Men vilken osis va....

Jaha, så skulle man flyga till Åre för en liten minisemester. Och som jag har längtat. Och så länge biljetten har varit bokad.

Och som det snöar och blåser just idag. Och som Östersunds flygplats är stängd. Och så försenade vi kommer att bli. Och sååå vi kanske inte ens kommer i väg idag.

Och sååå sur jag blir.

Äntligen.

Och plötsligt på tisdagkvällen tog sig GM, den envisa gamla åsnan, i kragen och tackade ja till en holländsk träskodans med den lille killen.

Det var väl inte så farligt, eller hur?

Inte roligt längre.

Men snälla lilla rara GM, sluta krångla nu. Lägg av att spela hard to get. Det här börjar bli larvigt. Det här hattandet är faktiskt inte roligt längre.

Nej, släpp till nu och låt herr Spyker bjuda upp till dans. Hur svårt kan det va?

Snygg är han också.

Gäst i sin egen stad.

Jag är visserligen inte född och uppvuxen i Stockholm, men jag har alltid haft en jädra koll på stan. Min bror och jag brukar förhöra varandra på var olika gator ligger och vi konstaterar alltid att vi hittar bättre i stan än våra infödda kompisar. Och självklart har vi också bättre lokalkännedom än taxichaufförerna.

Att slå Stockholms taxichaufförer på fingrarna när det gäller lokalkännedom är sannerligen inte mycket att malla sig över. De flesta är nämligen upprörande usla på just detta. Rekordet slogs för några år sedan, när jag hoppade in i en taxi och bad att få bli körd till Valhallavägen. Chaffisen hade ingen som helst aning om var Valhallavägen låg.

Jag blev, om inte förbannad, så i alla fall ganska provocerad av hans totala brist på talang för yrket och började mopsa mig lite. Jag hävdade att det kanske fanns fem gator i Stockholm som jag trodde ingick i baskursen och Valhallavägen borde var en av dom. Chaffisen var totalt likgiltig för min kritik och försvarade sig med att han kom från Huddinge.
- Men du kan väl för fan inte bara köra runt ute i Huddinge hela dagarna, sa jag.
- Jag försöker undvika styrningar till city, svarade han.

Och därmed lade jag mig. Det var inte mycket mer att tilläggga.

Men herregud, det var ju egentligen inte alls det här jag skulle prata om, men nu har jag redan blivit så långrandig så jag ber att få återkomma.

Sockrad tröst.

"Om dagen känns trist och grå,
konsumera en romcom eller två."

Denna lilla dikt har jag skrivit alldeles själv och den handlar om att det inte finns någon bättre medicin efter en dålig dag än en romantisk komedi regisserad av Nora Ephron. Igår kväll sändes You´ve got mail med Meg Ryan och Tom Hanks för hundrade gången. Och jag satt förstås som klistrad.

Ok, visst innehåller filmen en del dumma och ologiska sekvenser och jag är fruktansvärt trött på att Meg Ryan alltid ska vara snorig och förkyld i alla sina filmer. Hon är ju inte ens speciellt bra på det.

Men bortsett från dessa små plumpar i protokollet, så är det verkligen en topprulle. Som håller i ur och skur, år ut och år in.

Och så förstås ett fantastiskt soundtrack. Precis när eftertexterna rullar in kommer den här låten, Anyone at all, som är alldeles underbar. Bortse från det hemmasnickrade, ganska larviga bildcollaget, men sjung gärna med.

Mina damer och herrar, jag ger er Carole King.

Det finns alltid de som har det värre.

Märklig konversation idag på jobbet:

ARBETSKAMRAT
Ska du hänga med på lunch?

JAG
Nej tyvärr, jag ska på begravning. Inget kul, det har varit alldeles för många begravningar för mig det senaste året.

ARBETSKAMRAT
Ja ja, men det finns värre grejor. Tänk Haiti.

Köp en, betala för två.

Nu flaggar några flygbolag, bl a Air France och KLM, för att man ska behöva betala för två flygsäten om man är för fet för att få plats i ett. Och det här är tydligen något som upprör många överviktiga.

