I medias klor.

Jag fascineras ofta över hur mycket media styr mitt liv. Hur jag okritiskt tuggar i mig det som tv, radio och tidningar bestämmer ska stå på menyn.

Idag kom jag alldeles självmant att tänka på att jag nästan hade glömt bort de instängda gruvarbetarna i Chile.

Nästa vecka är det två månader sedan raset och de 33 gruvarbetarna sitter fortfarande kvar därnere i mörkret, 700 meter under marken. Men jag har inte ägnat dem en tanke, därför att min morgontidning och tv inte heller har gjort det.

Men nu tänker jag på dem igen. Och jag kan meddela att en av flera borrar redan har nått 300 meter, de anhöriga väntar fortfarande i ett tältläger och att man räknar med att kunna börja plocka upp arbetarna i en speciell metallkapsel i slutet på oktober, början på november, om inget oförutsett händer.

Bara så att ni vet.

Välkomna upp. Snart.

En dag på Passenheten.

Jag vinglar in hos Passpolisen på Bergsgatan för att förnya mitt pass. Jag kommer tidigt, men det är ändå 45 personer före i kön.

Jag går och äter frukost på ett fik och sedan går jag en promenad i snålblåsten. När jag återvänder till Polishuset är det fortfarande tjugo personer framför mig i kön och jag ser ut som fan i håret.

Till slut blir det min tur. Jag drar undan ett skynke och kliver in i ett bås där en poliskonstapel väntar bakom skottsäkert glas. Jag får visa mitt leg och sedan frågar han med entonig röst hur lång jag är. Jag funderar på att påstå att jag är 2.03 för att se om det blir nån reaktion. Men jag besinnar mig och säger som det är; jag är en och sextiosju.

-"Vill du veta färg på ögonen", frågar jag inställsamt.
-"Nej, det behövs inte längre", svarar konstapeln, "men sätt dina pekfingrar på glaset här så tar jag dina fingeravtryck."
-"Hoppsan hejsan, är jag arresterad", skrattar jag lite nervöst.
Han tittar trött på mig och säger "Tryck hårdare, jag ser inget"

-"Ställ dig förresten på dom två fotavtrycken i golvet och glo in i kameran", säger han sen.
- "Hinner jag kamma mig", säger jag och drar i mitt vindrufsade hår.
- "Håll utkik efter två blixtar och försök låta bli att blinka", svarar konstapeln med entonig röst.

Och så tas två foton utan att jag märker det och jag blundar på bägge. Omtagning med suck följer.

Sedan får jag skriva min namnteckning på en liten skrivplatta och sen visar han upp resultatet på en skärm.
-"Jaha, så här blir det, nöjer vi oss med det här?" frågar han trött.

Jag stirrar på passfotot som visas på skärmen och förstår först inte vem det är som glor hålögt mot mig. Det är ett monster med svarta ringar under ögonen och kalkonhaka. Enormt fluffhår på vänster sida och spikrakt platt hår på höger. Jag ser ut som en högerparentes.

-"Nöjer vi oss så här", upprepar konstapeln.

Hela mitt väsen vill vråla "NEEEEEJ, tammefan att vi nöjer oss så här! Ta om fotot snutjävel och se för fan till att sätta lite anständigt ljus som tar bort det svarta under ögonen och kalkonhakan. Retuschera omedelbart bort mitt parentesformade hår och den galet stirrande blicken. Jag ser ju ut som Ulrike Meinhof!! Du fattar väl själv att jag ABSOLUT INTE kan leva med den här bilden i mitt pass i fem år...."

Men istället hör jag mig själv säga
-"Ja tack, det blir så bra så.

-"Det blir fyra hundra kronor", säger poliskonstapeln.

Tack goe konstapeln

Tisdagsbekännelse.

Jag vet inte vem Lindsay Lohan är.

Jag ser henne i tidningen nästan varje dag och hon håller tydligen på att knarka ihjäl sig. Jag tror mig ha förstått att hon är skådis.

Om ni så sloge ihjäl mig skulle jag inte kunna redovisa någon film eller tv-serie Lindsay Lohan varit med i, eller något annat hon tagit sig för i livet. Utom att knarka, då. Det har jag förstått är något av en favoritgren.

Men för övrigt...? Inte en susning.

Lindsay...?

Att gå i graven med sin hemlighet.

Mitt förra inlägg har genererat några kommentarer. Bland annat säger Sussi att hennes mamma påstår att vissa hemligheter bör följa med en i graven och att svampställen utan tvekan är en sådan hemlis.

