Vänner.

Alldeles nyss ringde Y och A från en stökig jazzklubb i Köln, Tyskland. Ljudnivån i bakgrunden var öronbedövande och de turades om att skrika i telefonen och jag skrek tillbaka. Hälften av det som sades gick förlorat, men en sak hörde jag:
- Vi sitter här och är lite halvfulla och undrar varför du inte är med oss.

Suck. Vänner. Utan dem är jag intet.