Antiklimax.

Sprang ett varv på stan. I mataffären vräker man bort edamerosten, glöggen, vörten och dadlarna. På Åhléns är det 70% rabatt på juldekorationer. Men man spelar fortfarande julmusik i högtalarna. Som en sista desperat stämningsskapare, fast alla vet att det redan är kört.

Jag älskar verkligen julen, men nog är den som ett hundrameterslopp. Att träna och förbereda i evighet och sedan är det över på 9,69 sek.. Ett himla antiklimax helt enkelt.

Fast om 11 månader är jag SÅÅÅ på igen.

Big in Japan.

Det är synd att jag inte är japan. Då hade jag troligen blivit korad till Employee of the Year vartenda jävla år. Jag är nämligen en sådan som de älskar och hyllar därborta i den uppåtgående solens rike; den perfekta arbetaren som åker till jobbet i ur och skur och aldrig smiter tidigare för att hämta barn på dagis eller vabbar eller ens blir sjuk. För det blir jag först när ledigheten klappar på dörren. Sådan är jag!

Här har jag suttit hela hösten i en korseld av kräk, snor och host och bara jobbat på. Men så fort det lackar mot jul, då börjar jag få ont i kroppen och nysa och vips; vrålförkyld! Det är just en fin julklapp att släpa hem till föräldrarna.

Och bortsett från den allmänna hängigheten, fnasigheten, glåmigheten, fulheten och bedrövligheten så tappar man lukt- och smaksinnet lagom till julbordet. Timing.

Nej, man borde bo i Japan. Där finns det nog någon, kejsaren kanske, som belönar en för sådan lojalitet. Så att det blir värt det, menar jag.

-"Ebola, jag? Verkligen inte, vi har bokslut i morrn..."

Annandag. Mellandag.

Hemma i Stockholm igen. Det blev en bra jul trots snuva och jag fick bl a en fin brödrost i julklapp, precis som jag önskat mig. Röd och blank. I bruksanvisningen står det att man före första användning ska värma upp brödrosten minst 4 ggr i maxläge utan att lägga i brödskivor - och att man medan man gör det ska öppna köksfönstret och vädra.

Men jag har ju inget fönster i köket! Jag har knappt ett kök. Det slår mig att jag kanske borde ha önskat mig en ny lägenhet istället för en brödrost.

Doppa redan? Dopparredan!

Jag vet inte hur det är hos er, men här snöar det. En synnerligen god jul, alltså!


Take it away, boys!

Dan före dopparedan.

Nu drar jag hem och firar jul. I år har vi bestämt oss för att göra det lätt för oss. Keep it simple, som vi brukar säga i min familj. Whoosh in i micron, 7 minuter. Instant Julstämning i en grisblink:

Pappa: -"Vi måste hinna äta klart innan Kronér tänder ljuset..."

Nu räcker det!

Även om det är svårt att tro det, så har även jag en gräns. Visst, det får gärna vara mys och pys och trevligt, men när det går över i ren och skär trivselfascism, då måste jag sätta ner foten. Enough is enough.

Gränsen nåddes med råge i helgen när Ernst K. gick loss i julbestyr på tv. Det var inget mindre än en orgie i trevlande och hånglande med kameran och skälmska små utrop om hur mysigt vi har det. Och hänga upp äpplen i granen, binda julkransar och lägga granris framför dörren och bära jättestor vargpäls och göra glögg med sockertopp och fan och hans moster.

Så långt in i programmet var jag fortfarande hyfsat med på galoppen, om än med rejält uppdragna axlar. Men när Ernst lade sig ner och gjorde änglar i snön för att det är så härligt att bli barn på nytt och tittade spjuveraktigt in i kameran och sa att "det är tur att ingen ser mig", då fick jag nog. Hit, men inte längre! Tror de att jag tar vad som helst? Jag är väl ingen idiot, bara för att jag råkar gilla jul.

Och Ernst borde sluta larva sig. Fan i mig.

En svensk fåntratt.

Kärringkommentar 21.

Har just tänt det fjärde ljuset och hör på radion att det har varit stökigt i Rosengård i natt igen. Inte mycket julefrid där, inte.

