag trycker ner en liknande tingest på skallen idag, när jag faktiskt kanske skulle våga, ser jag bara ut som den kärring jag faktiskt håller på att bli.

Så det är bara att inse; jag har missat möss- och hatttåget för evigt och det kommer aldrig mer att tuffa in på min perrong. Fuck!