Varför då? Vad är det för konstigt med det? Tar man upp två stolar, är det väl självklart att man betalar för två stolar?

Men så har det tydligen inte varit tidigare. Det är märkligt, tycker jag. Det är som om överviktiga människor bara skulle behöva betala för en biff, fast de trycker i sig två. Att den andra biffen helt självklart skulle följa med på köpet bara för att det inte räcker med en biff i krävan för att bli mätt.

Smakar det, så kostar det, som jag brukar säga. Det är bara att bita ihop - eller banta.

Geggamoja i teve.

Jag tänker inte gå in i detalj om vad jag tycker om programmet Paradise Hotel, för då kommer jag bara att framtona som den moraliserande gnällkärring jag är, men det torde/borde vara uppenbart för de flesta vilket jävla skitprogram det är.

Ett program, som går ut på att pantade, kroppsfixerade unga svenskar ska supa ner sig och nuppa framför kameran i exotisk miljö. Och typecastad för säsongen är Svartenbrandts trasiga dotter. Det är så gräsligt så jag orkar inte ens prata om det.

Men det värsta är ändå att det troligen mest är tjejer i 12-14-årsåldern och snuskgubbar som tittar på eländet.

Varför tittar du på det då, kanske vän av ordning frågar. Jo, det gör jag i rent studiesyfte. Någon enstaka gång då och då. Jag jobbar ju ändå med tv och är intresserad av att se hur långt man kan gå på bästa sändningstid. Vilket i och för sig redan är alldeles uppenbart; man kan tydligen gå hur långt som helst.

Mer än så säger jag inte om det.

För det var egentligen inte det jag skulle prata om, utan om personalen som jobbar på hotellet. Jag bekymrar mig lite för den.

Om jag har förstått saken rätt så är programmet inspelat i Mexiko och det är väl troligen hederliga, katolska hotellanställda som tvingas medverka i den här cirkusen. Vad tänker de när de måste gå in i bild och leverera kuvert till fulla, halvnakna svenskar som ligger och dräller i olika solstolar utan att bevärdiga dem med en blick?

Är de bekväma med det? Att bära fram drinkar till redan stupfulla, att se folk ligga med varandra i poolen som vore det porrfilmsinspelning? För att sedan troligen behöva städa upp skiten efteråt?

De måste tro att de har kommit till Sodom och Gomorra och inte till jobbet. De måste förakta oss djupt. Fy, vad skämmigt.

Out of order.

Fy, vad jobbigt! Tuggummiautomaterna utanför Ica i Båstad strular.


Tack Lilla L på Åsen.

Teddy Pendergrass.

Mannen med den raspiga sammetsrösten har gått ur tiden.
- Tyst, jag minns.

Hej då, adventsstjärnan.

Lys nu allt vad du orkar i kväll och i natt, för i morgon har du gjort ditt. Då åker du rakt in i kartongen och ner i källaren. Och sen ser du inte dagens ljus på ett bra tag. Bara så att du vet.

Lite motvilligt tar jag bort dig. Jag tycker den här julen har gått så otroligt fort. Nog borde du kunnat få hänga kvar några veckor till. Men si det går icke. För på Tjugondag knut dansas julen ut. Och detta är inte förhandlingsbart.

Så lys nu vackert i den frostiga januarinatten, du lilla adventsstjärna. Vi ses någon gång i slutet av året.

Burr.

Inget vore mig mer främmande än att klaga på vädret. Jag äääälskar kylan och snön och rimfrosten på träden får hela Stockholm att se ut som ett jädrans vykort. Svidande vackert!

Men att se sin bil stå på gatan och sakta men säkert förvandlas till en nedisad igloo gör mig ont. Jag har den tveksamma egenskapen att jag ibland lägger mänskliga egenskaper på döda ting och det känns som om bilen har det svårt.

Av den anledningen, och endast den, vill jag att det ska bli lite mildare nu. Bilen fryser.