Igår hade det dock varit lugnare och detta berodde tydligen på att "föräldrar och andra vuxna" hade varit ute och rört sig i området. Inte poliser eller socialarbetare utan föräldrar och andra vuxna.

Men i natt brann sex bilar. Föräldrarna hade väl bråttom hem till Svensson, Svensson eller nåt.

Jag, utegångsförbud? Skämta....

Tjoho!

Idag lördag känns som en bra dag. En bra dag förtjänar en bra låt:

Vad får det lov att vara, cosa nostra eller camorra?

Igår kväll var jag på lyxig italiensk restaurang. Det var en mycket trevlig afton med nära, kära vänner och avsmakningsmeny och hela biddevitten. Jättegott. Mys.

K berättade att den här krogen är ett riktigt maffiatillhåll. Ägs av maffian, besöks av maffian. Oklart vilken maffia, det glömde jag att fråga. Eller det var nog tur att jag glömde, slår det mig. Men det var rätt kul att kolla in. Det var länge sedan jag såg en sådan uppsjö av snygga, välskötta italienska herrar i nedre och övre medelåldern. Både bland personalen och bland gästerna. Inte ett kvinnfolk inom synhåll. De stod väl i köket och såg ut som Sofia Loren och rörde i jättegrytor med kaninstuvning.

De här männen har ett speciellt sätt att röra sig. I stim. De rör sig framåt, ibland åt sidan, men alltid i klunga. Och hela tiden vaksamt iakttagande omgivningen. Som om de scannade av lokalen efter fiender. Någon gång under kvällen smet jag ut för att kolla om Peter Clemenza hade lämnat någon revolver i vattentanken på toaletten (om Michael Corleone skulle titta förbi, menar jag). Men jag såg varken revolver eller Don Corleone. Däremot skymtade jag någon som på håll var farligt lik Tony Soprano. Men det var nog inte han.

Mitt sällskap satt lite avsides och hela tiden avpatrullerades vårt bord av dyra italienska jackor. Det var lite enerverande faktiskt. Var på vippen att ropa "Har ni käkat glosoppa" till dem, men det kanske inte hade varit så poppis.

Tänk om det stod ett cykelbud utanför min dörr en dag och lämnade över en fisk i tidningspapper med en lapp: "Du ska simma med fiskarna för att du frågade om vi hade ätit glosoppa". Herrejavlar, vad rädd jag skulle bli.

Nej, det var nog tur att jag låg lågt och åt upp min mat utan att klaga.

Kära Tomten!

Jag vill ha en Beatles i julklapp.



"Paul är så söt så man svimmar,
John kan jag höra i timmar,
George, jag mitt hjärta vill ge dig,
men den raraste är nog ändå
lilla Ringo, han kan jag väl få...."

En vecka till julafton.

Mossa, mossa.

Såg delar av Idol-finalen i söndags. Jag försöker sätta fingret på vad det är som gör att jag skiter så fullständigt i det programmet.

Jag har kommit fram till att jag tycker Idol är mossigt! Programmet som syftar till att hitta framtidens stjärnor känns Omodernt och Osexigt.

Det där med att det är mycket bättre att komma tvåa eller sämre i Idol, har ju sagts tusen gånger. Och det är så sant, så sant.

Men varför är det de mossigaste som vinner. Årets etta, en gullig smörsångare från Malta. Johnny Logan goes Don Bennechi tjugo år för sent. Det känns ju fräscht, eller hur? Till på köpet är killen tydligen redan etablerad artist och har tävlat i ESC för Malta. Va?? Och Malta av alla länder! Som vi har skrattat åt i Eurovision-sammanhang i alla år. Nu röstar vi fram en schlager-maltesare som Sveriges musikaliska framtid.

Och förra årets vinnare då, mossiga Marie Picasso? Big Brother-Marie. Med samma klädsmak som Pernilla Wahlgren 1985. Som visst redan har blivit av med sitt skivkontrakt. Hur rätt känns hon på en skala?

