Jag höll på att krocka med en skock tackor ute på landet härom kvällen. Det var Annika och Stefan, traktens fårfarmare, som tillsammans med sina bordercollies flyttade fåren till en ny hage, där de skulle få bekanta sig med baggen Engström, en elegant herre i sina bästa år.
Ett litet problem var att tackorna var absolut livrädda för Engström. Han gjorde sina trevare, försökte komma fram och lägga bort titlarna, men de yra hönsen till får flydde i skräck så fort han närmade sig.
Annika och Stefan såg bekymrade ut. Hur skulle det här gå? Det går ju inte att ha en bagge som inte tackorna gillar. Då blir det inga barn gjorda.
För det är just barn det ska bli. En helsickes massa barn. Som ska födas nån gång i början på nästa år.
Och Engströms uppgift är helt enkelt att gå där i hagen och vara tjusig och potent och sätta på så många tjejer han orkar och förmår. Om han nu får komma till.... Det återstår att se.
Engström bar en svart sele runt sin ulliga kropp. Och detta inte enbart för att vara flott. Nej, selen fyller även en funktion.
Längst fram på selen sitter det nämligen en grön krita. Och varje gång Engström bestiger en tacka, är det tänkt att det ska det bli en färgfläck på hennes rygg. Så att Annika och Stefan kan se hur många som har blivit påsatta.
Jag menar, är inte det lite... opersonligt? Lite väl drastiskt och resolut? Vad hände med romantiken? Uppvaktningen? Förspelet?
Nej, pang på i ullstrumporna bara, "wham bam thank you mam", helt utan finess och där står flickstackarn och undrar vad det var som hände. Med ett grönt streck på ryggen och ett par ungar i magen.
Nej, fy fan säger jag.

Hallo snygging, går du ofta hit?