Och detta får mig att tänka på annat som gått i graven med någon och försvunnit för alltid.

På min barndoms jul- och påskbord till exempel, var prinskorven ett måste. Men det var inte vilken prinskorv som helst, utan en mycket speciell sort som vi fick från farmor. Hon i sin tur köpte den hos en charkuterist i Eksjö. Jag minns fortfarande att den hade en alldeles särskilt len och fin smak, som jag aldrig känt hos en prinskorv vare sig förr eller senare.

En jul ringde farmor till oss och var mycket upprörd. Hon och farfar hade tagit Chevroleten till Eksjö för att köpa en rejäl ranson korv till helgerna. Men väl där möttes de av charkuteristens hustru, som berättade att det tyvärr inte fanns nån prinskorv i år. Och inget annat år heller, för den delen.

För charkuteristen hade dött och han hade helt enkelt tagit med sig receptet i graven. Korven dog med gubben, om man säger så.

Hela affären var full med folk som hade kommit enkom för den fabulösa prinskorven, men tji fick dom.

Så här i efterhand kan det vara svårt att begripa vad charkuteristen ville uppnå med detta sturiga beslut. Om han hade haft någon som helst omsorg om de efterlevande, så hade han väl låtit korven leva vidare, eftersom det var den som fick rörelsen att gå runt. Men nu blev det inte så.

Och synd och skam var väl det, för maken till korv har jag som sagt inte smakat, varken förr eller senare.

Och för att återgå till det jag började prata om, nämligen att gå i graven med svampen, så är det faktiskt många som gör det. Men då tyvärr på ett lite mer dramatiskt vis.

För av någon outgrundlig anledning har folk svårt att se skillnad på champinjoner och vita flugsvampar. Vilket egentligen är lika lätt som att särskilja lingon från blåbär. Men man misslyckas alltså med detta och går utan att tveka hem och snor ihop en omelett på vit flugsvamp.

Och den omeletten lagar man garanterat bara en gång. Och sedan går receptet raskt i graven med sin upphovsman. För evigt, amen.

Vila i frid, dyre prins.

Inget får man ha ifred.

Det är ett väldigt svampplockande nu för tiden. Plötsligt är varenda kotte ute på helgerna och repar kantareller. Med buller och bång.

Och det är inte så att det bara gås ut i skogen och plockas svamp, som sedan rensas och tas om hand, i all enkelhet, i tysthet. Nej, det ska hållas på och basuneras ut till höger och vänster. Det har helt enkelt gått mode i svampplockning.

Det ska redovisas på Facebook med bilder av dignande korgar och det ska specialinköpas dyra Hunter-stövlar, flashiga korgar och japanska svampknivar med borst.

Och så det värsta av allt, man berättar var man har hittat svampen! Den som avslöjar sina svampställen har inte förstått nånting.

Själv plockar jag surt vidare i tysthet. Sammanbitet rensar jag och fryser in min skörd utan att orda vidare om det.

Och det skulle aldrig falla mig in att berätta var jag har varit.

Kalla mig gärna svampplockarelitist, det kan jag leva med.

En groda på hatten.

En bra början.

Idag fyller jag år. Jag började födelsedagen med att unna mig en taxiresa till jobbet. Vid ratten satt Christos från Aten, tjock, fryntlig och pratglad. Han spelade den här låten för mig på min stora dag.

Det är inte varje dag man får höra Percy Faith i en taxi. Kan man få en bättre början på dagen?

Tiden går, klockan slår.

Här har man hållit tummarna så att dom har svartnat för att värmlänningarna, utlandssvenskarna och norra Dalarna skulle ha givit sina röster åt allianshållet, så att kommandot återtas och Sverigedemokraterna blir avväpnade. Men nu verkar det ju inte bli så, utan man får helt enkelt förbereda sig på fyra mycket märkliga år. Skämmigt är vad det är. Det kanske borde vara körkort på rösträtt.

Detta om något kanske kan lära dom lata soffliggarna att varje jädrans röst är viktig, gör skillnad och räknas. In på ena handens fingrar räknas dom. Om vi någonsin tvivlat på det, så vet vi det nu.


Och apropå räkna - är det någon som har hajat att femtioöringen försvinner den sista september? Detta upprör mig mycket.

Kommer jag aldrig nånsin mer att kunna köpa något som är värt mindre än en krona? Kommer ingenting nånsin mer att kosta tolv och femtio? Finns inte öret längre? Det verkar ju inte klokt.

Jag protesterar kraftigt mot detta!

Jag protesterade visserligen när femöringen, tioöringen och tjugofemöringen togs bort också. Ingen brydde sig då heller.

