Kunde inte sagt det bättre själv.

-Everything is amazing and no one is happy.

Rich bitch.

Ok, alla tv-makare (och dit får jag väl även räkna mig själv), det räcker nu. Svenska Hollywood-fruar var visserligen urkul när det kom och jag vill fortfarande fira jul med Maria Montazami, men om jag måste uthärda ytterligare en enda plastikopererad rugguggla som har gift sig till förmögenhet, slänger jag ut tv:n.

Hollywoodfruar från Sverige, Norge och Danmark. Amerikanska Hollywoodfruar. New Jersey-kärringar med för mycket pengar. Svenska New York-fruar. Östermalsmkärringar. Skånska överklasshaggor.

Jag säger tack, men nej tack. Bollen är hemma, det räcker nu.

Tack för kaffet.

Nya Moderaternas Make (up) over.

Tina Ghasemi är 24 år och distriktordförande i MUF Stockholm. Hon kandiderar i kommunvalet och ler skälmskt mot mig på valaffischer över stan. Det satsas uppenbarligen på den här tjejen. Hon är en del av De nya Moderaterna.

Hon är säkert en toppentös med ambitioner och klös (det rimmar!). Hon kommer nog att gå hur långt som helst. Kanske kommer vi att se henne som minister i en framtida allians-regering. Och invandrarbakgrund har hon också.

Och det enda jag kan tänka, när jag tittar på hennes bild på stan är

HARREJAVLAR vad mycket mascara!!!!

Moderaterna - because you´re worth it.

Det finns grader av hetta i helvetet.

Jag brukar svära över köerna på E4:n mellan Stockholm och Södertälje. Dom sliter hårt på mitt tålamod och slår sönder eventuella tidsplaner.

Att sitta i bilkö är bland det värsta jag vet.

Men nu läser jag om den stora trafikinfarkten i Kina. På motorvägen mellan Peking och Tibet, National Highway 110, står trafiken stilla sedan snart tio dygn. Tusen och åter tusen bilar har fastnat i ett stort vägarbete och nu sträcker sig kön ända till Inre Mongoliet.

Kön har alltså stått stilla i snart tio dygn och förväntas inte lösas upp förrän i slutet på september! Folk svälter ihjäl i sina bilar. Nja, "svälter ihjäl" kanske är att ta i, men jobbigt har dom det...

Och jag klagar när jag får köa en halvtimme mellan Salem och Moraberg...

- Älskling, jag blir en månad sen till middagen....

Nej, vet nån vad....!

Fr o m idag får SVT2 ny kanalvinjett. Nu ryker den tatuerade mannen på sin tvättpall och bergsklättraren med sitt stadiga grepp om klippavsatsen. Den byts ut därför att det tydligen har kommit in mycket klagomål. Många tittare, framför allt äldre personer, har blivit upprörda över vinjetten.

Jag upprepar; "Äldre personer"...



Det är här jag blir lite nyfiken. Exakt vid vilken ålder kommer det att börja kännas jobbigt att se tatueringar och personer som klättrar på klippor? Kommer jag att märka när den tiden kommer? Kommer jag att vakna en morgon och fnysa indignerat över en naken tatuerad överkropp på tv?

Och är i så fall nästa steg att gå i taket över att folk cyklar på trottoaren? Eller att barn tar plats på bussen? Eller att det är ett jävla dunkadunka på radion?

Varför blir "äldre" oftare mer upprörda än "yngre"? Och exakt vad är det de blir upprörda över?

När blir man egentligen en "äldre person"? Sjuttioårsåldern, kanske...

Den som idag är i sjuttioårsåldern är född nånstans i slutet på trettiotalet-början på fyrtiotalet. Det innebär att man var i fullt sväng och i trettioårsåldern på det glada sextiotalet. Man var i fyrtioårsåldern under det totalfria sjuttiotalet. Man borde med andra ord ha sett det mesta som går att bli upprörd över. Knarkerier, krig och orättvisor, knullerier och fri sex. Ungdomsrevolution. Fan och hans moster.

Det fanns sannerligen mycket att bli upprörd över på sextio- och sjuttiotalen, det ska gudarna veta. Men de som var i trettio- och fyrtioårsåldern på den tiden levde väl troligen mitt i den verkligheten och tog den för given. Och borde därför i rimlighetens namn tagit med sig den toleransen in i framtiden.

Men nej, så verkar det inte. Jag kan bara tolka det som att den här upprördheten är något som kommer med åren. Man sänker helt enkelt toleransribban. Det som var okej tidigare är inte okej idag.

