Tänk att jag sitter i mitt pörte i skärgården en lördagkväll och inte längtar efter att det ska drälla in ett partyglatt gäng som vill grilla och korka upp – utan istället tänker förväntansfullt på morgonen dagen därpå, då jag får duka upp en god frulle på däcket och sitta där i solen och lösa sudoku och glo ut över fjärden.
Då har det gått långt.
2 kommentarer:
Låter harmoniskt. Jag är trots mina 47,5 år fortfarande kvar i party-stadiet och blir jättebesviken när alla kompisar är bortresta samtidigt och jag är själv kvar i stan en lördagkväll.
Skulle vara mycket skönare att ha det som du. :)
Ja, det är faktiskt rogivande att det värsta kliet har försvunnit. Stan och alla krogarna ligger kvar och är alltid redo att ta tillbaka mig, det är ett som är säkert. Och det känns rogivande det med....
Skicka en kommentar