Var är den?

Mot min vilja har jag nu tittat på Efterlyst i över fyrtio minuter.

Den som uppfinner en fjärrkontroll som ger sig tillkänna när man visslar på den, kommer jag att nominera till det alternativa Nobelpriset.

Hoho... hohoo..?

OBS! Pedovarning!

Den här låten tyckte jag var kanon när den kom i slutet på sextiotalet. Jag sjöng med för full hals på hittepå-engelska. Tralalala. I knästrumpor.

Men så hörde jag den på radion härom dagen, så här över 40 år senare, och lyssnade för första gången på texten. Vad fan är det karln sjunger?

So hurry home to your mama
I'm sure she wonders where you are
Get out of here
Before I have the time
To change my mind
'Cause I'm afraid we'll go too far, Oh,

Kolla in den här rätt bisarra videon. Lyssna på texten. Vad har vi här om inte en oförlöst fullblodspedofil som försöker lägga band på sig. Tralalalala!

Tänkte inte på det. När jag var typ 12.

Gha... Kha.... Vha.....?

Alltså, det här med att Muammar Khadaffi plötsligt inte längre heter Khadaffi, som han har gjort så länge jag kan minnas, utan Ghadaffi....

Är det nåt man bara förväntas hacka i sig, eller finns det någon rimlig förklaring?

Vha???

Talking to me....?

Motsträvig mö.

I helgen var jag på en liten tillställning som kanske inte blev riktigt som jag föreställt mig. Väldigt trevligt och roligt på många sätt, men ändå inte riktigt hundra. Allt blir ju inte det.

Detta får mig av någon anledning att tänka på en grej som hände nångång på det glada sjuttiotalet. Jag och ett gäng kompisar skulle ordna möhippa. Det var en av de första möhipporna i mitt liv, vi var nånstans i tjugoårsåldern. Vi kände egentligen den blivande brudens blivande man bättre än vi kände henne, men vi skulle ändå ordna möhippa.

Redan vid hämtningen började vi ana oråd. Tjejen var sur som ättika och hade ingen som helst lust att bli utdragen på skojsigheter av det ystra tjejgäng som stod och trampade utanför hennes port.

Jag kommer inte ihåg alla detaljerna, men jag minns att vi mot slutet av kvällen hade tvingat ner henne i en skrinda. Vid det här laget var vi alla ganska packade, eftersom vi hetsdrack av ren stress över att baxa runt denna synnerligen motvilliga mö. Den enda som var hyfsat nykter var bruden själv, där hon satt käpprakt upp i skrindan och molteg med arga ögon.

Och det är här nånstans i det allmänna virrvarret som vi råkar dra skrindan med sitt sura innehåll över en trottoarkant, så att den välter och bruden trillar i gatan. Pang!

Hon blir rasande, kastar sig över första bästa tjej i gänget och biter henne så hårt att blodvite uppstår. Sedan rusar hon därifrån.

Kvar står vi och glor häpet på varandra. Festobjektet är som bortblåst.

Kvällen slutade på akuten, eftersom nån i gänget hade läst att det är farligt med människobett och att tjejen därför borde få stelkrampsspruta. Där satt vi, den havererade möhippan (minus bruden förstås), och skränade och fick flera tillsägningar om att tona ner oss några grader. Men det gick liksom inte, så uppe i varv som vi var.

Jag minns sittningen på akuten med glädje. Vi höll på att skratta ihjäl oss åt hela situationen och fick ett minne för livet. Själva bröllopet, som man får anta följde på detta, minns jag däremot inte överhuvudtaget.

Som sagt, ibland blir det inte som man har tänkt sig. Och man kan inte tvinga människor att ha roligt.

"Släpp av mig, jag vill inte....!

Pang på rödbetan.

Jag höll på att krocka med en skock tackor ute på landet härom kvällen. Det var Annika och Stefan, traktens fårfarmare, som tillsammans med sina bordercollies flyttade fåren till en ny hage, där de skulle få bekanta sig med baggen Engström, en elegant herre i sina bästa år.

Ett litet problem var att tackorna var absolut livrädda för Engström. Han gjorde sina trevare, försökte komma fram och lägga bort titlarna, men de yra hönsen till får flydde i skräck så fort han närmade sig.

