Jag hatar att bli skrämd. Jag skulle aldrig drömma om att se en hel skräckfilm. Alltså en sån där som Blair Witch Project eller Stilla natt, blodiga natt. För jag blir verkligen så geniunt skräckslagen att jag har svårt att hämta mig efteråt.
Däremot kan jag tänka mig att utsätta mig för en välproddad thriller då och då. Men även dessa skrämmer vettet ur mig.
De försåtliga dramaturgiska fällorna som är gillrade överallt. I musiken, i duschen, inne i garderoben. I hissen, i parkeringshuset.
Måste människan gå och duscha nu? Måste regissören välja att ha en point of view-kamera inne i garderoben när den värnlösa kvinnan står där och väljer klänning? Står mördaren därinne, är det det dom försöker säga? Och varför ska samma eländiga fruntimmer ner och hämta bilen i garaget klockan ett på natten.
Ta Copy Cat t ex, som går på tv ikväll. En otroligt läskig film, som handlar om den stackars plågade Sigorney Weaver, en rättspsykolog som har låst in sig i sin våning i åratal efter ett fruktansvärt möte med en seriemördare, som är ute efter henne därför att hon vittnat mot honom i en rättgång.
Jag dör, så läskig är den. Men bra. Så jag kan inte sluta titta, fast jag vet hur det går, för jag har sett den förr. Men jag lägger höger underarm framför ögonen och över hela tv-bilden, så att jag bara kan läsa textremsan och höra vad de säger.
Men ljudet är illa nog. Musiken, de gnisslande stråkarna. Flåsandet.
Jag skiter på mig, så läskig är den.
2 kommentarer:
Paranormal activity, första filmen alltså. Jag kissade nästan ner mig, och då gillar jag ändå att bli skrämd i lagom dos.
...Gud! Aldrig ser jag sånt...scares the living daylight out of me...kan inte ha det i blodomloppet..är oerhört lättskrämd och är just rädd för att bli så rädd..modigt av dig och sitta på soffkanten och kisa till såna pulspåslags-filmer..Bah!
S
Skicka en kommentar