För några dagar sedan hamnade jag av en ren slump på en blogg skriven av Colleen från Illinois, USA. Det är ingen märkvärdig blogg. Hon berättar om vardagliga saker som att hon tittar på gamla repriser av Law & Order och så är det något vägbygge som irriterar henne.
Hon har inte hållit på så länge, bara någon månad, och det är faktiskt inte mycket till blogg.... Vid närmare eftertanke är det en riktig skitblogg.
Men jag kan inte låta bli att titta förbi regelbundet, för det är något synnerligen hjärtskärande över den här Colleen. Hon är arbetslös och verkar ligga i skilsmässa. Och i varje inlägg påpekar hon det meningslösa i att skriva, eftersom ingen ändå läser. Ingen bryr sig om vad hon tycker. Hon liksom skyltar med att hon är ensam och ointressant. Det är faktiskt bedrövligt hur ömklig hon är.
Därför fick jag ett Florence Nightingale-ryck för ett tag sedan och langade iväg en kommentar, där jag sa hej och bekräftade att det i alla fall fanns en person därute som såg henne. Någon på andra sidan klotet. Kände att hon verkligen behövde muntras upp. Tänkte att det skulle göra henne glad.
Jag tror inte att det hjälpte ett dugg. Sedan dess har hon skrivit nya dystra inlägg, som alla handlar om att ingen läser hennes blogg. Men jag läser den ju - fast, i ärlighetens namn, mest för att jag tycker lite synd om henne.
Världens mest molokna bloggmänniska, här har ni henne.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Hon ska få ett besök av mig med. Men bara ett.
Ja, ETT besök är väl ungefär vad hon har gjort sig förtjänt av. På något märkligt vis känns det som om hon behöver uppmuntran. Den stackarn....
A
Hallåsingen!
Vilken glädje det är att läsa din blogg! Trist att vi inte hann språkas mer på festen. Jag vill ju höra ALLT om ditt jobb och livet i övrigt. Vi blev ju förevigade på ett underbart sätt, fick du också bilden? Hur sen blev du? Du kanske är kvar fortfarande?
Hör av dig när du har tid och lust att ses. Nu har jag klivit ur ett riktigt tung jobbperiod. Så jag är idel öga å öra.
Kram från din efternamne.;)
Nu har även jag varit inne och lämnat en förnumstig kommentar till henne.
Jag fick en stark känsla av att vi måste göra henne glad igen.
Det kommer hädanefter att bli min mission.
Allt annat får stiga åt sidan.
Colleen - I stand by you!
Förresten verkat hon ha suddat bort din kommentar - vad skrev du egentligen till den lilla stackaren?
Fan, på nåt sätt blir man ju ändå...kan hooked vara ordet jag söker?
Det kan låta lite konstigt, men jag tog faktiskt bort min egen kommentar, när jag la ut mitt inlägg om henne. Det går inte att kommentera anonymt hos henne och jag ville inte att hon skulle kunna länka till mig och på nåt sätt kunna översätta mitt inlägg, som ju egentligen inte är så snällt - fast jag ömmar för henne.
Lite onödigt ängligt av mig kanske, funderar på att lägga tillbaka det.
Men, jag håller med, låt oss göra det till vår höstmission att göra Colleen glad igen!!!
Skicka en kommentar