Hur många säsonger har gått hittills - fem? Under dessa säsonger har 3-4 av 5 vinnare varit ganska medelmåttiga och opersonliga artister som säkert kan sjunga hyfsade versioner av Sweet home alabama och Celine Dionne-covers på pjäxdans i Sälen, men sen då?

Markus Fagerwall kanske kunde blivit något, men så gick han och blev konståkare istället. Återstår i princip bara Agnes Carlsson, som visserligen inte är någon superstar, men som ändå har fått ur sig några rätt ok discodängor. Tycker jag, som gillar lätt-trallat. Men så där jättenyskapande är hon ju inte förstås, det vore verkligen synd att påstå.

Men så blir det när man låter folket komma till tals. "Folket" kan inte få förtroende att bestämma över sådant här. Glöm inte att bonnläppen Andreas Sjöberg var en hårsmån från att gå till final förra året. Det måste vara en tidsfråga till skivbolaget som signar vinnarna, säger ifrån. Det är bäddat för trubbel att lägga ner tid, pengar och energi på one hit wonders.

Jag börjar fatta varför Idol-finalen går i december. Mossa är ju stort så här i juletid.

Onda och goda nyheter.

Fick ett sms i helgen från en mig mycket närstående person:
"Kan du gissa vem som sitter halvdöv på Karolinskas akut efter att kl 3 på natten kliat sig i örat med en tops, glömt kvar den i örat och sedan dängt skallen i kudden med full kraft?"

Aaaaaj!

Lite längre fram på kvällen, en punkterad trumhinna senare, är personen i fråga festens medelpunkt med ett jättekul partytrick, som går ut på att puffa och vissla luft genom örat. Är det ett moget beteende hos en vuxen man, jag bara undrar?

Optimal julefrid stundar.

Igår firade jag lillejul med mina syskon och deras familjer. Vi glöggade, drack lite rosa bubbel, åt Jansson och köttbullar, knäckte nötter, gav varandra julklappar, höll sams och hade allmänt helmysigt. Det blev tidig lillejul i år eftersom vissa delar av familjen envisas med att spendera jul och nyår i Indialand och reser redan om några dagar. Så ok, lite tidigt.

Men konsekvensen av en tidig lillejul, är att jag nu har det hur lugnt som helst. De flesta klapparna är ju redan inköpta och utdelade, hemmet är städat och pyntat och allt det där som stundar för de flesta är redan avklarat för mig. Inget flängande på stan i sista sekund, inget hetsande och trängande, knöende och knäande.

Vad ska jag göra nu då, ända fram till julafton? Det här känns inte bra alls...

Preston, the Push up Boy. En av gårdagens fina klappar.

Vilka raringar.

Två fantastiska, förnumstiga små farbröder från Norrland.

Take Away. Take Home.

Jag är inne i en period när jag inte orkar laga mat. Jag kommer hem rätt sent på kvällarna och pallar inte att dra igång köket. Så jag ringer ganska ofta efter take away. Jag ringer till samma krog. Och jag beställer samma rätt. För den är god och billig.

Det börjar bli pinsamt. Jag tror att de börjar känna igen mig. Jag skäms att jag inte testar några andra av deras rätter. Jag har börjat förställa rösten när jag ringer in min beställning. För jag är rädd att de ska ropa över hela lokalen när vi lagt på luren:
- "Nu ringde den där trygghetsnarkomanen som alltid beställer nr 12 igen. Är det nåt fel i huvet på henne eller...?"

10 december.

Oh, jag gillar Nobeldagen. Stockholm är aldrig så nyputsat som idag. Alla flaggor är i topp, t o m på bussarna, och varje taxi och limousine är blank och fin. Hos stans alla frissor sitter damer med papiljotter och på Grand Hotel övar nervösa pristagare kungliga bugningar framför spegeln.

Klänningar strykes, frackskjortor stärkes, tiaror putsas, pälsar vädras. Bord dukas och blommor arrangeras. Såser redes, viner luftas och fjällripor trancheras. Ja, det är ett fejande och ett hejande på alla sätt och vis.

Själv sitter jag hemma framför tvn i nystruken topp med en halvliters förpackning Nobelglass från Lejonet & Björnen och noterar hur de kungliga damerna ser ut i håret, vem som har vackrast klänning, vem som har för generös urringning och vem som ser för jävlig ut.

