Att gå i graven med sin hemlighet.

Mitt förra inlägg har genererat några kommentarer. Bland annat säger Sussi att hennes mamma påstår att vissa hemligheter bör följa med en i graven och att svampställen utan tvekan är en sådan hemlis.

Och detta får mig att tänka på annat som gått i graven med någon och försvunnit för alltid.

På min barndoms jul- och påskbord till exempel, var prinskorven ett måste. Men det var inte vilken prinskorv som helst, utan en mycket speciell sort som vi fick från farmor. Hon i sin tur köpte den hos en charkuterist i Eksjö. Jag minns fortfarande att den hade en alldeles särskilt len och fin smak, som jag aldrig känt hos en prinskorv vare sig förr eller senare.

En jul ringde farmor till oss och var mycket upprörd. Hon och farfar hade tagit Chevroleten till Eksjö för att köpa en rejäl ranson korv till helgerna. Men väl där möttes de av charkuteristens hustru, som berättade att det tyvärr inte fanns nån prinskorv i år. Och inget annat år heller, för den delen.

För charkuteristen hade dött och han hade helt enkelt tagit med sig receptet i graven. Korven dog med gubben, om man säger så.

Hela affären var full med folk som hade kommit enkom för den fabulösa prinskorven, men tji fick dom.

Så här i efterhand kan det vara svårt att begripa vad charkuteristen ville uppnå med detta sturiga beslut. Om han hade haft någon som helst omsorg om de efterlevande, så hade han väl låtit korven leva vidare, eftersom det var den som fick rörelsen att gå runt. Men nu blev det inte så.

Och synd och skam var väl det, för maken till korv har jag som sagt inte smakat, varken förr eller senare.

Och för att återgå till det jag började prata om, nämligen att gå i graven med svampen, så är det faktiskt många som gör det. Men då tyvärr på ett lite mer dramatiskt vis.

För av någon outgrundlig anledning har folk svårt att se skillnad på champinjoner och vita flugsvampar. Vilket egentligen är lika lätt som att särskilja lingon från blåbär. Men man misslyckas alltså med detta och går utan att tveka hem och snor ihop en omelett på vit flugsvamp.

Och den omeletten lagar man garanterat bara en gång. Och sedan går receptet raskt i graven med sin upphovsman. För evigt, amen.

Vila i frid, dyre prins.