Det luktar bränt.

Vad är vitsen med oparfymerad solcreme? Köpte en flaska på Apoteket härom dagen som hette nåt med "oliv" och luktade..... absolut ingenting.

Är inte grejen med solcreme att den fullkomligen ska stinka sommar? Att ligga där i sin solstol och lukta oparfymerat känns ju helt meningslöst.

Jag minns Niveadoften, inte cremen i den kladdiga burken med ihopknycklat foliepapper över, utan Sollotionen. Den på flaska.

Och jag minns Delial. Gud, vad Delial luktade sommar! Finns den att köpa längre? Tror inte det.


Och så förstås Hawaiian Tropic. Oljan alltså, utan solskyddsfaktor. Där låg man på det glada åttiotalet, blänkandes som en nybadad säl och formligen stank kokos. Jag minns texten på etiketten: "To be used only by those with a heavy tan".

Och inte var det nåt jävla snack om solskyddsfaktor heller. Kokosoljan kokade på kroppen. Och brun blev man, som en liten negurr. An exceptional heavy tan.

Kommunala vedermödor.

Jag är lite skör på mornarna och är van vid att ha det tyst och lugnt omkring mig då. Normalt åker jag ju bil till jobbet och i den är det alldeles ljuvligt tyst. Men nu är ju den är trasig, så jag åker buss till jobbet.

Och det är nånting annat det. Herregud, vilket jävla liv det är på bussen på mornarna. För att ta mig till mitt arbete bordar jag 69:an, som är en av de linjer som passerar hyfsat nära Junibacken och allt annat barnvänligt som ligger och lockar på Djurgården.

Detta innebär att bussen är p a c k a d med skol- och dagisklasser samtidigt som jag sitter där och är skör och vill ha lugn och ro för att vakna till liv.

Varför i helvete måste skol- och dagisklasser vara ute och åka buss mitt i morgonrusningen? De kan ju ta sig till Djurgården när som helst på dagen, men nejdå, de ska nödvändigtvis ta sig dit i svinottan tillsammans med alla andra pendlare.

Lägg sedan även till alla föräldralediga, som har varit vakna sedan sex och som nu måste hasta ut för att sörpla latte med andra morgonpigga likasinnande. De ska också knö in sig med sina gigantiska dubbelbarnvagnar på bussen.

Obegripligt för mig. Och till på köpet ska man behöva känna sig som ett svin för att man inte reser sig och lämnar sin plats till en vinglig fyraåring. Dagisfröknarnas blickar bränner som lödkolvar i min nacke, men jag står emot.

Jag sitter kvar och låter ungarna rulla som bowlingklot i gången. Det kan ju inte vara mitt ansvar.

Jag behöver lugn och ro på morgonen.

Några nypåstigna?

Vårspaning.

Egenhändigt inrapporterade vårtecken idag, söndag:

På landet: Ett gäng tranor på ett gärde och en miljon nyfödda lamm. Rosévin och jordgubbar.

I stan: Varenda park nedsmutsad av sopor, miljoner måsar som drar runt skiten och äter pizzakanter och pastaskruvar.

Mmmmmm, äntligen vår.

Hello, hello Obama.

Jag kom på att det är alldeles för länge sedan jag sade något snällt om Barack Obama.

Den här gången tar jag hjälp av den turkiske pop & rock-artisten Mustafa Topaloglu. Håll i hatten, det svänger så det svartnar!

Kärringkommentar 24.

Om ni skulle känna för att vältra er i träck så här på årets första riktiga vårkväll, ska ni inte dra er för att ratta in TV400. Där bullar man i afton upp med en oslagbar meny av sura uppstötningar, dumhet och förnedring.

Som förrätt serveras en liten aptitretande portion Jerry Springer, som i afton avhandlar frågor som "Min smyghomosexuelle pappa snodde min pojkvän" och "Jag har ett förhållande med min 18-åriga dotters bästis".

