tisdag 24 juni 2008

Tyst, jag minns.

Hur kan det komma sig att musik väcker så otroligt intensiva och starka minnen? Att man genom att höra en gammal låt kan komma ihåg exakt hur man kände sig och mådde vid ett speciellt tillfälle, till och med förnimma lukter. Det är både besynnerligt och fantastiskt.

I natt somnade jag med radion på och vaknade på småtimmarna av att hela kroppen kändes som Båstad sommaren 1974; jag stående på pakethållaren på någons minicykel, på väg från Boogie Club, mitt i natten, till nån efterfest eller hem till Janne & Anita på Sjövägen för att dricka te. Eller för att planka in på Malens havsbad. Jag, Anita, Lollo, Janne. Jag i vit t-shirt, rosa- och vitrutig kjol och blöta espadriller. Doften av rosor efter regn. Havet som slår in.

Det visade sig att det var nattradion som spelade Rock the boat med Hues Corporation och direkt hamnade jag i Båstad igen. Jag till och med vaknade av det.



Det finns hur många exempel som helst. Hey Nineteen med Steely Dan, eller för all del hela Gaucho-plattan och jag är tillbaka till en tid och en plats där jag lade alldeles för mycket krut på fel person. Alldeles för länge. Bra skiva, tråkiga minnen.

Eller Your song med Billy Paul. Fritidsresor gör visserligen sitt bästa för att förstöra den för mig, men den får mig fortfarande att hamna i Ylvas och Axels trädgård på Albavägen. Eller i biblioteket i en gammal skinnsoffa. Glada minnen.

Marianne med Steven Stills. Nu ligger jag plötsligt i en sjuksäng på Sahlgrenska i Göteborg och snackar i telefon med Ylva.

New Radicals You get what you give. Tegefjäll med CG, Anne och Göran, där vi spelar Jeopardy-spel och pimlar vin med värkande muskler, efter en skiddag i dimma och blötsnö.

Long train runnin med Doobie Brothers. (Eller svenska versionen med Lill Lindfors - herregud, hade vi ingen smak??) Vi dansar i alla fall som galningar hemma hos Ewa på Kolgavägen. Och går inte och lägger oss överhuvud taget. Eller I'll Have To Say I Love You In A Song med Jim Croce. Ewas rum bredvid garaget. Bruna manchestersoffor, kedjerökning.

Eller Automatic med Pointer Sisters. Nu sitter jag i bil med Therese och Stella och vi är på väg till Emily och Påls bröllop på Marstrand. Och sedan What a feeling med Irene Cara och bröllopet är i full gång. Jag har sjömansklänning och halmhatt och det hänger träfåglar i träden.

So far away med Carole King. Jag sitter på golvet hemma i vårt vardagsrum och gråter över något pappa förbjudit mig att göra. Eller Nothing Rhymed med Gilbert O´Sullivan . Något annat jag inte fick göra. Dramatik.

Things med Nancy Sinatra & Dean Martin. Sissi hemma i köket, som dansar och klickar med munnen, som hon alltid gör när hon tycker att det svänger.

Ja herregud, så där håller det på. Sällsamt är vad det är.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Hej du! Fick länken till din blogg av far din, kul att läsa!

Tänkte på att det är samma sak med dofter, jag kände för ett tag sedan en doft som tog mig direkt till mormors sjöbod. Det var nog inget märkvärdigt med den, men jag tyckte att den var väldigt spännande när jag var en liten tjej. Kanske hade mamma förbjudit mig att gå dit själv för att man kunde få en fiskekrok i foten, eller så var det bara för att det fanns en massa roliga saker där inne.

Hälsningar från kusin Karin

Ank sa...

Karin, vad kul att du tittade förbi. Gör gärna det ofta.

Det är definitivt samma sak med dofter. Doften av kaprifol tar mig tillbaka till trappan på landet på på Selaön, den där väldigt speciella lukten i en flyghangar (konstigt, va?) som jag fortfarande kan känna i näsan från när jag var liten.

Ha en ljuvlig sommar så hörs vi snart. Kram
PS! Hörde av Sissi att du hade roligt på bröllopet i Ryssland.

Anonym sa...

Appropå Ryssland, vodkaglasen var rätt så små, en besvikelse! Å andra sidan fylldes dom på hela tiden, hi hi!

Annars var nog höjdpunkten när vi hängde i "restaurangvagnen" (= pytteliten kiosk och ett ståbord) på en liten snutt av Transsibiriska järnvägen med en växande skara ryssar som hade hört ryktet om svenskarna på tåget, det slutade med att vi sjöng våra nationalsånger och skålade och skrålade om vart annat. Trevligt folk, ryssarna.

Kram /Karin

Anonym sa...

Det var nog bra att du inte alltid fick som du ville

Ank sa...

Hahaha, du har säkert rätt, pappsen! Men jag minns så klart att jag satt framför stereon på golvet och deppade och spelade den där låten om och om igen - troligen ensam hemma.