Men inget kan stoppa mig från att sitta i mitt lilla hörn och pipa "Stoppa nedläggningen av femtioöringen".

Förnöjsamhetens monotoni....

....eller monotonins förnöjsamhet.

Det krävs inte mycket för att få mig nöjd. Vardagens ständigt återkommande rutiner funkar för mig. Varje dag är den andra lik och det går utmärkt, tack så mycket.

Just nu är jag inne i en jobbintensiv period och jag fyller mina dygn med arbete på kontor, några vakna kvällstimmar i hemmets vrå och sedan vila.

Och så på morgonen dagen därpå, på´n igen.

Och det känns bara bra. Varje morgon lämnar jag hemmet med viss förväntan inför sysslorna som väntar. Jag bockar av vad jag ska göra och det jag inte hinner med, sätter jag upp på listan över det som ska utföras dagen därpå.

När jag sedan i kvällningen lämnar jobbet för att vingla hem igen, känner jag en viss förväntan även inför detta. Jag har först gått igenom processen i huvudet om jag ska ta kontakt med någon för att eventuellt gå ut och äta en bit eller klämma en bio - men jag landar alltid i samma beslut. Nämligen det att inte ta kontakt med en jävel, utan åka raka spåret hem och softa.

En snabb koll på posthögen, något gott och enkelt att äta, oftast färdiglagat, och sedan rasa ner i tv-fåtöljen för att skamlöst ägna mig åt mina sjuttio kanaler. Och där sitter jag tills jag reser mig och går och lägger mig. Efter ett bad.

Och nästa morgon, på´n igen.

Och det känns så bra så. Mitt efternamn skulle kunna vara Nöjd.

Funkar för mig.

Yippie!

Idag är det Klamydiamåndagen. Håll i hatten!

Söndagsbekännelse.

Det kändes så skönt att erkänna det där med Björklund och Hägglund så här kommer nästa pinsamma kunskapslucka av bara farten:

Jag fattar inte vad som menas med 2.0, tvåppunktnoll. Jag använder visserligen uttrycket själv, slänger in det lite nonchalant när jag ska beskriva något som är toppmodernt och uppdaterat. Och ibland, när något är j ä t t e n y t t och progressivt kan jag till och med dra till med 3.0, trepunktnoll. Det har nåt med datorer att göra, så mycket har jag förstått, men sen´rå?

Jag kommer visserligen oförtrutet fortsätta att använda uttrycket eftersom det låter lagom coolt och initierat - men har jag en aning om vad jag säger?

Ickepicke.

-"Å ja ba, tvåpunkt noll....."

Lördagsbekännelse.

Jag sitter i min säng och äter en frukost som jag varit och hämtat på det franska bageriet next door. Färskpressad juice, yoghurt med müsli, god macka, en latte och en liten chouquette (som är en fluffig sak med pärlsocker uppepå). Denna utmärkta frukost ger mig styrka och mod att erkänna följande:

Jag kan inte skilja på Jan Björklund och Göran Hägglund. Jag känner visserligen igen dem, jag vet alltså att det är den rufsige med gluggen mellan tänderna som är folkpartist och han den lite mer blankputsade, snygge på ett kristet vis, som är kristdemokrat.

Men jag tycks vara helt oförmögen att memorera deras namn. Än mindre lära mig vem som heter vad. Bara nu när jag skulle skriva det här var jag tvungen att slå upp Göran Hägglunds namn. Jag kom inte ihåg det.

Jag måste hitta nån enkel regel, för det här börjar bli pinsamt.

Göran Björklund och Jan Hägglund

Utrotningshotat, del 1.

När sprang du senast på en dänkflaska?

Jädrar, vad vi dänkte hemma hos mig. Dänkflaskan gick varm veckans alla dagar. Allt som skulle strykas eller manglas dänktes först.

Idag använder svensken ångstrykjärn. Eller så stryker man inte alls. Det är väl det vanligaste. För att inte tala om mangling. Inte många som ägnar sig åt en sådan stenålderssyssla nu för tiden.

Härmed hissar jag röd flagg och förklarar dänkflaskan som utrotningshotad. Och självaste dänkningen måste jag tyvärr meddela, den är redan död. Stendöd.

Bug Attack.

Jag är inte speciellt rädd för insekter, men det är väldigt vad dom dominerar just nu.

Hela sommaren har jag fört en ojämn kamp mot myror, myggor, getingar och flugor. Fästingarna tog visserligen ett litet brejk när det var som varmast, men så snart vädret normaliserade sig kom de tillbaka, pigga, raska och mer på hugget än nånsin förr.