Så får det bli. I år igen.

Dopp i gryta.

Saker man inte ska tänka på när man äter julbord:
- Vikten.
- Ägghalva.
- Rökt sill.
- Hur mycket krogpersonalen hatar hela konceptet.
- Att krabborna och de andra överblivna skaldjuren antagligen åker fram på julbordet imorrn igen.

Me, recycled?

En bra sak.

Idag har jag jobbat med Min Stora Konsert på Oscarsteatern, en välgörenhetskonsert till förmån för Stiftelsen MinStoraDag. Vi hade lyckats trumma ihop ett fantastiskt gäng artister, som ställde upp alldeles gratis på andra advent. Initiativtagarna var två tjejer, Sophie och Louise, som går i trean på gymnasiet och gjorde det här som sitt specialarbete. Ganska stort pådrag för att vara specialarbete, va? Duktiga, duktiga flickor.

Det känns bra att kunna hjälpa till med en sådan här sak. Och det är ju så himla roligt att jobba på teaaaaatern. Det känns som om det är mitt rätta element. Jag trivs i teaterdammet.

Och så är det skönt när inte TV är inblandat. Då kan man unna sig att dra över med nästan 30 minuter, vilket vi gjorde. Only in real life. In television you don´t drag over 30 minutes. You don´t even drag over 30 nanosekunder. För då kommer sändningsledningen och slår ihjäl dig.

Som sagt, jag gillar gamla teatrar. Jag kanske skulle ha blivit operettartist. Czardas-furstinnan, typ. Värdshuset Vita Hästen. Svajig sopran i folkdräkt med snörliv och röda läppar. Som kärar ner sig i en fetlagd löjtnant i österrikiska armén. Det vore något, det.

Är jag så himla bra då?

Igår var jag ute på en krogsväng. Där träffade jag lite allmänt löst mediafolk i olika stadier av karriär, frustration och berusning. Jag vill inte verka förmäten eller så, men det är väldigt vad folk verkar trasiga därute. Så coola, så osäkra. Så lyckade, så olyckliga.

Skidnödigt.

På måndag, mitt i rytande lågkonjunktur, öppnar lyxanläggningen Copperhill Mountain Lodge i Åre. Det är den största satsningen i Åres historia och stället har kostat över 550 miljoner.

Hotellet, som ser ut som om det hörde hemma i Aspen Colorado, är ritat av en amerikansk arkitekt, som bl a har skapat Bill Gates privata hem. Vi snackar extravagans på högsta nivå med panoramafönster mot Åresjön, 32 meter hög öppen skifferspis i foajén, helikopterplatta, säkerhetssystem, spas, lyxsviter och det billigaste dubbelrummet för typ 20.000:- i veckan.

På hemsidan läser jag att "internationellt och exklusivt med lokala inslag" är ledord. Det låter ju härligt och lyxigt och det är säkert fantastiskt att tillbringa en vecka där. Och jag läser om hoppfulla kommungubbar som tror att denna anläggning kommer att göra Åre till den internationella alp-ort den inte är och aldrig kommer att bli.

Jag vill egentligen inte måla fan på väggen, men det här känns inte bra. Jag får onda aningar.

Så här tror jag att det kommer att bli: Det går strålande några år och brat&stek-stockholmare i olika åldrar kommer att spegla sig i varandra på Copperhill Mountain. Men ganska snart hittar en annan typ av gäster dit, sådana som vi helst inte vill se fler av i Åre-trakten, nämligen svinigt nyrika och otrevliga päls- och diamantbehängda ryssar och deras livvakter.

Och då kommer alla andra att dra som oljade blixtar, för ingen vill hänga med nyrika ryssar utan stil och klass. Och efter det går det snabbt utför. Menyerna på krogarna kommer att vara skrivna med kyrilliska alfabetet och det öppnas Gucci-butiker på Åre Torg och alla utom ryssarna och några affärs- och kroginnehavare kommer att vara jävligt missnöjda.

