Silverfisk-eländet.

Det har kommit lite frågor om mina silverfiskar. Ni undrar hur dom mår.

Och jag måste tyvärr meddela att dom aldrig har mått bättre.

För er som inte känner till det, så har jag alltså ett hippiekollektiv med silverfiskar boende hos mig. Alltså inga hyresgäster, utan simpla snyltare och gratisätare. Parasiter som hänger runt, fast jag har bett dem att dra många gånger.

Ok, jag erkänner att jag en enda gång, när jag kände mig ensam och svag, antydde för dom att dom kunde kännas som lite sällskap ibland. Och det, mina vänner, får jag sota för nu. De tar sig nämligen f r i h e t e r. Enorma friheter.

Tänk er själva att ha ett gäng pårökta småflummare som snurrar runt överallt i lägenheten. Om dom ändå kunde hålla sig i badrummet, men det gör dom inte. Nej, dom har utsett hela mitt hem till sitt eget Woodstock.


Varje dag när jag kommer hem ligger det som en liten, liten minidimma av haschrök i luften. Och på hallmattan fullt med pyttesmå jointar. När jag sedan går ut i badrummet sitter silverfiskarna i tvålkoppen och skriker av skratt. Små pipiga, gälla hysteriska skratt. När jag frågar vad det är som är så jävla roligt, kan dom inte svara. Dom bara skrattar.... Helt omotiverat.

För att inte snacka om alla dessa pyttepyttepyttesmå jesussandaler som ligger och dräller överallt. Jag har sagt åt dem att ställa sina sandaler snyggt och prydligt på biobiljetten som jag lagt fram, men det skiter dom i. Och de mikroskopiskt små pannbanden och kaftanerna har jag bett dem att hänga in i tändsticksasken. Men det struntar dom också i. Dom skiter helt enkelt i mig. Och det stör mig nåt fruktansvärt...