Strumpor och skor.

Idag är det officiellt. Sommaren är slut. För idag har jag haft riktiga skor och strumpor för första gången sedan i april. Det känns konstigt. Lite skavigt. Men jag vänjer mig väl.

Det är inte längre snack om saken. Höst. Det biter lite i blåsten.

Alldeles nyss var det sommar. Och i morgon är det första oktober. Det funkar det också.

Nynningen.

Jag tycker riktigt illa om människor som sjunger för sig själva. Som sitter och nynnar på offentlig plats.

Antingen, om sången eller nynnandet har en enveten eller gäll karaktär, kan det vara skitläskigt. Som en skräckfilm. En föraning om annalkande fara. Någon kommer alldeles strax att totalt förlora förståndet och börja hugga vilt omkring sig med kniv.

Eller, om sången är lite mer uttalad och käck, enbart jävligt irriterande. Typ "Här sitter jag på bussen på väg hem från min barber shop-repetition och formligen bubblar över av sångarglädje och tränar på min nya andrastämma alldeles för mig själv. Bara för att jag är så fri och inte bryr mig om vad andra tycker. Jag bara gör det. Så härlig är jag."

Jag tycker lika illa om båda typerna. Jag är förstås mer rädd för den första sorten. Men den andra sorten vill jag slå.

Bad taste AB

Alltså, hur tänkte de när de kom på den här köksprodukten? Och ännu viktigare, hur tänker den som köper den?

-"Asså, jag tänker att det är liksom kul att man liksom sticker kniven i nån jävel varje gång man använder den här grejen. Hehehe..."

Det nuppas.

Jag har fått nya grannar. Need I say more?

Resebidrag.

Jag ska på födelsedagskalas ikväll. Och på inbjudningskortet står det att jag inte behöver tänka på present, men däremot gärna pytsa in ett litet ekonomiskt bidrag till en resa med familjen.

Där det otyget gillar inte jag. Jag känner olust. För det första tvingas jag in i nåt konstigt val, där jag ska bedöma hur mycket jag kan tänka mig att bidra med. Oavsett vilken summa jag kommer fram till, så känns det fjuttigt.

Och sen ser jag framför mig hur födelsedagsbarnet sitter där och granskar sitt kontoutdrag och noterar exakt hur mycket jag tyckte att han var värd.
-"Jaha ja, Knösbergs skickade med 1.500 på resan, men den där gnidna Ank, hon tyckt att ynka 300 spänn räckte. Fnys...."


Jag är ju normalt jättenoga med att pilla bort prislappen på presenter, men här ska jag nu plötsligt flasha med prislappen helt öppet.

Nej, det blir inget resebidrag den här gången heller. Hoppas inte gossen blir sur om jag helt enkelt köper en bra bok. Som han kan kan ta med sig på sin semesterresa.

Kvack.

Alldeles nyss på Ring så spelar vi var det en tjej som inte kunde svara på en fråga om Anna Anka. Hon hade aldrig hört talas om henne, sa hon.

Var köper man ett sånt filter? Ett filter som sorterar bort värdelöst vetande. Ett sånt skulle jag vilja ha.

Vardagens små underverk 3.

I min serie om de små underverk som omger oss dagligen och som vi betraktar som självklara, har jag kommit fram till

Popcornet!

Ett rent mirakel att ett litet stenhårt majskorn kan puffa upp och bli nåt så stort, fluffigt och gott.

Det kan ni glömma!

Det spelar ingen roll hur mycket de tjatar och nöter med mig. Det spelar heller ingen roll hur lång tid som går och hur många miljarder de lägger på att att få mig att tänka om.

Jag kommer aldrig, aldrig att säga Ericsson Globe.

Morgonstund.

Jag brukar ha sms-kontakt med Chrillo under Melodikrysset. Vi avhandlar frågorna och lite annat smått och gott.

Sms från honom alldeles nyss:
"Många fina bitar idag."

Vardagens små underverk 2.

Tidningen i brevlådan varje morgon.

Någon går upp mitt i natten för att bära ut den till mig. I ur och skur. Detta är ett under och uppfyller mig med tacksamhet.

Kukeliku....

My kind of guy.

Jag har sagt det förr och inte alla håller med mig. Men jag är inte rädd för att säga det igen:

Jag är väldigt, väldigt svag för Lasse Kronér.

Olika faller ödets lotter.

Jag pratar i telefon med min granne Peter på landet.
- "Jag sitter på tunnelbanan mellan Hötorget och Rådmansgatan", säger jag
- "Jag sitter på bryggan med tidningen och en stänkare. Det är kav lugnt", säger Peter.

Det är olika hur folk har det.

Hattparaden marcherar mot solnedgången.