Annika och Stefan såg bekymrade ut. Hur skulle det här gå? Det går ju inte att ha en bagge som inte tackorna gillar. Då blir det inga barn gjorda.

För det är just barn det ska bli. En helsickes massa barn. Som ska födas nån gång i början på nästa år.

Och Engströms uppgift är helt enkelt att gå där i hagen och vara tjusig och potent och sätta på så många tjejer han orkar och förmår. Om han nu får komma till.... Det återstår att se.

Engström bar en svart sele runt sin ulliga kropp. Och detta inte enbart för att vara flott. Nej, selen fyller även en funktion.

Längst fram på selen sitter det nämligen en grön krita. Och varje gång Engström bestiger en tacka, är det tänkt att det ska det bli en färgfläck på hennes rygg. Så att Annika och Stefan kan se hur många som har blivit påsatta.

Jag menar, är inte det lite... opersonligt? Lite väl drastiskt och resolut? Vad hände med romantiken? Uppvaktningen? Förspelet?

Nej, pang på i ullstrumporna bara, "wham bam thank you mam", helt utan finess och där står flickstackarn och undrar vad det var som hände. Med ett grönt streck på ryggen och ett par ungar i magen.

Nej, fy fan säger jag.

Hallo snygging, går du ofta hit?

Iiiiiiiiiiiiiih!

Det är nåt med mig och skräckfilmer.

Jag hatar att bli skrämd. Jag skulle aldrig drömma om att se en hel skräckfilm. Alltså en sån där som Blair Witch Project eller Stilla natt, blodiga natt. För jag blir verkligen så geniunt skräckslagen att jag har svårt att hämta mig efteråt.

Däremot kan jag tänka mig att utsätta mig för en välproddad thriller då och då. Men även dessa skrämmer vettet ur mig.

De försåtliga dramaturgiska fällorna som är gillrade överallt. I musiken, i duschen, inne i garderoben. I hissen, i parkeringshuset.

Måste människan gå och duscha nu? Måste regissören välja att ha en point of view-kamera inne i garderoben när den värnlösa kvinnan står där och väljer klänning? Står mördaren därinne, är det det dom försöker säga? Och varför ska samma eländiga fruntimmer ner och hämta bilen i garaget klockan ett på natten.

Ta Copy Cat t ex, som går på tv ikväll. En otroligt läskig film, som handlar om den stackars plågade Sigorney Weaver, en rättspsykolog som har låst in sig i sin våning i åratal efter ett fruktansvärt möte med en seriemördare, som är ute efter henne därför att hon vittnat mot honom i en rättgång.

Jag dör, så läskig är den. Men bra. Så jag kan inte sluta titta, fast jag vet hur det går, för jag har sett den förr. Men jag lägger höger underarm framför ögonen och över hela tv-bilden, så att jag bara kan läsa textremsan och höra vad de säger.

Men ljudet är illa nog. Musiken, de gnisslande stråkarna. Flåsandet.

Jag skiter på mig, så läskig är den.

Orm i paradiset.

Var på mycket trevlig middag hos mina kompisar R och J härom dan. De råkar bo på Beckholmen - bara så där! Ni vet den lilla ön som ligger precis bakom Gröna Lund, den med giraffkranarna. Där bor de i ett underbart gammalt hus, i ett ombonat och trivsamt hem. Bara så där!

Vi åt middag i matsalen, där man genom ena fönstret har en panoramavy över Kastellholmen, Strömmen, Slussen och hela Stadsgårdskajen. Genom ett annat fönster ser man Fritt fall och berg- och dalbanan på Gröna Lund. Och alla båtarna som ligger utmed kajkanten.

Man kunde ha värre utsikt.

Ett alldeles fantastiskt boende, med andra ord. "Ja, här kör man in i en helt egen liten värld", som taxichauffören uttryckte saken när han släppte av mig strax efter bron.

Under middagen pratade vi bl a om blommor och odling. Jag frågade om de hade trädgårdsland.
- Är du galen", sa R, "hela ön är full med kvicksilver. Här går inte att odla nåt".

