....eller monotonins förnöjsamhet.
Det krävs inte mycket för att få mig nöjd. Vardagens ständigt återkommande rutiner funkar för mig. Varje dag är den andra lik och det går utmärkt, tack så mycket.
Just nu är jag inne i en jobbintensiv period och jag fyller mina dygn med arbete på kontor, några vakna kvällstimmar i hemmets vrå och sedan vila.
Och så på morgonen dagen därpå, på´n igen.
Och det känns bara bra. Varje morgon lämnar jag hemmet med viss förväntan inför sysslorna som väntar. Jag bockar av vad jag ska göra och det jag inte hinner med, sätter jag upp på listan över det som ska utföras dagen därpå.
När jag sedan i kvällningen lämnar jobbet för att vingla hem igen, känner jag en viss förväntan även inför detta. Jag har först gått igenom processen i huvudet om jag ska ta kontakt med någon för att eventuellt gå ut och äta en bit eller klämma en bio - men jag landar alltid i samma beslut. Nämligen det att inte ta kontakt med en jävel, utan åka raka spåret hem och softa.
En snabb koll på posthögen, något gott och enkelt att äta, oftast färdiglagat, och sedan rasa ner i tv-fåtöljen för att skamlöst ägna mig åt mina sjuttio kanaler. Och där sitter jag tills jag reser mig och går och lägger mig. Efter ett bad.
Och nästa morgon, på´n igen.
Och det känns så bra så. Mitt efternamn skulle kunna vara Nöjd.
Det krävs inte mycket för att få mig nöjd. Vardagens ständigt återkommande rutiner funkar för mig. Varje dag är den andra lik och det går utmärkt, tack så mycket.
Just nu är jag inne i en jobbintensiv period och jag fyller mina dygn med arbete på kontor, några vakna kvällstimmar i hemmets vrå och sedan vila.
Och så på morgonen dagen därpå, på´n igen.
Och det känns bara bra. Varje morgon lämnar jag hemmet med viss förväntan inför sysslorna som väntar. Jag bockar av vad jag ska göra och det jag inte hinner med, sätter jag upp på listan över det som ska utföras dagen därpå.
När jag sedan i kvällningen lämnar jobbet för att vingla hem igen, känner jag en viss förväntan även inför detta. Jag har först gått igenom processen i huvudet om jag ska ta kontakt med någon för att eventuellt gå ut och äta en bit eller klämma en bio - men jag landar alltid i samma beslut. Nämligen det att inte ta kontakt med en jävel, utan åka raka spåret hem och softa.
En snabb koll på posthögen, något gott och enkelt att äta, oftast färdiglagat, och sedan rasa ner i tv-fåtöljen för att skamlöst ägna mig åt mina sjuttio kanaler. Och där sitter jag tills jag reser mig och går och lägger mig. Efter ett bad.
Och nästa morgon, på´n igen.
Och det känns så bra så. Mitt efternamn skulle kunna vara Nöjd.
Funkar för mig.
4 kommentarer:
Jävlar vad trist det där lät, men jag håller med vardagen har verkligen sina rutiner, men när helgen kommer finns det ju fortfarande lite tjolahopp, HELT utan mönster, tack och lov. Nu är det exakt 6 minuter till läggdax, kram Steenen
Inte så trist som det låter. Tryggt och fint, tuffar på.
Det är genetiskt, det där. Själv skrattar jag rått Stockholms hela gigantiska nöjesindustri rakt i synen och tar en kopp kaffe till i hemmets lugna vrå. Susanne är förstås orolig att jag ska bli lika geografiskt begränsad som vår far - men inte heller detta ser jag som något problem. Jag håller mig gärna i närmiljön och ser helst också att presumtiva besökare håller sig på rejält avstånd.
Nej, inkapslad i min egen lilla värld sitter jag sedan i soffan och tänker då och då på de gyllene dagar då jag jag hade de mest utsvängda gabardinbyxorna med lusgång på Brända tomten, Bäckahästen och Silver bar.
Håller med, gillar förvisso också det monotona i vardagen men just i bloggvärlden, jag vet inte, får man - kan man - ställa krav som läsare att bloggerskan kan skriva nåt nytt inlägg nu?
puss från karlastreet
Skicka en kommentar