Vi går mot möss- och hattsäsong. Jag har alltid varit svag för coola hattar, men aldrig vågat bära dem. Inne i mitt huvud har jag gått runt i olika Annie Hall-hattar och nonchalant neddragna tweedmurklor på det självklaraste av vis. Men jag har aldrig lämnat hemmet i en frän hatt. Aldrig gått genom en folksamling med en tuff mössa på huvudet och en bekväm känsla i magen. Jag har inte vågat, jag har känt mig fånig.

När jag var yngre borde det ha varit fritt fram att trycka ner mormors gamla avlagda persianhatt eller stora kvarnhjul på skallen. Men när jag väl stod där framför spegeln, slog alltid självcensuren till. Såg jag inte lite larvig ut? Var det verkligen jag? Oron över att sticka ut fick mig att lämna hatten hemma.

Idag, när jag inte är fullt lika skitnödig och osäker längre, inser jag att det är kört. För idag är en tweedmurkla eller mormors persianhatt inte längre retro och frän på mig, utan mer åldersadekvat.

Med andra ord, om jag trycker ner en liknande tingest på skallen idag, när jag faktiskt kanske skulle våga, ser jag bara ut som den kärring jag faktiskt håller på att bli.

Så det är bara att inse; jag har missat möss- och hatttåget för evigt och det kommer aldrig mer att tuffa in på min perrong. Fuck!

Top notch.

Svenska Hollywood-fruar på TV3. Vilket toppenprogram! Det här är riktigt kul. Tre blonda svenska landsortsbrudar som vunnit nån Hawaiian Tropic-tävling, dragit till Kalifornien, gift sig rikt och transformerats till osannolika damer. Anorektiska, neurotiska, plastikopererade. Men jätteroliga.

Skojsigast hittills är 38-åriga Anna från Bjuv. Gift med Paul Anka. Anna Anka. Hennes uppgift i livet är att vara vid Pauls sida när han reser runt i USA och sjunger "Diana" på olika amerikanska motsvarigheter till finlandsbåten.

De reser på stor fot. Paul har ett eget jetplan. Och det tycker Anna är skönt eftersom reguljärflyg är så jobbigt. Med på resan följer alltid de två små barnen och en förtryckt au pair-tjej som Anna retar sig på. En dag i planet, på väg till Atlantic City, läser Anna i tidningens horoskop att det finns någon därute som är avundsjuk på henne

- "Det är hon, det är jag säker på", väser hon på svår Bjuv-dialekt och blänger argt mot den intet ont anande barnflickan som leker med barnen längst bak i privatjeten.

- "Jag har alltid känt att hon är avundsjuk på mig och hatar mig. Hon stör sig på att jag har så mycket pengar" säger Anna och knycker på sin beniga nacke.

- "Herregud, hur ska hon kunna jämföra sig med mig. Hon tjänar 16.000 dollar om året, stackars människa. Jag förstår inte hur man överlever på så lite pengar".

- "16.000 dollar? Det är ju vad jag använder i månaden bara på make up",

fortsätter Anna från Bjuv och ler medan privatjeten inleder nedstigning mot Atlantic City och den väntande Paul Anka-konserten på en av stans många spelhallar.

Smörsmak 2.

En del gammalt smör härsknar. Glenn Medeiros lyckades med konststycket att få en världshit utan att kunna sjunga.

Men gå på stranden och avteckna sig mot horisonten med fluffigt hår och buskiga ögonbryn, det kunde han.

Man to man.

Alltså, de säger att vi tjejer pratar mycket. Men killar´rå....? Jösses, vad de kan snacka.

Sitter i mitt fönster och iakttar två snubbar i trettio-trettiofemårsåldern som står i parken utanför och pratar, pratar, pratar, pratar och pratar igen. Helt uppslukade av varandra. I väl över en halvtimme har de stått där. Bredbenta med armarna lagda i kors över brösten. Djupt involverade i märkvärdiga samtal.

Medan deras barn oavbrutet och utan uppsikt cyklar och springer sig trötta i parken. Ibland ramlar de och slår sig, men de får trösta sig själva. Upp igen...

För papporna t a l a r. Helt absorberade.

Kärringsnack.

Vardagens små underverk 1.

Det är mycket man tar för givet i vardagen. Sånt som bara finns där och som man självklart tar del av utan att reflektera. Service man förväntar sig, helt enkelt.

Därför tänker jag då och då rikta ljus på några av dessa små ting och företeelser framöver. Vardagens små och stora underverk.

Idag vill jag att vi stannar till och sänder en imponerad och tacksam tanke till

Färgbaren
Ni vet den där anordningen i färghandeln där man bryter färg. Vilken otrolig uppfinning! Hur går det till, vem har räknat ut recepten? Bara att knappa in en färgkod och vips händer det grejor. Tre miljarder kulörer att välja på.