Och så berättade han att Beckholmen är full av giftiga tungmetaller och att hela översta jordlagret måste bytas ut. De håller visst på med det just nu.

Ända sedan 1600-talet, i nästan 400 år, har det legat industier och båtvarv här och holmen är späckad av miljögifter. Man har försökt uppskatta hur mycket skit det finns i marken och hur otroligt det än låter så har man kommit fram till att det troligen rör sig om 435 ton bly, 4,5 ton arsenik och 2,4 ton kvicksilver.

Och sedan länge har de som arbetar och bor på Beckholmen avråtts från att odla grönsaker, äta bär och att vara försiktiga med damm som virvlar upp från marken.

Så där sitter alltså R & J i sitt vackra hus på en alldeles egen ö på Djurgården i Stockholm och törs inte äta hallonen som växer på tomten eller kratta grusgången av rädsla för att bli förgiftade.

Ett mini-Tjernobyl mitt i stan. Nästa gång jag besöker Beckholmen kommer jag att röra mig mycket långtsamt för att inte röra upp damm och bara prata på utandning.

Skitigt redan då.

Hellas!!!

Idag har jag hastigt och lustigt bokat en resa till Grekland. Tolv dagar i september. Jag hänger på goda, trevliga, härliga vänner som åker dit varje år i september. För min egen del var det alldeles för länge sedan jag var där.

Jag tittar på min resplan som nyss kom i mejlen och jag tänker på det salta, salta havet, kristallklart vatten och doften av torkad timjan. På hisnande vyer över solnedgångar.

Ljumma kvällar. Att sitta på en taverna på stranden och känna dagens solbränna hetta i skinnet. Se solen gå ner i havet. Beställa in kalamares och en panna retsina till.

Jag känner mig faktiskt lite gråtfärdig av glädje och förväntan. Inte förrän nu, när resan är bokad och klar, förstår jag hur mycket jag har saknat Grekland. Fantastiska, underbara Grekland.

Så här, nånting...

Oj oj oj.

Jag noterar att det är ofantligt mycket rönnbär i år. De hänger i tunga klasar i träden.

Och ni vet ju vad det innebär enligt Bondepraktikan. Det blir vargavinter. Fimbulvinter. En lång, kall, snörik värstingvinter.

I år igen.

Så lika bra redan nu att gå till Biltema och köpa snösskyffel. Dubba däcken. Ladda upp med Arméns Hudsalva och renfällar. Fylla källaren med torrskaffning. Pasta. Sardiner. Bullens Pilsnerkorv. Burktomater.

Rusta sig, helt enkelt. För det kommer att bli tuffa tag framöver. Köldskador, frostrosor och snöblindhet. Bottenfrusna brunnar och snöskottning redan i oktober. Åka hundspann till jobbet.

Sug på den, ni!

Flamma stolt.

Det var ingen måtta på flaggandet på stan igår.

När jag passerade Stadshuset på väg till jobbet smattrade de svenska fanorna mot den klarblå himlen. Samma sak på Sheratons tak. Rosenbad. Hela Norrbro. Operan. Slottet.

Grand Hotel. Hela Kungsträdgården. Dramaten. Varenda SL-buss i hela stan. Så långt ögat kunde se var det svenska flaggor.

Jösses, tänkte jag, det måste vara nåt stort på gång. Vad kan det vara, vad kan det vara? Allmän flaggdag, helt klart, men varför?

Det visade sig vara Drottningens namnsdag. Silvias namnsdag. Alltså, Silvia hade namnsdag och på alla flaggstänger över hela landet hissades flaggan.

Tänk om den tyska tonårsflickan Silvia Renate Sommerlath hade vetat detta, när hon i mitten av det glada sextiotalet tog moppen till plugget i Düsseldorf, med det långa håret fladdrande på ryggen.

Att det en gång i en framtid skulle hissas flaggor i ett för henne vilt främmande land bara för att hon råkade heta Silvia.

”Aber nein”, skulle den tonåriga Silvia utropa där hon satt på sin Zündapp, ”det finns inte ein möglichkeit, det är en alldeles für absurd tanke”.

