Pavlos vovve.

När jag bodde hemma hade vi en katt som hette Johan. Han gick sina egna vägar och enda sättet att få hem honom till kvällen, var att gå ut på altanen och veva några varv på Röda Klaran, ni vet konservöppnaren. Det klickande ljudet betydde "Pussibullar" för Johan och det fick honom att komma sättandes som ett skott. Det funkade alltid.

Härom dagen hade jag en liknande upplevelse. På ett märkligt vis. Vi packade saker hemma i huset i Linköping och jag bestämde mig för att ta en av pappas askkoppar. Det är en snurraskkopp i brunt läder som har stått på pappas rökbord så länge jag kan minnas.

Och när jag tryckte ner knappen och hörde det snurrande ljudet som jag är uppväxt med, blev jag alldeles tjock i halsen och kände tårarna stiga. På en sekund. Ett sånt typiskt pappaljud och jag började gråta. Det är allt bra märkligt, va?