Mission impossible.

Att köpa bil. En begagnad sådan. En fullkomligt omöjligt uppgift.

Ju fler människor jag rådfrågar, desto fler svar får jag. Och alla tycker olika:

- Du är en jävla idiot om du köper franskt. Citroen, Peugeot och Renault ska du sky som pesten.
- Men det är ju ändå tre jätteetablerade bilmärken som har överlevt hur många år som helst, försöker jag.
- De gör sönder hela tiden och så klarar de inte vinterklimat och regn.
- Men det regnar väl i Frankrike också? Jag har absolut för mig att jag har varit där när det har regnat. För att inte tala om de bistra vintrar jag upplevt i Alperna. Går det inte att använda de franska bilarna där, menar du?
- Håll inte på och säg emot, jag vet jag vad snackar om.

Nästa man:
- Det finns egentligen bara en grundregel; håll dig till de tyska bilarna. Först Audi, sen VW, sen i nödfall BMW och Merca. Nej förresten, inte BMW; det är det bara idioter som kör!

En tredje åsiktsmaskin:
- Ingen årsmodell före 2000. Och inte över 10.000 mil. Då är den slut.

Nästa man till rakning:
- Jag säger bara Volvo! Allt annat kan slänga sig i väggen. Om en vanlig bil är slut vid 12-15.000 mil, kan du lägga på 10.000 mil till på Volvo. De går för evigt.

Nästa:
- Du kan fullständigt skita i hur många mil den har gått. Det är antal ägare som gäller - och att kamremmen är bytt.

Och nästa:
- Sydkoreanerna ska du passa dig för. Det är rena rama Dinkie Toysen.

Nästa efter det:
- Sydkoreanerna har oförtjänt dåligt rykte. Det är mycket bil för pengarna.

Och en annan:
- Jag kör bara japanskt. Framför allt Honda och Toyota. Du bara MÅSTE köpa japanskt. Driftsäkert och pålitligt.

Så här håller det alltså på, dagarna i ända. Jag försöker köpa bil, men jag börjar allvarligt tro att det aldrig kommer att bli av.

Snälla människor, ni måste förstå att jag är våg! Jag kan inte bestämma sånt här själv, men jag är inte heller hjälpt av alla dessa motstridiga åsikter. Inte ett enda dugg.

Jag tar bussen istället,det blir enklast.

För guds skull, köp ingen brödbil. De möglar direkt!