Allt hon tänkte på då var väl att hon ville bli ihop med en snygg, rik kille. Och att det var bensin i moppen.

Så alltså en fullständigt absurd tanke där och då i Düsseldorf på sextiotalet.

Och när jag tänker efter, en lika absurd tanke här och nu i Stockholm på 2010-talet.

"Nein, dass glaube ich nicht...."

Rajtantajtanminister.

Jag har en kompis som är god vän med Beatrice Ask.

Ikväll skriver hon (min kompis alltså) följande på Facebook:

"Trevlig fest på Cafét. Tack Micael Bindefeld och hela gänget.... Och Bea.. så underbart att träffa Dig världens bästa Justitieminister. När jag kommer hem ska vi ut och buuuusa. Kraaaaaaaam!....."

I mean, really... Vi pratar väl ändå om Sveriges justitieminister. Hon som ensam är ansvarig för hela rättsväsendet och lagstiftningsfrågor, brottmålsärenden, bekämpning av terrorism och annat märkvärdigt och viktigt.

Jag vill inte veta av att hon är ute och buuuuuuuusar.

Stadens ljud.

Första dagen på jobbet efter sex veckors ledighet. Jag skriver ledighet, eftersom jag frilansar och således inte har betald semester utan i praktiken har varit arbetslös utan lön i sex veckor.

Men jag låtsas att jag har haft semester, det känns bättre.

Hur som helst, det dagliga livet på landet är slut för den här säsongen. Det kommer givetvis att bli mycket trevligt och mysigt helghäng därute i pörtet ett tag till, sommaren är inte slut. Men den långa sommarledigheten är det. Och det är inte förhandlingsbart.

I natt låg jag i min säng i stan och försökte komma till ro. Att ligga i sängen i stan är en annan känsla än att ligga i sängen på landet, helt klart. Egentligen är sängen i stan mycket bekvämare, men nu har jag ju liksom vant mig vid sängen på landet. Och ljuden utanför mitt sovrumsfönster där.

Ljuden utanför sovrummet i stan är annorlunda. Det är ett annat susande i luften på nedre Kungsholmen än i skärgården. Inget omedelbart störande, för jag bor i en lugn del av stan, men annorlunda. Det är skällande hundar i parken, skratten från ett gäng som drar förbi på gatan efter en trevlig kväll på Mälarpaviljongen.

Vindens sus i lindarna. 52:ans buss som passerar varje kvart. En ambulans i fjärran. En motorcykel som drar förbi på Norrmälar Strand. Kungsholms kyrka som slår halv och hel.

Alla är trevliga ljud, men som sagt, ljud som jag inte är så van vid och som känns lite främmande.

Stadens ljud. Som snart är mina igen.

Tut tut, pling plong.

Pendeltrafiken går enligt tidtabell.

Att sitta i skärgården och lyssna på Radio Stockholm är som att ha kakan och äta den. Man får lite koll på vad som händer inne i city, fast på behagligt avstånd.

Allra bäst är det när den där trudelutten ljuder som signalerar att det är trafikrapport på gång. Då sitter man där i sin solstol och hör att eftermiddagsrusningen börjar komma igång så smått. Trafiken står helt stilla i Eugeniatunneln, en bil har fått bensinstopp inne i Fredhällstunneln, i Tomtebodakurvan ska man akta sig för en fotgängare som har förrirrat sig och i vanlig ordning har två-tre bilar sammanstött vid Salem/Rönninge-avfarten. Och på Söderleden i norrgående riktning har någon tappat en soffa.

Men pendeltågen går enligt tidtabell.

Och själv tittar man ut över havet och där är det inte mycket till stockning. Kanske det passerar ett par tre utombordare i timmen. Möjligtvis har nån slarvig mås tappat en fjäder i farleden. Hoppas ingen krockar med den.

Gäsp, kan nån skicka solkrämen...

Alkoholhumor.

Mina grannar tittade över igår kväll på en liten mojito ur boxen. De berättade att de varit på charter i Turkiet och i resebyråns taxfree-katalog kunde man beställa en treliterslåda whisky för 249:-. Whiskyns namn?

Mac Kartong.

Det, mina damer och herrar, är väldigt roligt!