Skönhetstips från en pårökt ansiktstänjare.

Har du tryckt upp för många hasselnötter i kindpåsarna under jul? Här har du lösningen.

Old school.

Idag läste jag i/på (hur säger man?) Alex Schulmans blogg att han saknade den gamla hederliga passaren.

Då kom jag på en annan gammal hederlig sak som jag saknar. Räknestickan!

Den fantastiska uppfinningen, som var en sorts manuell miniräknare. Som inte hade nåt batteri, som inte behövde nätanslutas. Lika miljövänlig som huvudräkning. Ett vrålfiffigt hjälpmedel, helt enkelt.

Skulle jag fortfarande kunna hantera den? Troligen inte.

Lär man ut The golden Art of Handling a Räknesticka nu för tiden?

Det var bättre förr.

Alltså, vad har hänt med Stjärnorna på Slottet? Skulle inte det vara ett underhållande program, där man fick se kändisar tjata, supa och bråka med varandra och bete sig allmänt divigt och svinigt?

Istället har det urartat till rena rama Terapisoffan. En i taget får de tala ut och ingen säger emot. Det är hämnd, bitterhet och älta gamla oförrätter. Gråt och tandagnisslan, död och elände. Sorg och saknad. Själv sitter man hemma i soffan med ett förväntansfullt leende som sakta men säkert antingen övergår i en generad grimas eller i en ren och skär gråt.

Nej, tacka vet jag första säsongen när Börje Ahlstedt och Peter Harrysson blev drängfulla och skulle slå varandra på käften. Det var tider det!

-"Var är Börje?" -"Han ligger på rummet och surar..."

Too good to be true.

Ibland stöter man på grejor som är så utomordentligt fåniga att man inte vet om det är på riktigt eller inte. Å andra sidan lever vi ju i världens larvigaste tidevarv, så vem vet...

Är det nån som skojar här? Säg att det är nån som skojar...

Vad tror du? Finns Mikael och Fredrik?

Lika som bär.

Tack Chrillo!

Hälsa på släkten...

Jag hör på nyheterna att kungaparet befinner sig på privat resa i Brasilien. Bl a för att hälsa på Silvias familj.

Jojo, det brukar heta så.... Ska vi slå vad om att det kommer att vara mycket sparsmakat med officiella framträdanden för drottningen ett tag framöver, eventuellt hela våren. Och så PANG!, lagom till Viktorias bröllop stiger hon fram igen som en fågel Fenix, med ännu snipigare överläpp, ännu slätare panna, ännu snedare ögon, ännu bulligare kinder. Ännu mer lik en Velociraptor.

Synd på så rara ärtor, det är vad det är.

BUH!!

Trettondagen, rock on!

Jaha, här ligger man och lyssnar på ett program i P1 om en salmonellaepidemi i Alvesta 1953. Vilken sprittande inledning på en toppfestlig dag!

Kär(v)t återseende.

Jag återförenades med mina gamla dockor i julas och de fick följa med mig hem till Stockholm.

Först har vi Barbie, komplett med tre peruker, guldbaddräkt och turban. Hennes garderob är fylld av dräkter och aftonklänningar. En liten ulster med skinnkrage och tillhörande hatt med tofs. Gul regnkappa med stövlar och paraply. Röd sammetskappa och dito pillerburk.

Barbie har jag en relation till. Jag minns hur jag lekte med henne. Jag var väl 8-10 år. Jag minns varenda plagg. Hennes Askunge-klänning i gräddvitt siden. Hennes nattklubbsklänning i svart lamé med tyll nertill och tillhörande mikrofonstativ. Ett rosa jumperset med tillhörande garnkorg (??).

Jag såg just en exakt likadan Barbie på Ebay med utropspris 200 dollar.

Men med docka nr 2 är det knepigare. Det här är min första docka, som jag måste ha fått när jag var riktigt liten. Det är en typisk babydocka, som är rund och go om kinderna och sitter i soffan och tittar på mig med sina klotrunda ögon. Vänder jag henne uppochner skramlar hon lite och sluter sina ögon. Hon har på sig ett par välstrukna sparkbyxor i blå bomull och en vit blus med spets på ärmarna.

