Nu är den tillbaka, den felprogrammerade koltrasten. Varje natt sitter den i en trädkrona utanför mitt fönster och saluterar och flöjtar som vore det april. Ibland låter den nästan som en näktergal. Eller som en mix av båda. Jag måste nog tillfråga min vän ornitologen om detta, för det känns så himla märkligt att höra denna jublande vårsång en vecka före första advent.
Det är inte första gången jag har stött på den här årstidsförvirrade pippin, men tidigare år har jag fascinerats över att ingen annan verkar reagera nämnvärt. Människor har skyndat genom parken precis som vanligt och jag har stått där ensam och glott och lyssnat.
Men i år sjunger den så oerhört sprudlande och högt att även andra nattvandrare noterar den. Igår kväll vid midnatt när jag var på väg hem, stötte jag ihop med en hundrastande man, som stod blixtstilla med ansiktet vänt uppåt.
- "Hör du vad jag hör", frågade han mig.
- "Ja, visst är det märkvärdigt", svarade jag. "Och härligt".
- "Det låter som vår", sa mannen medan hunden drog i kopplet.
Och ovanför våra huvuden slog koltrasten bakut i en kanonad av våryra. Medan novemberregnet strilade ner och nästan övergick i snö.
Toktrast.
4 kommentarer:
Men ååh vad härligt hoppingivande med ett vårtecken mitt i det gråa!
Så vackert och tokigt. Kanske det är din pappa? Puss från Karlavägen
Jag hörde den i morse, precis innan det blev ljust. Fantastiskt härligt!
traste lindén. nä, fan också, skulle ju inte ju...
Skicka en kommentar