Vem uppfann den? Har han eller hon blivit rikligt belönad? Det är det minsta man kan hoppas på.

Jag lyfter på hatten för Färgbaren.

Oj oj oj, vilken grej.....

Smörsmak 1.

Inget piggar upp som en riktigt smörig åttiotalsvideo på en torsdagkväll. Och Toto är kungar i Smörlandet. Let´s go to the Butter Country.

Men vänta här nu...

Knappar mig förväntansfullt fram till kanal 36 på min televisionsmottagare och möts av följande meddelande:

"Hallmark Channel har upphört med sina sändningar i Norden. Kanalen sände sin sista dag den 31 augusti 2009. Vi beklagar detta."

"Vi beklagar detta"?? Vad är det frågan om? Har dom gått och smygstängt Hallmark Channel mitt framför näsan på mig?

Hallmark Channel som omslutit mig som en varm famn dagar sju dagar i veckan, år efter år. Som aldrig svikit mig när min längtan efter sagor om guvernanter som blir ihop med godsägare blivit för stor? Kanalen vars filmer alltid har lyckliga slut, där det goda vinner och där djuren pratar. Min favoritkanal.

Vart ska jag nu ta vägen på en bakissöndag? Om jag inte längre kan sjunka ner framför rullar som Love comes softly, A grandpa for Christmas, Mystery Woman och An Old Fashioned Thanksgiving?

Jag är bedrövad.

Kärringkommentar 25.

Nu flickor, säger jag det för sista gången:
Det är absolut förbjudet att åka svarttaxi! Det är dessutom helt onödigt, eftersom stan dräller av riktiga taxibilar.

Hur full man än blir, så får man aldrig av misstag sätta sig i en svarttaxi. För då kan man bli rånad och våldtagen.

Är det uppfattat?

Nya programidéer.

Det finns utrymme för alla sorters tv-program. Ikväll sprang jag på en episod ur dokumentärserien "I didn´t know I was pregnant". Som namnet antyder handlar den om kvinnor som gått i nio månader utan att fatta att de är på tjocken och sen får magknip och föder barn i toalettstolen eller i skidbacken eller någon annanstans.

Jag blev inspirerad av det här programmet och har nu börjar skissa på en programidé som borde kunna bli en riktig långkörare. Den ska heta "Jag hade ingen aning om att jag hade spenat mellan tänderna" och skildra människor som går omkring med spenat mellan tänderna utan att veta om det. Och så ställs de inför en jury som berättar för dem hur det ligger till och så blir de utröstade med buller och bång. Och den sista som är kvar vinner hela skiten och blir förlåten.

Det tycker jag låter som ett kul program.

Det borde kunna funka.

-"Jag svär, jag hade ingen aning......"

Alcogelen är slut på lagret!

Gud, vad det shoppas handsprit! Folk pratar om det som om det vore ett språjlans nytt påfund att tvätta händerna efter toalettbesök. Och både med tvål och sprit för säkerhets skull. Det gäller att kväsa flunsan.

Men när man blåser faran över för den här gången, när svininfluensan inte längre är veckans snackis, vad händer då?

Jo, då återgår nog de flesta till sina gamla hygienvanor - nämligen att inte tvätta händerna alls när de varit på muggen.

Sann och äkta körglädje.

"Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in..."

Miraku(mål)löst?

Nu är jag inte rätt person att ha några synpunkter på fotboll, det vet jag väl. Men jag måste ändå få klämma i med några reflektioner om gårdagens VM-kvalmatch i Budapest. För hundrade gången var Lagerbäcks gossar en hårsmån från att bli utkickade i kylan. Och för hundrade gången gjorde inte Zlatan vad han ska göra i landslaget, nämligen mål.

Förrän några sekunder före avblås på kraftig övertid, då han av misstag fick en boll i magen, som fick honom att tappa andan, men som också råkade studsa in i mål - vilket gjorde att vi vann matchen istället för att spela oavgjort.

Och detta blåses idag upp på kvällstidningarnas löpsedlar som "Ett mirakel". Va??

Zlatan lär tjäna 10 miljoner kronor i månaden. Det enda vi begär av honom är att han ska göra mål i landslagsmatcher. Gör han det??? Nej, det gör han inte!!

Får han av misstag en boll i magen så att han tappar andan? Och råkar den bollen studsa i mål? Och är det per definition att göra mål på riktigt?

Och i så fall, är det ett "mirakel"?

Och så den absolut viktigaste frågan som jag ställer mig idag, efter att ha lyssnat på ett antal spelarintervjuer:

Varför låter alla svenska fotbollsspelare som tibetanska strupsångare när de pratar?

Ett av de stora mysterierna.

Hur i herrans namn klarar sig män utan handväska? Den frågan driver mig till vansinne och jag får ingen rätsida på den. Var gör de av alla grejorna?

