fredag 16 januari 2009

Stör mig inte, jag messar.

Satt på bussen i morse och åkte rakt in i en bilolycka nere vid Djurgårdsbron. Det var rena rama kalabaliken med blåljus, kraschade bilar och välta vägskyltar. Och vi satt på första parkett.

Det kanske inte är den bästa av mänskliga egenskaper att vrålglo på bilolyckor, men det är väldigt svårt att låta bli. Det finns något magnetiskt över det. Så alla på bussen iakttog intresserat.

Utom killen som satt bredvid mig. En kille i trettioårsåldern. Han satt på fönsterplats och hade om möjligt ännu bättre utsikt än jag, men icke.... Han smsade. Eller spelade spel eller något. Intensivt, inåtvänt, fokuserat.

Två decimeter ifrån oss pågick ett jättepådrag med poliser som fotograferade, bärgningsbilar som baxade krockade bilar ut ur planteringar, trafik som dirigerades, glassplitter som sopades upp. Men min granne smsade.

Inte en enda gång tittade han upp. Det fascinerar mig något oerhört. Vad är det för fel på en sådan kille. Det är visserligen en god egenskap att kunna vara fokuserad och inte låta sig distraheras, men om det händer något intressant i ens omgivning så registrerar man väl det? Det känns nästan som en skyldighet.

Tänk om den här killen hade suttit på den där airbussen som kraschade på Hudson River igår. Smsandes.

FLYGVÄRDINNAN (försiktigt)
- "Förlåt att jag stör, men skulle du kunna tänka dig att skutta ut på vingen lite fort och lätt..."

KILLEN (tittar upp från telefonen, irriterat)
- "Va? Va fan....?"

3 kommentarer:

Anonym sa...

Det är nog någon nedärvd märklig egenskap som gör att man dras till olyckor och andras elände.
Förr var det folksamlingar på galgbacken. Bra att vi slipper samlas där idag...

Anonym sa...

Hm. Det finns personer i min omedelbara närhet som kan uppvisa samma beteende.
Det är fascinerande ibland, men mest irriterande.

Anonym sa...

Hm. Det finns personer i min omedelbara närhet som kan uppvisa samma beteende.
Det är fascinerande ibland, men mest irriterande.