Ikväll tänder jag ett ljus för min vän Sanna som gick bort i morse efter en lång och tuff kamp mot en elak fiende, som till slut blev henne övermäktig.
Många gånger trodde vi att hon hade vunnit slaget. För Sanna var inte typen som gav sig i första taget. Gång på gång gav hon fingret till sjukdomen. Hon ville vara kvar, hon gav sig fan på det. I livet, hos sin familj; sin man, sina barn och vännerna. Men till slut gick det inte längre.
Den sista etappen på helvetesresan tillbringade hon i rullstol. En misslyckad operation, som visserligen tillfälligt tog bort det onda, förlamade henne. Men hon kämpade på. Hur många hade orkat det? Hon var till och med tillbaka på jobbet ett varv på försommaren. Vi pratade om att hon skulle hänga med på Billy Paul-konsert på Berns. Hon orkade inte förstås, men jag hörde på henne att hon ville. Hur mycket hon önskade att allt skulle vara som vanligt.
Vi sågs inte så mycket de sista tio åren, så himla typiskt. Men vi var vänner. Hon hängde här på bloggen och skrev roliga kommentarer. Hon svor som en borstbindare och rökte som en kamin.
Hon var snygg. Hon var välklädd. Hon hade stil.
Hon var rolig, väldigt rolig. Och hon tyckte om att ha roligt. Jag kommer alltid att minnas hennes skratt. Som bara kom, från magen som en raket - rakt ut med full kraft. Inget fint frökenfniss utan ett riktigt flatgarv.
Men även den tappraste soldat måste ibland ge upp. I morse orkade hon inte kämpa längre, hon släppte taget. Och seglade vidare.
Jag tänder ett ljus för dig Sanna, din filur. Hej så länge och lycklig resa.
3 kommentarer:
Usch så sorgligt när soldater slutligen måste lämna in. Men mycket fint skrivet om din vän.
Väl skrivet, Annika.Precis så minns jag henne också.
Varför går tiden så fort, och varför hinner man inte med allt man som man vill göra, som att upprätthålla kontakt med gamla nära och kära? Varför fastnar man i så mycket oviktigt och oväsentligt...?
Skicka en kommentar