I morse satt jag på bussen och iakttog en kostymkille på väg till jobbet. När han kom ombord visade han sitt busskort som han hade i plånboken. Efter det åkte plånboken ner i innerfickan på kavajen. Strax därpå trollades det fram en telefon ur kostymens innandöme. När han pratat klart, slank den tillbaka in i gömmorna.

Någonstans därinne i den välsittande Hugo Boss-outfiten måste det även ha dolt sig en kam och nycklar hem. Var fan gömde han dem? Läsglasögon? Och almanackan? En executive-kille kan väl inte lämna hemmet utan en almanacka? Kanske att han var lite torr om läpparna. Då behöver han väl ett cerat. Och var hade han i så fall det?

Det är ett mirakel och jag begriper inte hur det går till. Bara min nyckelknippa kräver ett handbagage.

Vet någon?

Det regnar!

Det är torsdagkväll och regnet smattrar på mitt fönsterbleck. Jag kan inte med ord beskriva hur mysigt jag tycker det är. Jag sover så gott under regnnätter.

Och alldeles nyss sa de på Nyheterna att det ska regna hela helgen. Jo, jag tackar.

Tuff tuff 2

På väg hem från Göteborg igår passerade tåget Vårgårda. Vi inte bara passerade, vi stannade faktiskt i Vårgårda. Och alldeles bredvid stationen låg det en liten park. Och i den satt samhällets a-lag. Glada i hatten fast klockan bara var runt 12. Fem gubbar med Lidl-påsar mellan fötterna vinkade till mig.

Och jag vinkade tillbaka och tänkte att "Fy fan för att bo i Vårgårda". Gubbarna på bänken var säkert de som hade roligast i hela Vårgårda, där de satt och räknade tåg och fyllnade till före lunch.

Det fanns nog i och för sig inte så många tåg att räkna, eftersom de flesta säkert tar en annan rutt eller blåser förbi i 180. Det verkade inte finnas så mycket att räkna överhuvud taget i Vårgårda.

Jag såg en korvkiosk, en liten park med tillhörande bänk, Folkets hus, en stängd bio som hette Rialto, en firma som hette Stålprofil AB, en igenvuxen fotbollsplan och ett igenvuxet industriområde. That was it. Så det var lätträknat.

Jag tror jag skulle vara fyllo jag också, om jag tvingades bo i Vårgårda.

Stålprofil AB rockar fett!!

Gynning bloggar på.

Gynning säger:
"Så här fint har Anna sminkat mig idag! Min foundation kommer ifrån La prerie! Helt underbar makes you look like a doll!"

Ank undrar:
"Den Onda Dockan?"

Facebook Rookie No 1.

Många är lite tafatta på Facebook i början, men den här slampan slår väl alla rekord, va?

Detta, mina vänner, tycker jag är sann och äkta humor. Det tycker nog inte Tracy.

Tuff tuff.

Jag har varit ute och åkt tåg idag. Jag gillar verkligen att åka tåg. Göteborg-Stockholm, långa rutten. Kändes som om vi stannade vid varje mjölkpall, men inte mig emot. Att sitta där i en hyfsat tom vagn, med fönsterplats och den soliga septemberdagen blåsandes förbi utanför. Rogivande, men också kreativt. Jädrar i min låda vad jag kom på många idéer. Några av dem bra, några riktigt usla. Men lik förbannat idéer.

Och så noterade jag att det är otroligt mycket rönnbär på träden i år. Det var länge sedan jag såg så mycket rönnbär. Så nu vet vi - vi går en vargavinter till mötes. Gäller att börja bunkra i ladorna redan nu, för inom kort kommer kylan och snön att lamslå Sverige.

Det gillar jag också. Jag älskar bistra vintrar. När man får linda flera meter halsduk runt sig för att inte frysa ihjäl och skotta fram bilen varje morgon.

Väldigt vad jag var nöjd och positiv idag då. Det går väl över.

Vad ska vi göra med alla rönnbären då? Inte gelé i alla fall, för det är väl ingen människa som står och gör det nu för tiden. Inte jag i alla fall. Men brännvin kanske skulle smaka fågel? Därför kommer här ett litet recept:

Rönnbärssnaps

1. Plocka bären. De ska vara riktigt mogna och bör ha frostnupits. Bären kan också läggas i frysen över natten.

2. Fyll åtminstone halva glasburken med rensade rönnbär. Fyll sedan burken med brännvin.

3. Låt brännvinet stå minst en vecka eller helst över en månad. Filtrera sedan brännvinet och späd med brännvin till önskad styrka. Rönnbärssnapsen vinner på att lagras. Om smaken blir för syrlig kan du tillsätta en eller två teskedar honung och låta brännvinet stå ytterligare en tid.