Och sen har visst vandringsgräshoppan kommit till Sverige i sommar också. Ni vet den som åt upp hela Egypten redan före Kristus.

Och nu på höstkanten börjar även tvestjärten pigga på sig.

Skönt då att komma tillbaka till den insektsfria staden, tänker jag. Pyttsan! För där kommer jag ju på att jag läst att antalet kackerlackor i våra hem ökar lavinartat. Bland annat därför att vi släpar hem så mycket färdiglagad mat från krogen. De följer helt enkelt med från restaurangköket. "Om vi får oväntat besök...." i pizza-kartongen!

Och i ett nytt nummer av Vår Bostad läser jag att vägglusen är på väg tillbaka. Det är tydligen vi själva som drar hem även den efter semestervistelser på olika sunkhotell utomlands.

Samma sak med skorpionerna och giftspindlarna. Och malariamyggorna. De slinker också in i våra liv via resväskorna.

Livet på landet ter sig plötsligt inte alls lika riskabelt längre. För vad är väl en liten myrinvasion i stugan mot en skorpion i taxfree-påsen?

Och tänk att det är vi själva som tar hem alla äckliga kryp. Herregud, jag ska aldrig mer lämna hemmet. Jag ska leva där i lugn och ro tillsammans med mina fredliga silverfiskar.

Det räcker så bra så.

Leva loppan.

Skynda fynda!

Nu är det jag som drar till Ica på rotmos.

När jag blir stor ska jag bli lemur.

En gåta: Vad blir kvar om man tar bort ordet ”raffa” ur ”Tant Raffa”?

Tänk att jag sitter i mitt pörte i skärgården en lördagkväll och inte längtar efter att det ska drälla in ett partyglatt gäng som vill grilla och korka upp – utan istället tänker förväntansfullt på morgonen dagen därpå, då jag får duka upp en god frulle på däcket och sitta där i solen och lösa sudoku och glo ut över fjärden.

Då har det gått långt.

Close encounter.

Jag var på Kristallen-galan igår. I vanlig ordning var det roligare på festen än under själva galan. Långlång, tråkig sittning och inte så svängig underhållning.

Under en av 200 reklampauser smet jag ut på toaletten. Det var jag inte ensam om, kön var evighetslång. Till slut var det bara jag och ytterligare fyra-fem tjejer som stod och väntade. Några seriösa nyhetsankare från SVT, ett par produktionsbolagsbrudar och jag.

Då slås en av toalettdörrarna upp och ut kliver Victoria Silvstedt!

Det blir absolut knäpptyst i damrummet och alla stirrar förhäxat på denna u p p e n b a r e l s e. Alla som har stött på henne vet vad jag menar. Hon är som en levande Jessica Rabbit.

Det blonda hårsvallet stod som en kvast runt henne och hon var oändligt lång. Inträngd i något som skulle kunna varit ett pennskrin, så litet var det. Och på fötterna ofattbart skyhöga skor. Hon fnittrade till och såg faktiskt lite osäker ut - fattas bara, som vi blängde på henne.

Sedan samlade hon ihop sig, kastade lite med håret, slickade sig om läpparna och log vänligt mot oss alla. Sedan fnittermuttrande hon något ohörbart och vinglade mot utgången på sina skyhöga klackar. Och plötsligt var hon borta lika snabbt som hon dykt upp.

Kvar stod vi, fortfarande helt tysta, nästan paralyserade, och glodde på varandra. Sedan började vi skratta.

Och som vi skrattade. Vi möttes där i detta jättegarv, som på nåt sätt svetsade oss samman. Det var inte ett föraktfullt skratt, för det är faktiskt svårt att tycka illa om Victoria Silvstedt. Utan det var mer ett nervöst "vad fan var det som hände"-skratt.

Vi hade fått en snabb glimt av "total glamour" på ett sunkigt damrum i Globens Annex - och det kändes fullkomligt surrealistiskt.

Låta nåd gå före rätt.

Läser i mitt husorgan "Mitt i Kungsholmen" att man haffat en 95-årig kvinna i en mataffär på St. Eriksgatan med ett paket frysta smördegsplattor i kappfickan. Nu är hon polisanmäld för snatteri.

Jag tycker man borde utfärda allmän amnesti för alla över nittio, som fortfarande är så matlagningsintresserade att de känner sig nödgade att gå ut och snatta smördeg.

En sådan entusiasm och initiativkraft borde premieras, inte bestraffas.

Det är vad jag tycker.

Mums, bättre än kattmat...