-"Jag tänker sannerligen inte betala tv-licens om jag ska behöva stå ut med halvnakna människor som klättrar på bergsväggar på bästa sändningtid. Skränig dunkadunkamusik är det också..." säger "de äldre" som utan att tveka gick och såg Vilgot Sjömans "Jag är nyfiken Gul" i slutet på sextiotalet.

-"Och cyklar på trottoarna gör de också...."

Herregud, tänk om jag blir sån...?

Nej, vet nån vad...

Moment 22 i kändisträsket.

I mitt tarvliga värv i populärkulturens utmarker tvingas jag regelbundet ha kontakt med s k "känt folk". Det är inte det lättaste, ska jag säga.

Att få kontakt med en kändis är något av det svåraste man kan ge sig på. Ibland t om helt omöjligt faktiskt, beroende på graden av pretention och skitnödighet hos kändisen.

Att fixa fram telefonnumret till kändisen är den enkla biten. Antingen har jag redan numret i min gigantiska vip-pärm (som en kändis-stalker skulle betala en förmögenhet för). Eller så fixar någon av mina eminenta kranar fram det.

Men det är sen det krånglar till sig.

För när jag ringer upp kändisen, så känner den oftast inte igen mitt nummer på sin display. Och då svarar inte kändisen. Utan istället går telefonsvararen igång och den ber mig att antingen ta kontakt med nån obskyr agent (forget it!) eller sms:a ärendet.

Då skickar jag ett sms där jag presenterar mig och berättar att jag vill ha kontakt i ett viktigt och roligt jobbärende och att jag vore tacksam om kändisen kunde ringa upp mig.

Och det är nu det verkligen rör till sig. För kändisen skulle aldrig drömma om att ringa upp mig. Kändisar vill nämligen bli uppringda. Det här gäller även halvkändisar. Kanske i synnerhet halvkändisar.

Att ringa tillbaka är samma sak som att verka angelägen. Och är det något kändisar inte vill framtona som, så är det angelägna. Det vore en smärre katastrof.

Utan istället vill de alltså bli uppringda. Fast det är ju det jag just gjort!!! Men då svarar de inte, för de vet inte vem det är som ringer...

Hajar ni problematiken?

Very berry bad!

Ok´rå, från och med nästa år tycker jag vi bestämmer att vi plockar våra egna bär. Alltså, alla blåbär, hjortron, hallon och lingon som behöver plockas i skogarna tar vi hand om själva.

Så slipper vi förnedra människor från andra länder genom att erbjuda dem statarlöner och dito arbetsvillkor. Och lura dem att komma hit och bo i gräsliga förläggningar och bli uppätna av myggor och fästingar och få borrelia och tbe.

Och återvända till sina hemländer, bittra, lurade, ruinerade & förbannade och hata svenskar.

Nej, med käcka tillrop och sång ska vi själva marschera ut i naturen och samla in skogens guld utan prut och knot. Ja, så får det bli!

Sylten kommer förstår att bli lite dyrare, men det gör ingenting. Vi vet ju varför; det är svenskplockat! Fint som snus!

Så låt oss nu fatta varandras händer och skandera tillsammans med höga och klara röster:

"Vill jag ha svenska lingon till min råraka
behöver jag fan i mig inte anlita nån stackare från Titicaca..."

Mums, svenskplockat....

Joodeladi, hoppsan vilken dag!

Tidigt i morse: Jag vaknar och vacklar ut i badrummet. Går på toaletten. När jag ska duscha tar jag av mig pyjamasen och tappar den rakt ner i toalettstolen - innan jag hunnit spola!

Jag tänker: Men hjälp, vad är det här för skitdag som börjar så här...?

När jag kommer ut från badrummet tar jag upp tidningen och ser att det är fredagen den 13 idag.

Aha! Jahaja... OK!

På vägen till jobbet ser jag en kvinna i en fin öppen bil på Strandvägen. Hon dricker ur en plunta! Jo, jag ser rätt! Hon sitter vid ratten och tar flera djupa klunkar ur en fickplunta.

Herregud, vad är det här för en dag? Joodeladi, hoppsan´sa!

På Ö&B har de allt och ingenting.

Jag får direktreklam i brevlådan från Ö&B. Där brukar man kunde fynda.

Förväntansfullt bläddrar jag och ser att de har extrapris på storpack maskindiskmedel. Jag har tyvärr ingen diskmaskin.

Och sen har de tokrea på kräftmjärdar. Det är väl själva fan att man inte har nåt kräftvatten att stoppa ner dem i.

