Dag 1
Jag tar 04.35-expressen till Arlanda. Stockholm vaknar. Dagens första insatstrupper går på sina pass samtidigt som gårdagens sista vinglar hem. Jag sitter på tåget och är så trött att jag vill gråta. Men på nåt sätt lyckas jag ta mig genom incheckning, kroppsvisitation och upp på ett plan som tar mig till Aten.
Bordar flygbussen till Pireus. Vi åker genom skräpiga förorter med ovanligt många igenbommade butikslokaler. Första synliga tecknet på krisen som råder i landet. Tänk om Grekland går i konkurs medan jag är här? Vad händer då? Totalkollaps. Generalstrejker. Upplopp. Nån kanske tar mig som gisslan?
Jag lägger nervöst handen över min väska, där jag förvarar alldeles för mycket kontanter. Jag har fått tipset att ta med rejält med cash. P g a det pressade ekonomiska läget kan det bli tomt i bankomaterna ute på öarna och många restauranger och affärer tar inte kort över huvud taget längre. Cash is king in Greece. Så lyder prognosen och därför ligger en fet bibba pengar längst ner väskan.
Väl framme i Pireus är det stekande hett och jag ska ta mig från hamnen till ett litet hotell några kvarter upp i stan. En kryptisk vägbeskrivning, hettan och alldeles för mycket bagage att släpa på, gör mig till den perfekta måltavlan och ett lätt offer. Jag fullkomligt ber om det. När jag äntligen vinglar in i den svala receptionen på hotell Anita har jag följdaktligen blivit plockad på min plånbok.
Jag har ingen som helst aning om var eller när det händer, men plånkan är och förblir borta. En ficktjuv med mycket gott yrkeskunnande, kan man säga. Jag bugar mig för skickligheten.
Och jag säger grattis till mig själv, för mitt i allt elände har jag en jävla tur. Plastfodralet med den obscena mängden euros ligger orört i sitt stängda fack i väskan. Passet är kvar. Nycklarna. Telefonen. Allt jag förlorar är en plånbok med kreditkort, körkort och 5-10 euro. Det kunde vara värre. Betydligt värre.
Hotellreceptionisten tycker i alla fall lite synd om mig och låter mig få ett aningens bättre rum än jag betalt för. – I want you to be happy, säger hon. Vilken ängel, va. Efter att ha ringt de nödvändiga samtalen för att spärra mina kort, lägger jag mig på min säng på ett halvmuggigt hotell i den grekiska hamnstaden Pireus och glor ömsom i taket, ömsom på tv.
I tv pratas det fort, fort i olika paneler och jag förstår absolut ingenting. Men det låter allvarligt. Och mellan debatterna gör man reklam för hårdost, smältost och annan ost.
Jag noterar att de kvinnliga programledarna på grekisk tv är lite för raffiga för min smak. Även nyhetsbrudarna. De kastar med håret mitt i utrikestelegrammen. Fuktar läpparna medan de intervjuar olika gubbar. Jag kanske är sipp, men det känns lite oseriöst. Fast vem vet, det kanske är den nya melodin? Vi kanske snart får se en urringad Anna Hedenmo i nygjorda bröst sitta och fukta läpparna medan hon intervjuar Jan Björklund.
Jag går en försiktig promenad i Pireus. Jag håller handväskan hårt tryckt mot kroppen. Det är varmt som i en bakugn och mina flippflopps klibbar mot den mjuka asfalten. Dessutom får jag omedelbart skavsår mellan stortår och pektår i hettan. Det är ingen vacker stad, så jag återvänder snart till tryggheten i mitt rum.
På kvällen äter jag middag på en mysig och ombonad taverna, där den vänliga krögarinnan tar väl hand om mig, serverar ljuvliga köttbullar kryddade med ouzo och låter mig röka inomhus. Jag som inte ens röker. Dessutom bjuder hon på en liten metaxa.
Sedan somnar jag in i min hotellsäng till luftkonditioneringens trygga brusande.
Jag tar 04.35-expressen till Arlanda. Stockholm vaknar. Dagens första insatstrupper går på sina pass samtidigt som gårdagens sista vinglar hem. Jag sitter på tåget och är så trött att jag vill gråta. Men på nåt sätt lyckas jag ta mig genom incheckning, kroppsvisitation och upp på ett plan som tar mig till Aten.