Till varmrätt trappar vi upp med ett riktigt långkok; en tretimmars överkörning av "Ocencurerat", där obildade, förskräckliga, bleka, svampiga engelsmän super ner sig, visar pattarna och suger av varandra på Ibiza, Mykonos och Teneriffa.

Som dessert ett dubbelavsnitt av Big Brother från 2003, där Linda Rosing & Co super ner sig, dillar en massa goja, är dumma i huvudet och knullar i direktsändning.

Vid det laget har klockan hunnit bli 01 på natten och det är lika bra att ta ett sömnpiller och falla i djup, helande sömn.

Allt medan balsampoppeln slår ut och koltrasten nattpratar utan för ditt fönster.

Error.

Kommer någon ihåg bilen som jag hyllade som en av världens bästa för några månader sedan? Bilen som trots hög ålder gick igenom besiktningen utan anmärkning, bilen som var oövervinnerlig och felfri och min bästa vän?

Denna "vän" har nu valt att dra av kopplingsvajern på sig själv och står nu som ett ruttnande guldmetallic-lik på gatan och glor hånfullt åt mitt håll.

Och jag som inte har infrustrukturen för sådana här incidenter i mitt liv, har haft en hel vecka på mig att fixa bogsering till en verkstad och misslyckats kapitalt med detta. Så bilhelvetet står där det står. Hemma på min gata i stan.

Och när jag väl kommer till en verkstad, om jag nu någonsin lyckas ta mig till en sådan, så kommer reparationen bergis att kosta mer än vad jag betalade för hela bilen och då hamnar jag i nästa dilemma; Ska jag skrota bilfan eller kosta på den en ny koppling?

Fortsättning följer. Under tiden åker jag buss. Och det är en helt annan historia.

Sätt lite guldkant på vardagen.

Skiten luktar mycket bättre i en sopsäck från Louis Vuitton.

Flott ska det va´

Kärringkommentar 23.

Det här kommer säkert som en total överraskning för många, eftersom jag ibland känner mig som den sista nu levande manglerskan, men det är verkligen o b e s k r i v l i g t mycket skönare att gå och lägga sig i manglade lakan än i omanglade.

Borttappat.

Nu har jag letat hela förmiddagen, men kan inte hitta de språjllans nya träningsskor jag köpte för ett tag sedan. Hade tänkt gå en liten powerpromenad så här på lördagen, men var fan är skorna?

Har letat och letat på de få kvadratmetrar jag har, men börjar nu ana oråd. Jag tror att jag eventuellt har slängt dem!

Jag tror att jag kan ha slängt ett par nya, helt oanvända gympaskor som stod i en påse i hallen. Rätt ner i sopnedkastet bara.

Detta är eventuellt en av de mest korkade grejor jag har gjort. Den här veckan.

Shuttup caus I love ya.

Jag tittar på Generation Kill på svt, en serie om ett gäng marinkårssoldater under invasionen av Irak. En av huvudrollerna spelas av Alexander Skarsgård. Han är nån slags hård men rättvis och renhårig sergeant.

Och det enda jag tänker på, när jag sitter där framför teven, är hans engelska uttal. Det är samma sak när jag ser hans pappa spela i amerikanska filmer.
Hallå, tänker jag, hör inte regissören att han snackar överdriven hördelbördeldördel-amerikanska? Kom igen, snubben är uppvuxen på Mariatorget...

Men det är nog jag som är lite känslig bara. Eller hör fel.

Det räcker nu, Ash...

Mitt liv som passiv twittrare rullar på. Jag har fortfarande inte lagt ut någon kommentar, men jag tittar förbi regelbundet.

Nu börjar jag känna mig invaderad av min twitterpolare Ashton Kutcher. Han lägger ut minst tio inlägg i timmen. Jag antar att han inte har så mycket jobb nu för tiden och är så uttråkad att han måste twittra livet ur sig i brist på annat. Och inte är han speciellt kul heller.

