Voff?

Jag funderar allvarligt på att skaffa hund. Det är visserligen inte första gången jag säger det, men det har aldrig varit mer konkret.

Det finns en tik därute som troligen väntar smått. Och det finns en matte som propagerar stenhårt. Och det jag går igenom är nog närmast att likna vid de våndor som blivande förstagångsföräldrar går igenom, antar jag.

Jag har inga barn och jag har aldrig haft hund. Jag har egentligen aldrig haft någonting mer än mig själv att ta hand om - och det har varit fullt upp. Men jag älskar ju hundar! Och än har ingen huggit mig av avsky. Tvärtom, de flesta hundar verkar gilla mig. Så varför har jag då inte skaffat någon tidigare?

Jo, för att jag tar det på så otroligt stort allvar att jag aldrig har hittat det rätta tillfället. Jag ställer mig själv alla rannsakande frågor; hur ska det gå, ska jag ha råd, vad måste jag ge upp, vad ska jag göra med vovven på dagarna om jag i mitt vagabonderande frilansliv inte får ta med den till jobbet? Visst bor jag för trångt? Ska jag verkligen ha en valp, är det inte bättre med en omplaceringshund? Tänk om jag tröttnar?

Tusen frågor far genom mitt huvud.

Medan E ligger på och skickar bilder på Mumtaz, som troligen är dräktig med en yster gosse från Provence. Är det så, blir det nedkomst någon gång i maj och valpleverans i mitten på juli.

Visst fan är det dags!? Visst är jag redo att börja ta ansvar för en annan varelse? Visst behöver jag någon som kräver att jag kliver upp ur bingen på mornarna? Visst har jag gjort mig förtjänt av en kompis som blir galen av lycka när jag kommer tillbaka från affären? En som heter Trofast och lägger sitt huvud i mitt knä och och säger voff?

Eller inte...

En sådan här, kanske?