Fy fan vad jag är bra.

Det var väldigt var det har bloggats dåligt här på sistone. Extremt mycket arbete är ursäkten. Men det har nu blivit bättre. Mycket bättre. Tänk koala på Sobril... där har ni mig sedan några dagar. Så länge det nu varar. I mitt liv är det antingen eller. Full speed ahead eller total stiltje på fjärden. Det är ett konstigt liv, men så ser det ut.

Igår var det Den stora Studentmottagningsdagen. Två mig mycket närstående studenter blev bakade och utkastade i verkligheten. Båda två är gullungar jag har sett växa upp. Från bäbis till nybakad student på en grisblink. Herregud, vad tiden går fort.

Den ene, Gurra, satt så fin och uppsträckt på sin mottagning, givetvis lite halvpackad, i vit skjorta och fluga. I mitt huvud däremot är han 4-5 år och sitter under en trappa i Batmantrikåer med huva, riktar en gigantisk ficklampa mot mig och väser som en orm.

Den andra studenten, Siri, var vacker som en dag i skyhöga klackar och skräddarsydd sjömansklänning. Välmejkad och förstås lika halvpackad hon. Men för mitt inre öga är hon 3-4 år och bär Måsen-flytväst med grenrem. Lite nyvaken och rufsig sitter hon i mammas knä på båtutflykt.

Men nu är de riktiga människor som snart ska ta hand om sig själva. Hej och hå vad tiden går. Jag säger bara det, så har jag ingenting sagt

På den senare studentmottagningen var det till slut bara föräldrarna och deras kompisar kvar och över några vinslattar började vi prata om hur livet ska bli när vi går i pension. Det är ett visserligen rätt många år dit - men som sagt, hej och hå vad tiden går.

Efter ett tag kom nån på att man borde fira pensioneringen på samma sätt som studenten. Man skulle rusa ut från kontoret på sin sexiofemårsdag och på gatan väntar en lövad lastbil. Och sen skulle man åka runt på stan och föra ett jävla oväsen, orsaka trafikstockning på Sergels torg och vara otroligt lycklig över att äntligen vara fri och slippa skiten. "Fy fan vad jag är bra", skulle man kunna vråla där från flaket samtidig som man vräker en platta fulöl från Lidl över folk som går förbi.

Och så skulle man sätta på sig en speciell pensionärsmössa i sammet och kånka runt på ett plakat med foto på sig själv; inte en barnbild som alla har på studenten, utan en bild som visar hur man såg ut när man tog studenten. Och plötsligt har det gått ett helt yrkesliv och det är dags att tacka för kaffet. Med glädje. "Fy fan vad jag är bra!!!!!!".

Ju mer jag tänker på den här idén, desto mer genial blir den. Hoppas pensionsdagen kommer snart. Då ska jag åka flak, tammetusan!