Så nu är jag trött på honom och försöker ta bort honom. Men det går ju inte! Jag trycker och trycker på knappen "remove", men ingenting händer.

Kan det vara så att jag för evigt är dömd att ha Ashton Kutcher hängade i kjolarna. Fan, jag förbannar den dagen jag gav mig i delo med honom!

Släpp taget, grabben...

La Voix.

I morse i bilen, medan jag glatt sjöng med i låten med min låtsasoperaröst, stod det plötsligt alldeles kristallklart för mig:

Vi har inte en chans i Eurovision Song Contest i Moskva i år. Read my lips, vi kommer att åka ut med badvattnet!

Annandag påsk.

Det sa faktiskt bara swoosh, så var påsken över.

Och inte blev det så mycket övernattande på landet heller. En synnerligen lokal dimbank bäddade in mitt hus i tjock gröt och drog ner temperaturen till +5. Och detta medan människor låg i solstolar en halvmil därifrån. Mycket mystiskt.

Nu går jag vidare med mitt liv.

Påskdagen.

Jaha, då kan vi andas ut. Vi visste ju visserligen att historien slutar lyckligt, men det har varit lite eländigt fram till idag. Nu är han återuppstånden, och ordningen är återställd. Skönt.

Och solen strålar från en klarblå himmel och jag återhämtar mig från en mycket trevlig påskaftons afton med vänner och äggamålning, god mat och pianospelande barn till långt in på småtimmarna.

Nu är det dags att styra kosan mot pörtet i skärgården, som också ropar efter återuppståndelse. Här ska dörrar slås upp och ljus släppas in. Utemöbler ska målas, sängkläder ska vädras och blåsippor plockas. Och kanske, kanske att det går att sova över utan att frysa ihjäl.

Påskaftonen.

Får jag lov att önska en riktigt god och glad påsk!

Följande hoppas jag på:
1 Att påskharen värper små godsaker åt er både här och där.
2 Att ni är tillsammans med människor som tycker om er.
3 Att lammsteken är lagom rosa, laxen mjäll och fin och vinet perfekt tempererat.
4 Att solen fortsätter skina.
5 Att koltrasten kommer att tala till er från ett tak ikväll.
6 Att ni inte kommenterar ihjäl er om koltrasten ovan.

Som sagt, glad påsk i stugan.

Pip

Långfredagen.

Det är verkligen inte speciellt roligt på långfredagar. Och ändå är det hundra gånger bättre än när jag var liten. Då var det tagelkappan på och inget på tv utom "Mannen från Nasaret" med Max von Sydow.

Men som sagt, ganska trist långfredag även 2009. Ok, jag ska inte klaga. Som min kompis E säger, "det kommer i alla fall inte tio romare och spikar upp dig på ett träkors". Och han har förstås rätt, det kunde vara värre och allt är relativt. Men svänger nåt vidare, det gör det inte en dag som idag.

Skärtorsdagen.

Om man går över Östermalm sent på skärtorsdagens eftermiddag, ser man tydligt vilka som driver butik för att de måste och vilka som gör det för att de inte har nåt bättre för sig.

De som har affär för att försörja sig, stretar på som vanligt. Det gäller att passa på när kontorsfolket jobbar halvdag och är shoppingsugna.

Medan de som har en liten presentbutik eller boutique för att det är "sååå himla roligt" stänger vid lunch och drar ut till Dalarö eller Fågelbrolandet. Eller kanske inte bryr sig om att ha öppet överhuvudtaget, för det tar ju ändå lite tid att ta sig till Torekov.

Klart man måste unna sig en härlig långhelg med familj och vänner i skärgården. Eller på Bjärehalvön. Uuunderbara Bjärehalvön! Butiken får vila några dagar, vad spelar ett litet inkomstbortfall för roll. Herregud, det är ju ändå bara påsk en gång om året.

Raring, jag smet lite tidigare idag... eller var det igår?

Vid dagens slut.

Så vad tar jag med mig från den här dagen då?