Men till slut upptäcker Ryssen att dagarna är för korta och soltimmarna för få i Åre-dalen. För att inte tala om alla vresiga surjämtar som vill slåss hela tiden. Då blir det uppenbart att "internationellt & exklusivt" inte gifter sig så bra med "lokala inslag". Och då drar Ryssen till Alperna istället.

Och sedan står det inte på, förrän Copperhill Mountain Lodge blir ett Sunwing-hotell med Smalare än Tord på after skin, bollhav i skifferspisen och öltält på helikopterplattan.

Och ordningen är återställd. Några kommer att förlora fruktansvärt mycket pengar och andra kommer att andas ut. Så kommer det att bli, read my lips.

Trolleri.

Sist jag kollade höll de på att riva ett jättestort hus nere vid Centralen. Idag när jag åkte förbi stod det ett nytt hus där. Vad hände? Hur gick det till?

Måndag kl 21.00 i TV3.

Jag måste prata lite om Cityakuten. Ikväll har jag tagit farväl av Abby Lockhart och Luka Kovacs. De var gamla vänner till mig. Jag fällde en liten tår förstås och jag önskar dem lycka till när de försvinner ut ur serien för att starta ett nytt liv och lappa ihop sitt förhållande.

Som jag har gråtit framför Cityakuten genom åren! Det är inte klokt. När doktor Greene dog på Hawaii för några år sedan, var jag helt otröstlig. På riktigt. Jag överdriver inte. Jag grät som jag aldrig har gråtit förr och det var en gråt som höll i sig flera timmar efteråt. När avsnittet var slut ringde jag mitt i gråten till K, en annan hängiven fan. Och när hon svarade, kunde hon inte prata, så mycket hulkade hon. Jag blev först livrädd att det hade hänt hennes familj något, men sedan insåg jag att hon just sett samma avsnitt. Sedan sörjde vi doktor Greene tillsammans, länge. Eventuellt har vi fortfarande inte kommit över hans död.

Nu läser jag att han kommer tillbaka. Serien är inne på sin sista och femtonde säsong i USA och i februari 09 går sista avsnittet. Och på något sätt kommer doktor Greene tillbaka. Alltid en liten tröst.

Jag drar mig inte för att säga att Cityakuten är VÄRLDENS BÄSTA TV-SERIE!!! Ingenting slår den, jag kommer aldrig att tröttna. Jag skulle kunna prata i timmar om alla personerna som kommit och gått och som jag lärt känna. Doktor Ross (suck, jag minns avsnittet när han bytte frisyr), John Carter, Susan Lewis som nästan gifte sig med dr Green, Elisabeth Corday som gifte sig med dr Green, Peter Benton, det gamle surkartet, Carol Hathaway som älskade dr Ross så mycket att hon försökte ta livet av sig för hans skull i pilotavsnittet, Kerry Weaver, Jeannie Boulet och alla de andra.


Jag minns så väl hur det började. Året var 1995 och jag var med från allra första början. Man skulle utan överdrift kunna säga att jag blev totalt drabbad.

Jag var en missionär som ville frälsa hela världen. Inför andra säsongen hade jag skrivit en resumé av säsong 1 till mina arbetskompisar. Jag tror t o m att jag förhörde dem om handling och karaktärer. Premiärkvällen hade jag fest hemma. När gästerna kom fick de ta en vitamintablett och sätta på sig blå plasttossor på fötterna. Vi bar läkarrockar, åt chips ur rondskålar, drack drinkar ur provrör och åt passerad mat medan vi såg första avsnittet tillsammans. Någon tipsade Radio Stockholm om hur jag höll på och jag blev intervjuad i direktsändning om min premiärfest. Det var fullkomlig hysteri.

Sedan dess har jag varit trogen. Under många år spelade jag in varenda avsnitt. Har hela vinden full med vhsr. Pilotavsnittet tjatade jag mig till från någon jag kände på TV3.

Idag finns hela serien på dvd. Någon gång ska jag investera i en tokbox med alla femton säsongerna. Sedan låser jag in mig nånstans med bäcken och passerad mat och kommer inte ut förrän jag har sett alla avsnitten igen. Det kan ta tid, det.

Man kanske skulle ringa och tipsa Radio Stockholm.