Även hon har en välsorterad garderob med tygblöjor, små förkläden, hängselkjol i skotskrutigt, ljusblå manchesterklänning, laxrosa linne. Stickade små tossor och mössor. Allt är mycket välsytt och -skött. Några av plaggen är säkert kläder jag bar själv som baby.

Jag stirrar på dockan, där hon sitter i soffan, och försöker få kontakt med henne. Jag tänker och tänker, men inget händer. Jag tummar på hennes kläder, men dom säger mig inte mycket. Eventuellt känns nåt plagg svagt bekant, men det är också allt.

Jag vill att minnet ska komma tillbaka. Jag måste ju ha lekt med henne hela tiden när jag var liten. Men jag minns ingenting. Det är alldeles blankt i huvudet. Vad heter hon? Jag antar att jag kallade henne för något. Det minns jag inte heller och ingen finns kvar som kan berätta.

Den tidiga barndomen, så viktig, så viktig. Så full av upplevelser som präglar en för livet. Borde man inte minnas dem?

Usch, det är för sorgligt.

Va???

Plötsligt, utan förvarning så här på söndagskvällen, drabbas jag av en känsla. Jag vet inte varifrån den kommer, det är bara en tanke som dyker upp i huvudet och säger med pigg röst: Det ska bli lite kul att gå till jobbet i morgon!

Det var otippat. Var kom den ifrån?

Om och om och om igen. Och igen.

"Ring så spelar vi" nu på lördagmorgonen. En kvinna missar en jätteenkel fråga, men det gör ingenting alls för det är så roligt att komma fram! Och som plåster på såren får hon ju önska en låt också, för guds skull.

Och hon har trehundratriljoner låtar att välja mellan, men hon vet minsann vad hon vill höra i radion nu när hon fått komma fram och önska alldeles själv. Hon vill höra "Du är min man" med Helene Sjöholm!

En låt som har legat mer än ett halvt decennium på Svensktoppen och ä n t l i g e n åkte ut från listan häromsistens, just när jag började tro att det var någon som drev med oss på riktigt!? Som har spelats sönder och samman, på längden och tvären, dagligen och stundligen. Som har dragit över landet som en jävla farsot i åratal. Som står en upp i halsen.

Den vill hon höra, för "den är ju så bra...."

Här har vi uppenbarligen att göra med någon som har kört fast rätt rejält. En person med stora problem. Finns det avgiftningskliniker för sådana som trygghetsknarkar musik?

Gott nytt år!

Gissa mej´rå, hur crazy var jag igår på nyårsafton´rå? Jag var hemma ensam med mig själv. Det har jag inte varit på tjugo år, och den gången var jag tvungen för jag hade vattkoppor. Men i år var det helt frivilligt. Det var bara jag och silverfiskarna. Men dom låg lågt kvällen till ära. Inte ett ljud från badrumsavdelningen.

Så det var jag. Jag dukade fint med söndags- och gåbortsporslinet, kammade mig och satte lite rouge på kinderna. Och så åt jag en god middag. Hälleflundra. Toast Skagen med forellrom till förrätt, förstås. En liten citronmarängtartelette. Gott vitt vin. Många tända ljus. TV. Ro och frid. En nattlig promenad.

På tolvslaget Ring klocka ring med Jan Malmsjö på Skansen (jösses vad han tog i...) och lite bubbel. Sedan radions P1 och Sveriges domkyrkor som ringer in det nya året. Fyrverkerier utanför fönstret. Det räckte så fint för mig. Det kändes som en värdig start på ett nytt år och ett nytt decennium.

Jag skickar med en förhoppning om ett riktigt gott nytt 2010 till alla. Och hur göra det bättre än att släppa fram sötnosarna i det ryska pojkbandet Steklovata och deras fromma budskap om ett fint och fridfullt nytt år.

Happy new year!