Bordar flygbussen till Pireus. Vi åker genom skräpiga förorter med ovanligt många igenbommade butikslokaler. Första synliga tecknet på krisen som råder i landet. Tänk om Grekland går i konkurs medan jag är här? Vad händer då? Totalkollaps. Generalstrejker. Upplopp. Nån kanske tar mig som gisslan?
Jag lägger nervöst handen över min väska, där jag förvarar alldeles för mycket kontanter. Jag har fått tipset att ta med rejält med cash. P g a det pressade ekonomiska läget kan det bli tomt i bankomaterna ute på öarna och många restauranger och affärer tar inte kort över huvud taget längre. Cash is king in Greece. Så lyder prognosen och därför ligger en fet bibba pengar längst ner väskan.
Väl framme i Pireus är det stekande hett och jag ska ta mig från hamnen till ett litet hotell några kvarter upp i stan. En kryptisk vägbeskrivning, hettan och alldeles för mycket bagage att släpa på, gör mig till den perfekta måltavlan och ett lätt offer. Jag fullkomligt ber om det. När jag äntligen vinglar in i den svala receptionen på hotell Anita har jag följdaktligen blivit plockad på min plånbok.
Jag har ingen som helst aning om var eller när det händer, men plånkan är och förblir borta. En ficktjuv med mycket gott yrkeskunnande, kan man säga. Jag bugar mig för skickligheten.
Och jag säger grattis till mig själv, för mitt i allt elände har jag en jävla tur. Plastfodralet med den obscena mängden euros ligger orört i sitt stängda fack i väskan. Passet är kvar. Nycklarna. Telefonen. Allt jag förlorar är en plånbok med kreditkort, körkort och 5-10 euro. Det kunde vara värre. Betydligt värre.
Hotellreceptionisten tycker i alla fall lite synd om mig och låter mig få ett aningens bättre rum än jag betalt för. – I want you to be happy, säger hon. Vilken ängel, va. Efter att ha ringt de nödvändiga samtalen för att spärra mina kort, lägger jag mig på min säng på ett halvmuggigt hotell i den grekiska hamnstaden Pireus och glor ömsom i taket, ömsom på tv.
I tv pratas det fort, fort i olika paneler och jag förstår absolut ingenting. Men det låter allvarligt. Och mellan debatterna gör man reklam för hårdost, smältost och annan ost.
Jag noterar att de kvinnliga programledarna på grekisk tv är lite för raffiga för min smak. Även nyhetsbrudarna. De kastar med håret mitt i utrikestelegrammen. Fuktar läpparna medan de intervjuar olika gubbar. Jag kanske är sipp, men det känns lite oseriöst. Fast vem vet, det kanske är den nya melodin? Vi kanske snart får se en urringad Anna Hedenmo i nygjorda bröst sitta och fukta läpparna medan hon intervjuar Jan Björklund.
Jag går en försiktig promenad i Pireus. Jag håller handväskan hårt tryckt mot kroppen. Det är varmt som i en bakugn och mina flippflopps klibbar mot den mjuka asfalten. Dessutom får jag omedelbart skavsår mellan stortår och pektår i hettan. Det är ingen vacker stad, så jag återvänder snart till tryggheten i mitt rum.
På kvällen äter jag middag på en mysig och ombonad taverna, där den vänliga krögarinnan tar väl hand om mig, serverar ljuvliga köttbullar kryddade med ouzo och låter mig röka inomhus. Jag som inte ens röker. Dessutom bjuder hon på en liten metaxa.
Sedan somnar jag in i min hotellsäng till luftkonditioneringens trygga brusande.
Utsikt från hotell Anita. Nånstans där nere finns min plånka.
4 kommentarer:
Vad hände sen? Jag vill omedelbart läsa om dag två. Och tre. Och... ja kom igen. Fram med resedagboken!
Jag filar på den, kommer snart - och de resterande dagarna är inte alls lika dramatiska som den första!
Det handlar inte om vad som hände, det handlar om hur du berättar det. Det vet du. Och det njuter vi av!
Du är den snällaste. Jag plitar på och ber att få återkomma.
Skicka en kommentar