tisdag 10 juni 2008

Inget fel.


Ingen ska komma och påstå att Stockholm inte är en enastående fantastisk stad när hon visar upp sig från sin bästa sida, som hon gjorde igår kväll. Alldeles ljummet i luften och cykeln tar mig ner till Skeppsbron och Pontus by the Sea, för ett glas rosé med K som fyller år. Hurra hurra hurra hurra för henne. Hon är också enastående fantastisk fast hon inte är en stad, men hon hade lätt kunnat bli Mälardrottning (om den titeln fortfarande funnes kvar), trots att hon är från Lund, som faktiskt också är en trevlig stad - men inte lika trevlig som Stockholm. Eller trevlig på ett annat vis.

Nåväl, när vi sitter där och sippar i godan ro, står plötsligt Leif Pagrotsky vid vårt bord och önskar goder afton. Han är trevlig och synnerligen lättillgänglig. Jag kanske har förutfattade meningar om hur tillgängliga ministrar och f d ministrar bör vara, men Paggan är sannerligen inte bökig på det viset utan synnerligen precis tvärtom.

Han står där vid vårt bord en stund och är ungefär lika lång när han står, som vi är när vi sitter. Vi pratar om ditten och datten och skojar om att Maggan Winberg just passerade - "kanske är Pontus by the Sea en elefantkyrkogård för gamla sosseministrar...?" Och så pratar vi om fotbolls-EM förstås. Paggan låter mig och K lyssna på hans väckningssignal i mobilen; Lasse Granqvists extatiska refererande av Ravellis sista strafftagning under bronsmatchen i VM 1994.

Strax intill spelar ett gäng grabbar boule och det är inte dåligt vad de är bra. De liksom föser lillen framför sig. Det dammar i gruset.


Sedan dyker professor E upp och överlämnar en fin present till K och drar vidare. Han och sonen ska resa till Salzburg i svinottan i morgon. Fotbollsfeber även där, alltså. Sverige-Grekland.

Efter detta cyklar vi över till PA & Co för en bit mat och där visar de Holland-Italien-matchen på tv. Vi börjar kunna skönja ett mönster. Om tv:n är igång på PA:s, måste det vara nåt exceptionellt på gång. I baren sitter Mauro Scocco, klädd i något som K senare beskriver som en "Svenskt Tenn-soffa".

D ansluter på sin proffsiga racerhoj. Han ser ut som han just har klarat av bergsetappen i Tour de France, med handskar och allt. Jag har inte ens hjälm när jag cyklar. Det är idiotiskt, jag vet.

Sedan blir det calamares med aioli och sedan gotländska rödbetor med feta och pata negra. Mer rosévin och inspirerande samtal.

D drar vidare på sin cykel, kanske kommer han att passera Sankt Gotthards-passet på vägen hem. K och jag drar ner till Grand för en nattfösare. Efter en stund ber K mig att blunda och sedan förhör hon mig på detaljer i rummet vi sitter i. Jag har alla fel! Skrämmande! Jag sitter mitt i den anrika Cadierbaren och har ingen som helst koll på detaljerna. Vilket uselt kronvittne jag skulle bli!

På vägen hem i den fortfarande ljumma natten passerar jag Fredsgatan 12, där trappan är full av festande människor och musiken dånar ut över Rosenbad. Under Tegelbacken hånglas det och utanför Stadshuset tar några japaner gryningsbilder över Riddarfjärden.

Koltrastarna eskorterar mig hela vägen upp för Hantverkargatan och jag kommer hem samtidigt som morgontidningen. En helt vanlig måndagsnatt under ett massivt högtryck i Stockholm. Inget fel med det.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Stockholm i mitt hjärta,
låt mig besjunga dig nu,
åldrad i ungdomlig grönska,
öarnas stad, det är du!
Av städer jag känner i världen
är du den stad som fått allt.
Genom Mälarens kärlek till havet
är du en blandning av sött och salt.

Ank sa...

Hear, hear!

Anonym sa...

Ååh! Jag var också med. På alla anhalter. Fast ändå inte. Nu vet vi varför vi bor i Stockholm.