Vidare slumpar de bort utombordare. Tänk om man haft en liten båt att hänga en sån på.

Jag börjar tappa modet. Finns det inget på Ö&B som passar för mig den här veckan?

Jo, äntligen hittar jag något. Ett jättepaket med stearinljus. Vrålbilligt. Det kommer jag att få mycket användning för framöver. För det är väldigt vad det håller på att bli mörkt på kvällarna.

Har ni tänkt på det?

Skepp Oskoj.

Min kompis R berättade för sin mamma att han hade sett den gigantiska lyxyachten Pelorus segla in mot Stockholm i söndags. Den ägs av Rysslands rikaste man, oligarken Roman Abramovitj.

R kollade upp båten i sin nya fiffiga Iphone-app "Ship Finder".
- "Den är 115 meter lång och ägs av Roman Abramovitj", läste han för sin mamma.

-"Hallåan på tv...?", utropade mamman häpet..., "tjänar man så bra på Sveriges Television?"

Jovan Radomir, Rysslands rikaste man?

Jaha, då var det problemet löst.

Fråga mig inte hur, men på nåt otroligt märkligt vis har min älskade brorson/gudson Datageniet klurat ut vad det var för märkliga ljudfenomen som hade invaderat min blogg. Det enda jag förstår är att det hade att göra med nån av de bilder och videos jag smygtankar hem på ett tjuvaktigt vis.

Shit happens som vi säger i bildsnattarbranschen. Tack Fredrik.

Så här söta är äkta datagenier nu för tiden.

Vad fan????

Det är någon som lägger upp radioreklam i min blogg! Vad är detta för kapning? Jag har aktivt bestämt att jag inte vill ha nån reklam och nu är det amerikanska basröster som gör reklam för 3d-tv. Över mina inlägg..... Vilken fräckhet... Bara för att man vänder ryggen till några veckor.

Är detta ett skämt eller måste jag byta bloggportal? Hur tar jag bort?

Svårigheten att bära strumpor och skor.

Det har varit en lång, avslappnad juli. Mycket har hänt och ändå inte ett dugg. Men varmt har det varit, så oändligt varmt och härligt att jag nästan glömt bort hur det är när det är dåligt väder. Den välsignade väderglömskan.

Men kortfattat kan man beskriva juli som en solig barfotavistelse på varma trädäck, i och runt havet. Mycket korvgrillning. Fina, lyxkorvar av lammkött, inga jävla Scans Hotdogs här inte. Många getingar men färre fästingar. Bara en enda ynka har jag fått plocka bort - och det får nog ändå betraktas som ett rekord för mig som är en veritabel fästingmagnet.

Långt bort från datorer har jag varit och på utedass har jag suttit. Och inget rinnande vatten har jag heller, så på minussidan måste jag nog ändå sätta upp vattenkånkande. Det är otroligt jobbigt att kånka vattendunkar. Jag funderar på att skaffa ett ok. Var i herrans nanmn köper man ett ok nu för tiden?

En liten bilturné har jag hunnit med också. Skåne via Östergötland. Rekekroken, Viken, Båstad. Kickan och jag i en Audi. Som Thelma och Louise fast utan stupet på slutet. Trevligt att göra små nedslag hos goda vänner och på pensionat.

Jag har tagit mig tid att lyssna på ovanligt många Sommar-program i år. Överlag tycker jag att nivån har varit sisådär. Bara några få utstickare. Men det gör inte så mycket, det är ok att ligga och lyssna på halvintressant prat också. Det är väl egentligen det som är själva programformatet.

Undrar hur mitt eget Sommar-program skulle bli? Troligen spretigt och luddigt, helt i avsaknad av röd tråd. Och absolut ingen obekväm åsikt som sticker ut och väcker debatt. Gud, vad jobbigt det skulle vara om man sa nåt som väckte debatt. Då skulle jag gå under jorden. "Vi har sökt Ank för kommentarer, men utan resultat", skulle det stå i Aftonbladet dagen efter.

Men väldigt mycket bra musik skulle det definitvt bli i mitt Sommar. Kanske bästa musiken i programmets historia.

Framåt mitten på nästa vecka börjar jag jobba igen. Tills dess måste jag ha vant mig vid att ha kläder på kroppen och skor på fötterna. Det ska nog gå.

Lite kul ska det faktiskt bli att återvända till civilisationen. Stockholm i augusti är inte ankskit.

"Vi hava så roligt på landet och skvätta runt och blaska och löga oss...."