Jo, att ett microteologiskt samtal med en torghandlare piggar upp och att en familjecola på 1,5 liter innehåller motsvararande 45 (!) sockerbitar.

Plus att jag har en dragning till tv-serier som utspelar sig bland fårfarmare i Australien. Jag kanske har varit Rachel Ward i ett tidigare liv?

Godnatt.

Bäääää, sa påskalammet

Dymmelonsdagen.

Jag var på Hötorget på lunchen och köpte blommor. När jag gick därifrån önskade jag killen i ståndet glad påsk.
- "Glad påsk själv", svarade killen, "fast därifrån jag kommer tror vi inte på det där med Jesus".
- "Ta´t lugnt", sa jag, "det gör nog egentligen inte jag heller innerst inne, men jag firar påsk i alla fall".
- "Här får du", sa killen och stack till mig en extra pärlhyacint.

Voff?

Jag funderar allvarligt på att skaffa hund. Det är visserligen inte första gången jag säger det, men det har aldrig varit mer konkret.

Det finns en tik därute som troligen väntar smått. Och det finns en matte som propagerar stenhårt. Och det jag går igenom är nog närmast att likna vid de våndor som blivande förstagångsföräldrar går igenom, antar jag.

Jag har inga barn och jag har aldrig haft hund. Jag har egentligen aldrig haft någonting mer än mig själv att ta hand om - och det har varit fullt upp. Men jag älskar ju hundar! Och än har ingen huggit mig av avsky. Tvärtom, de flesta hundar verkar gilla mig. Så varför har jag då inte skaffat någon tidigare?

Jo, för att jag tar det på så otroligt stort allvar att jag aldrig har hittat det rätta tillfället. Jag ställer mig själv alla rannsakande frågor; hur ska det gå, ska jag ha råd, vad måste jag ge upp, vad ska jag göra med vovven på dagarna om jag i mitt vagabonderande frilansliv inte får ta med den till jobbet? Visst bor jag för trångt? Ska jag verkligen ha en valp, är det inte bättre med en omplaceringshund? Tänk om jag tröttnar?

Tusen frågor far genom mitt huvud.

Medan E ligger på och skickar bilder på Mumtaz, som troligen är dräktig med en yster gosse från Provence. Är det så, blir det nedkomst någon gång i maj och valpleverans i mitten på juli.

Visst fan är det dags!? Visst är jag redo att börja ta ansvar för en annan varelse? Visst behöver jag någon som kräver att jag kliver upp ur bingen på mornarna? Visst har jag gjort mig förtjänt av en kompis som blir galen av lycka när jag kommer tillbaka från affären? En som heter Trofast och lägger sitt huvud i mitt knä och och säger voff?

Eller inte...

En sådan här, kanske?

Påskbestyr.

Idag söndag var det ut med det gamla och in med det nya. Och med det gamla menas bl a lite kvargglömt julpynt och en mumifierad pommes frites under soffan! Och med det nya menas frisk luft, putsade fönster och påskpynt.

Och så veckans fråga: Hur fan påskpyntar man ett hem utan att det ser ut som ett dagis?

Kukeliku

Krossad ananas.

Det gick vilt till i Malmö i helgen. En japansk popartist som spelade in en video där, blev nedslagen, rånad och misshandlad, stackarn. Mannen var, enligt Sydsvenskan, utklädd till ananas! Det var en aning otippat, va?

Att en japansk popstjärna spelar in video i Malmö, menar jag.

Griniga gamla gubbar.

Burn baby, burn.

Bårrtskänkes.

Om man antar att annonsörerna på Blocket utgör ett tvärsnitt av Sveriges befolkning, så tror majoriteten av svenskarna att fåtölj stavas med o.

Fotölj med nykjemad kläddsel.

Finanskris.

Idag höll jag på att köra över Markus Wallenberg på Stallgatan. Han gick och smsade och klev rakt ut i gatan. Han var lite snygg.